Innanför väggarna (PRS mellan mig och Frivolt)

Helst av allt skulle Estelle vilja lägga ser ner och sova. Det hade varit en lång dag och det hade gått åt mycket energi till att kunna tyda vad som stod på Agnes lapp.

-Dockorna, de kan berätta för oss. De vet allt, de har sett allt, sa Estelle bestämt.

- Men de kommer inte göra det förrän de litar på oss, tillade hon efter några minuters fundering.

Agnes förstod ännu mindre, men hon tänkte att det fick vänta. Estelle såg så trött ut, och Agnes var minst lika trött. De gick och lade sig, det tog ungefär fem sekunder efter att Estelle lagt huvudet på kudden så sov hon. Agnes kunde inte riktigt sova, hon var trött men kunde inte sova.
Hon låg och tänkte en stund, på allt de varit med om. Hon tänkte på det där rummet. Det var både läskigt och fascinerande. Hon ville dit igen, men isåfall ville hon veta vad det var dockorna visste.

Hon somnade tillslut och hon drömde om dockor och underjordiska grottor.

När hon vaknade och såg bort mot Estelles säng såg hon att Estelle inte var där, sängen var tom!

Mitt i natten hade hon vaknat utan att vara ett dugg sömnig. Hon kunde inte ligga still så mycket som en sekund till. Med ett språng hade hon flugit upp ur sängen och så tyst hon orkade smugit ut genom dörren.

Hon ryggade genast tillbaka när hon kom ut i den becksvarta korridoren. Hon hade alltid avskytt mörker. Hon tröck sig mot väggen och tvingade sig själv att planlöst fortsätta framåt. I andra sidan korridoren hördes ett högt brak vilket fick henne att kasta sig in i köket och kvickt gömma sig i skåpet som bara hon och Agnes visste om. Där kunde inget ont hända henne. Hon kröp ihop och gjorde sig så liten som möjligt och efter ett tag föll hon i en drömlös sömn.

Agnes klev upp ur sängen! Hon visste att det inte var någon ide att leta efter Estelle nu, det fick vänta! Sen kanske! hon kände Estelle, om hon hade smygit iväg sådär utan att berätta det för Agnes så visste hon att hon ville vara ensam!
Skulle hon vara borta för länge så kunde hon leta efter henne, men det fick vänta!


Agnes gick mot matsalen då hon plötsligt stötte ihop med en manlig patient. Han var många år äldre än henne och hon hade alltid varit lite rädd för honom.
Han stirrade på henne och innan hon visste ordet av hade han släpat in henne i en skrubb.
Tio minuter senare sprang Agnes ut därifrån gråtandes. Hon grät så mycket att hon sket i att alla såg. Hon sprang tills hon nådde köket! Där kröp hon in genom hålet och kastade sig i famnen på Estelle, kramade om henne så hårt och grät mot hennes axel!

Estelle försökte yrvaket resa sig upp. Men halvvägs slog huvudet kraftigt i taket vilket gjorde att hon sjönk tillbaka hopkrupen på golvet. Vad var hon? Hon mindes att hon hade vaknat mitt i natten, sen kom hon på det, hon var ju i skafferiet! Som vanligt när hon hade varit där ett tag började Väggarna krypa obehagligt närmare och närmare hennes kropp. Hotade med att kväva henne. Hon pressade händerna mot öronen och blundade hårt. Ville inte gå ut och möta dagen, ville samtidigt inte sitta kvar här med de krypande väggarna. Vill inte. vill inte. vill inte.

Plötsligt for någon in genom den lilla springan. Ett virrevarr av rufsigt brunt hår och tårar kramade hårt om henne. Estelle kände genast igen de långa fingrarna hon alltid brukade kalla pianofingrar som kramade om henne. Hon kände hur hela hennes kropp, som tidigare hade varit spänd som ett kassaskåp, redo att gå till attack började slappna av. Väggarna smög sig tillbaka och ett lugn sköljde över Estelles kropp. Hon insåg att Agnes grät, vid det här laget var hon van vid att se henne deppig och gråtandes. Men hon kände på sig att denna gång var det någonting annorlunda.

-Agnes, vad har hänt?! Frågade hon klarvaket.

Agnes satt en lång stund i Estelles famn! Hon satt där tyst och bara grät!
Efter en stund fick hon tillbaka talförmågan och insåg att hon måste berätta!

- Du vet han som är sådär läskig? Han som mest går runt och ser konstigt på en och är läskig? Han.......han försökte...våldta mig!
Men jag kom undan! Men det var så hemskt! Och han slog mig på armen!
Hon visade blåmärket på armen. Det var enormt!
- Nu är jag så rädd! Vill inte tillbaka. Och personalen kommer bara att tro att jag gjort det själv så lär väl bli fastbunden igen!

Snälla Estelle - Hjälp mig!!

Våldta. Ordet ekade i Estelles huvud. Mannens ansikte dök gång på gång upp under hennes stängda ögon. Hon kunde inte förstå det, visst hade även hon sett hans blickar men hon hade aldrig tolkat dem på det sättet. Hon hade försökt att inte tolka dem alls också, det var lättast så. Hon hade bara blivit obekväm av hans stirrande och genast gått därifrån om hon såg honom. Ilskan bubblade upp i henne, ingen skulle någonsin få skada Agnes. Hon bet ihop käkarna för att inte skrika rakt ut i ren frustration samtidigt som hon kramade om Agnes hårdare. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon hade aldrig varit en bra tröstare men en sak visste hon. Han skulle inte komma undan med det här.

Agnes bara satt där och grät i Estelles famn! Estelle sa ingenting, men det tyckte Agnes mest bara var skönt! Estelle behövde inte säga något - hon visste ändå vad hon tänkte. De kände varandra så väl att de kunde komunicera utan att tala med varandra!

Efter några timmar bestämde de sig för att gå ut därifrån. De smög tyst, de hade väntat tills det blev mörkt och alla patienter sov och bara de få i nattpersonalen var kvar. Personalen satt mest i fikarummet och såg på tv, så det var en enkel match att smyga sig förbi dem!
När de kom till skrubben som Agnes blivit indragen in i så tvärstannade hon. Hon stod där en lång stund.
Estelle frågade varför hon stannat.
- Det var där det hände, sa hon och pekade på dörren in till skrubben!
Sen började hon gå mot rummet där de sov.
De skulle just gå och lägga sig när Agnes vände sig mot Estelle!
- Estelle?
- Ja, vad är det Agnes?
- Vill du sova med mig inatt. Alltså med mig i min säng? Jag vill inte vara ensam. Jag vill känna mig trygg!
- Klart jag kan!

Estelle reste sig upp från sin egen säng och la sig sen bredvid Agnes i hennes säng!

Estelles kropp värkte efter att ha varit i ett skåp hela dagen. Hon var egentligen full av energi och hade inte alls lust att sova men hon låg ändå bestämt kvar. För en gångs skull tog hon ett av råden från en sjuksyster; "allt handlar faktiskt inte bara om dig" även fast hon fortfarande inte riktigt förstod rådet. Det handlade ju inte bara om henne? Det handlade ju minst lika mycket om Agnes och trollen också.

Hon hade tidigare gjort det till en sport att alltid göra motsatsen av vad de nu sa åt henne att göra. Tyckte dem att hon skulle vara tyst gjorde hon sitt yttersta för att vara på så många ställen som möjligt samtidigt och göra så mycket ljud på så kort tid som möjligt. Det var så hon höll sig sysselsatt om dagarna. Det gällde bara att hitta den där hårfina gränsen där bägaren rann över och hon hamna inlåst. Tidigare hade hon missat den, dansat över den och fortsatt. Med tiden hade hon blivit bättre och bättre på att stoppa precis i rätt tid och när inte det fungerade så hade hon lärt sig springa och fort gick det, hennes fågellätta fortfarande barnalika kropp kunde lätt springa ifrån vuxna, ofta långt över medelålders människor. Efter något som kändes som timmar somnade hon äntligen, tätt intill Agnes.

Hon vaknade tidigt nästa morgon, det kröp i kroppen.

-Agnes, är du vaken? viskade hon.

Agnes mumlade till halft vaken halft i sömnen:
- Mmm, typ.
Hon gäspade och sträckte lite på sig. Hon såg att Estelle redan var uppe .
Estelle satt i hörnet av rummet med ryggen vänd mot resten av rummet. Det var som att hon pratade med någon där.
Agnes gick dit för att se vad det var, men desvärre såg Agnes ingenting.
Hon blev ledsen, hon önskade ju att hon också lkunde ha sett sånt där. Tänk om hon höll på att bli frisk? Hon kände hur paniken spred sig inom henne.
Men sen såg hon att Estelle blundande. Hon andades ut. Hon satte sig bredvid Estelle.
- Vad är det Estelle? Hur är det?