The one we all want ~ [PRS]

Även om häxan svängt in på en gata där vanligt folk befann sig följde vampyren efter henne - men i ett långsammare tempo för att inte väcka misstankar. Själv var Adrian tvungen att förvandla sig till sin mer sårbara, betydligt långsammare människoskepnad då en övervuxen varg definitivt skulle sätta spår i minnet hos de neutrala.
"Jag kommer inte skada dig!" Ropade vampyren efter henne när de rusat förbi en klunga nattfolk, som nyfiket följde dem med blicken. "Jag vill inte åt några pengar, jag ska inte lämna över dig till någon!"
Adrian sprang ungefär två meter bakom honom och uppfattade varenda ord.
"Vampyrer är inget folk att lita på!" inflikade han, "Deras sluga planer är skapade i djävulens kammare i sällskapet av mannen själv!"
"Vad försöker du säga, hund? Att kvinnan ska hållas fången i ett sådant bedrövligt sällskap som ditt innan hon halshuggs?! Kom med mig och du har mitt ord på att huvudet ditt stannar på sin plats... Du inser väl att du inte kan springa hela natten, häxa?"

Fiye snubblade på sina egna fötter och föll till marken.
Hon slog i huvudet, men försökte så fort hon landat ta sig upp på fötterna igen. Dock var hon alldeles för snurrig för det och sjönk ihop på marken igen. Hon sneglade bak, kunde inte stanna. Hon var tvungen att ta sig därifrån. Hon knöt upp bandet hon återigen hade runt halsen och öppnade tygpåsen, försökte hitta en flaska med någon effektiv dryck. Den som skapade tillfällig förvirring vore bra, men den var slut. Det var delvis därför hon letat efter de där blommorna. Hon väste lågt då vampyren kom fram till henne, satt på spän utifall att han skulle attackera henne.

Vampyren var först på plats framför den stupade häxan, men Adrian var inte långt efter. Han bytte skepnad, och i samma veva kastade han sig över vampyren, borrade vargtänderna i hans läskigt iskalla hals, slet och tuggade på hans strupe. Vampyren gjorde utrop av smärta och förtvivlan, och två unga tjejer tvärs över gatan skrek av skräck medan de rusade därifrån så fort deras ben orkade.
Adrian kände att vampyren rev, högg och drog i hans kött och päls för att förgäves försöka få bort varulven. Men Adrian vägrade släppa, hur mycket stryk han än fick ta var han fast besluten om att vampyren skulle dö.
Adrian placerade sina, nästan lysande, hundögon uppå häxan när vampyren livlöst föll till marken. Han var andfådd, trött och bitter.
"Vad du ställt till med", anklagade han henne. Vilket var fruktansvärt orättvist egentligen...

Fiye stirrade på honom.
Det där hade hon helst sluppit se. Hon hade helt plötsligt tappat all handlingskraft, hon kunde inte röra sig. Hon höll flaskorna i händerna, men gjorde inget mer med dem. Hon tänkte febrilt, försökte hitta en väg för att kunna fly. Hon ville inte stanna med varulven, hade hellre hållt ihop med vampyren. De var lättare att döda om det började knipa. "Jag tänker inte följa med!" Sade hon tvärt, vägrade ge sig, då hon inte tänkte gå tillbaka till det där hemska stället som stank hund.

Adrian suckade utmattat och såg på trolldrycksflaskorna. Genast kände han hur det stack i nosen.
"Så det var det du sysslade med", muttrade han och påmindes om drycken hon kastat i hans ansikte. Inte något han tänkte förlåta henne för... Sakta påbörjade han sin förvandling och samtidigt sa han:
"Jag tror du behöver tänka om lite", började han, "Du kommer inte kunna springa ifrån en varulv på det här viset. Och även om du lyckas fly kommer jag hitta dig igen."
Han ryckte på axlarna i sin människoform.
"Du är helt enkelt fast hos mig, vare sig du gillar det eller inte. Du kommer snart vänja dig vid varulvslukten."

Fiye väste lågt och såg bort. Höll hårt i flaskorna då hon inte tänkte lämna ifrån sig dem. Han skulle få se, och ångra vad han gett sig in på.
Några personer gick förbi, men Fiye insåg att de var alldeles för påverkade utav alkohol för att märka dem. Dessutom var det mörkt. "Vilka höga tankar du har om dig själv hund" muttrade hon och lade ner flaskorna i påsen. Knöt den runt halsen igen då han såg bort för några sekunder.

[ måste sova c: ]

Adrian skrattade lätt åt hennes ord då han fann det humoristiskt.
"Stor man, stora tankar", instämde han och bredde på med ett flin. "Well, ändrade planer, vi ska inte tillbaka."
Han drog upp häxan på fötter just när en bil körde upp och stannade vid dem. Fönstret vevades ner och Becka, ännu en häxa - men en mycket god vän till varulven - tittade ut. Hon såg glatt upp på Adrian, men när hennes blick landade på häxan kunde medlidande skådas i hennes ögon.
"Becka kan erbjuda ett bättre boende", berättade Adrian och Becka höjde på ögonbrynen.
"Ska hon bo hos mig?"
Adrian nickade.
"Jag också", flinade han, "Din herrgård behöver fyllas med lite mer folk, och du har bättre celler - så jag slipper jaga häxan om hon får för sig att rymma igen."
Becka skrattade.
"Okej... Hoppa in. Hon ser ut att vara hungrig..."
"Hon är ingen gäst, Becka", påminde Adrian när han öppnade bildörren.
"Inte för dig kanske, men i mina ögon ser hon oskyldig ut. Vi är dessutom av samma släkte, en sällsynt art."

Fiye såg upp på häxan, som var kanske sju år äldre än henne själv. Förrädare. Aldrig någonsin hade hon hört om en häxa som stred mot sin egna art. Det var hemskt.
Hon blev tvingad in i bilen, och lade armarna om sig själv, såg ut genom rutan då bilen började rulla, lämnade den döda vampyren. Hon sneglade fram mot hunden och kvinnan, fortfarande fast besluten att fly är hon fick chans.
Hon satt tyst medan kvinnan pratade med mannen, och vägrade röra sig ur fläcken då de stannade utanför en herrgård. Hon tänkte inte gå in där frivilligt.

Adrian öppnade bildörren och kravlade sig ut. Han blickade upp över den sorgset grå byggnaden där vinrankorna övertagit större delen av fasaden. Han gick i förväg medan Becka satt kvar i bilen för stunden.
Hon såg på häxan i baksätet i backspegeln och log dystert.
"Alltså... Det här är en underlig situation. Jag har aldrig varit med om att ha en gäst som fånge", sade hon så vänligt hon kunde. "Well, jag hoppas du kommer trivas här... För i mina ögon är du inget annat än en vän." Hon suckade och vände sig om i sätet för att se på henne "på riktigt".
"Lyssna", halvviskade hon och såg allvarligt in i häxans ögon, "Jag tänker inte låta honom göra dig illa, det har du mitt ord på. Jag förstår om du inte har förtroende för mig, men om du behöver prata - tveka inte att komma till mig."

[ byter namn till Faye cx ]

Faye såg upp, något förvånad.
Hon var inte säker på vad hon skulle tro, vem hon skulle lita på. Häxan framför henne verkade visserligen vänlig. Hon svalde lågt och suckade lågt. "Bara för att du är vänlig betyder det inte att jag kommer lita på dig" sade hon lågt. "Men om du håller hunden borta så kan jag överväga det" lade hon till efter en stund, såg allvarligt på henne.