Innan vi båda dör ~ [PRS]

"Jag ser på dig att du är hungrig", svarade Talindra och räckte fram en brödbit till henne, "Snälla, du behöver äta", bad hon och såg över på Avena. Ett spår av förtvivlan skymtade i hennes ögon. Efter ett en paus lade alven till:
"Ditt välmående betyder mer för mig än mitt eget just nu, så... ät", hon tryckte brödet i Avenas hand och väntade på att hon skulle äta innan Talindra själv gjorde det.
Solens sällsynta morgonstrålar letade sig in mellan trädens lövverk och lyste upp omgivningen omkring dem. Det var en ovanligt fridfull morgon och en dag som denna skulle man ta vara på.

Avena stirrade oförstående på henne, på alven framför sig och sedan på brödet i hennes hand. Hon förstod egentligen inte vad Talindra menade med sina ord. Hon mådde väl bra? Varför skulle hon äta om hon inte var hungrig? Hon förstod det inte, men hon ville inte vara till besvär och ville se att Talindra åt själv. Så långsamt förde hon brödet till sina läppar och tog en bit, började tugga som mekaniskt utan känsla och stirrade bara rakt fram på samma punkt.
"Varför bryr ni er om mig?" Frågade hon tillslut kvinnan och vände huvudet mot henne så hon slapp se solens strålar. Solen kändes alldeles för glad och yster mot för vad hon kände sig.