Fluffiga grisar och andra hemskheter

Nike andas obemärkt ut, hon hade överlevt ännu en gåg en situation hon inte trodde sig klara. Försiktigt tog hon sig till elden och satte sig på andra sidan om den. Hon var lika vaksam själv och hon var inte beväpnad.
Hon såg hungrigt på haren men rörde den inte då hon inte visste vad äta med oss betydde. Det kunde betyda att hon skulle äta sin egen mat. Även om hon hade fått krävdes det kniv till det och den hade hon inte utan Carol. Hon satt och förblev tyst bara värmde händerna mot elden. Hon vågade inte säga något och litade knappt på dem iallafall inte mannen.

Carol såg på Nike på andra sidan elden och räckte sedan över en bit hare, Daryl såg på henne, men sa inget, han visste att hon brydde sig om andra. Hon försökte att bry sig om andra, men hon hade inte samma godhet som innan, hon hade dödat fler människor än hon kunde räkna till, oftast var det i självförvar, men hon var inte utan skuldkänslor, hon våndades över att ha dödat Karen och David, hon våndades också över vad som hände med Mika och Lizzie. Daryl visste hur hon mådde över det. Carol visste att det hade varit fel, men hon hade ändå gjort det. Hon lutade huvudet mot Daryls axel och slöt ögonen, han visste precis vad hon gick igenom och han la en hand på hennes lår för att trösta henne.

Nike tog tacksamt emot biten, något hon förr inte ens skulle röra. Hon såg på dem båda, mannen som hon inte visste namnet på och Carol som förändrats från den kvinna hon känt. Dock blev hon illa berörd av deras närhet till varandra hon vände bort blicken och åt tyst upp innan hon tog fram sina kantareller ur ryggsäcken och gav den till Carol. Hon ville inte vara dem skyldig något och hoppades att det skulle kompensera.

Carol reagerade först inte när Nike räckte fram kantarellerna, inte fören Daryl puttade på henne och hon såg på svampen och tog emot den, de kunde ha dem i en soppa längre fram, när de hade tid att laga soppa.
Carol reagerade samtidigt som Daryl, någon hade gått in i burkarna.
"Walker" svarade Daryl och hon började resa på sig. "Jag tar den"
Carol såg efter honom när han försvann i mörkret, hon visste att det skulle gå tyst till, hon skulle inte höra honom när han försvann in i skogen eller när han kom tillbaka.
"Vart var du på väg?" frågade hon Nike.

Nike såg upp vid ljudet av burkarna och såg mannen försvinna. Hade hon varit själv hade hon antingen flytt, klättrat upp i närmsta träd eller väntat på dem med sin kniv.
Hon kastade ett flyktigt ögonkast på den, men tänkte inte begära den åter försen de skildes åt. Hon förstod motivet varför de behöll den även om hon inte såg sig själv som ett hot.
Hennes uppmärksamhet fördes till Carol då de blev ensamma och hon verkade slappna av en aning utan mannens närvaro.
"Vart jag är på väg?" säger hon och rycker på axlarna.
"Ingenstans, jag vandrar mellan städer för att kanske finna mat även om skogen bjuder på det mesta." sa hon enkelt. Hon bara gick planlöst, undvek mänsklig kontakt och blev mer och mer insluten i sig själv.
"Vem är han?" frågar hon och nickar åt det håll mannen försvunnit. Vad Nike mindes så hade han inte funnits innan i Carols liv. Men hon hade inte god koll på det livet heller.

Carol nickade förstående.
"Ja det är väl så för de flesta, det finns antagligen ingen som är säker på vart de är på väg. Det finns inga städer eller platser att direkt gå till." sa Carol och ryckte på axlarna, hon tänkte sällan på hur det varit innan, då hade hon varit gift med Ed och Sophia hade levt, hon ville helst inte minnas något av det, de var båda smärtsamma på olika sätt, men ändå smärtsamma.
Carol såg efter Daryl i mörkret när Nike frågade om honom.^
"Min skyddade ängel och bästa vän" sa hon och log svagt, hon var inte säker på hur hon hade klarat sig de här två åren utan honom.

Nike följde Carols blick och nickade svagt.
"Var glada att du har honom." sa hon mjukt även om bästa vän kunde diskuteras. Sedan hade hon självklart frågat efter namn men ville Carol inte avslöja så skulle hon inte säga något.
Så hon ställer sig upp och räcker fram handen för att få kniven.
"Tack för mat och pratstund, men jag måste finna någonstans att sova innan mörkret blir alltför tätt." sa hon enkelt och väntade på Carol som skulle ge henne kniven så hon kunde ge sig av.

"Jag är glad att jag har honom, han har varit ett stort stöd för mig" sa hon och log, Daryl kom snart tillbaka, hon hade inte hört honom komma men hon kände det. Daryl slog sig ner igen och såg på dem.
"pfft" sa han och hon log roat.
"Sorry pookie" sa hon roat åt honom och han fnös igen men sa inget. Carol såg på Nike och sedan på Daryl som förstod vad hon tänkte och ryckte på axlarna.
"Du kan sova här inatt" sa hon.

Nike såg på dem och övervägde möjligheterna i att stanna eller att gå. Hon skulle kunna klättra upp i ett träd, men här var det varmare och kanske trevligare. Hon var trots allt svältfödd på sällskap, hon trodde heller inte att Carol skulle göra något för gammal vänskap skull. För arbetskamrater hade de varit även om Nike och Carol hade varit allt för nära varandra. Nike var bland de nya, unga och hade väl betett sig för perfekt, som att inte något fick förstöra den slipade ytan.
Dessa tankar far snabbt genom hennes huvud innan hon nickar åt erbjudandet och sätter sig ner på sin plats.
"Tack" sa hon enkelt och visste inte vad hon skulle säga mer. Hon ville inte ens fråga om armen, hon ville inte erkänna att hon misslyckats. Trots att armen smärtade och de öppna såren varade skulle hon gå på med det tills hon stupade, försöka själv. Ensam är man stark, var ett bra motto. Är man ensam så behöver man bara bekymra sig om sig själv.

"Jag tar första vakten" sa Daryl och reste sig upp och försvann bort en bit ifrån dem och hon såg efter honom, hon hade föredragit ifall han stannat nära henne, men hon visste att han inte kom överens med nytt folk. Carol vände sig sedan åter mot Nike.
"Vad hände med armen?" frågade hon.