Cowboys and indians

Akecheta nickade, allt var bara en hemsk cirkel. För de vita skulle hämnas om de dödade mannen alltför kallblodigt, men även om de gav tillbaka honom. Inget var bra. "Bra, vi måste ha honom levande nu" sa han och såg hur hon gick innan han fortsatte äta.

Dave sov i flera timmar innan han plötsligt vaknade upp med ett stön. Han var stel, nacken och ryggen gjorde ont och han kunde inte känna sina händerl ängre. Och det var så kallt...Han skakade lätt tänder.

Då gryningen randades var Aiyana redan på fötter. Hon hade ordnat med varmt te med smärtstillande i och en varm gryta med kanin i.
Då hon kom in såg hon att mannen hade ont och hon stannade tvekande upp innan hon ställde ner tallriken på marken.
"Män om tältet." sa hon och kom sakta fram mot honom, mötte vaksamt hans blick då hon lösgjorde knutarna om hans handleder. Hon var beväpnad med en kniv om han skulle försöka sig på något.
Sedan drog hon sig skyggt undan och sköt fram grytan och teet.

Dave ryckte till då någon kom in, men det var bara kvinnan. Han såg och kände lukten av maten hon bar på och hans mage knorrade ljudligt. Han var hungrig, han ahde inte ätit på en dag, den enda maten i lägret de hade var den de sköt själva, och inte många var bra på att jaga. "Tack" sa han då hon knöt upp repen. Han gned sina handleder och sträckte på sig en bra stund innan hans uppmärksamhet vändes mot maten. Han tvingade sig själv att äta lugnt och sansat och drack små klunkar utav teet. Men tillslut var allt borta.

Aiyana kom närmare fram till honom och mötte hans blick. Utan att han visste om det, hade han genom att möta hennes blick medgett att hon fick göra det.
"Bättre?" frågade hon och föll på knä vid honom, rörde försiktigt hans han arm, men det hade inte blött igenom.
Sedan fick hon ett infall, hennes bruna ögon tindrade till och hon log då hon tog sin hand och la på sitt bröst.
"Aiyana." sa hon och la sedan sin hand mot hans bröst och såg frågande på honom.

Dave såg på henne då han ätit klart. Han var mätt och belåten nu och det hade varit något i teet, något som gjorde honom lugn och trött. Han såg hur hon kom närmare och föll på knä vid honom. Nu hade han världens chans, han skulle kunna skjuta henne, använda henne som sköld. Men han var inget monster, inte ens för att rädda sitt egna skinn.
Sedan sa hon något, han antog det var hennes namn, infödingarna hade så knepiga namn. "Dave" sa han och kände hennes hand på sitt muskulösa bröst. Han rörde försiktigt vid sin axel innan han såg på henne igen. Han hade verkligen all chans i vägen, men han kastade iväg den.

Aiyana log då han sa vad hon trodde var hans namn.
"Dave" sa hon och log innan hon kom på fötter igen och försvann ut med muggen och skålen. Men hon återvände snart igen med mer mat och te samt en skinnfäll som hon la på golvet åt honom och la även filten där.
Egentligen visste hon inte varför hon brydde sig så mycket, men hon var nyfiken på honom och han var olik alla andra män hon mött.
"Dave, sova, varmt, drick." sa hon och pekade på fällen och filten samt maten och teet. Teet innehöll något som skulle få honom mer sömnig och smärtstillande.

Dave nickade och log svagt då hon sa hans namn. Egentligen hette han David, men alla kallade honom Dave, det hade blivit som hans riktiga namn. Han såg sedan hur hon försvann. Men hon hade inte bundit honom...Han skulle kunna fly, skulle kunna ta sig därifrån utan att behöva spilla blod. Men han hann inte ens tänka på det fören hon var tillbaka igen.
"Tack" sa han och tog emot maten och teet. Han åt en del av det men drack upp teet. Då kände han sig väldigt varm, gosig och sömnig. Ögonen började bli tunga och han gäspade lätt innan hans ögon slöts helt och andningen saktade ner igen. Koppen var än i hans hand.

Aiyana log då han somnade, även om hon ville ha honom vaken då han var roande var detta bättre för alla även för honom. Hon lyfte upp honom och la honom på fällen innan hon la om och rengjorde han sår. Sakta strök hon undan hans blonda lockar ur pannan, han var vacker och så ljus. Ett svagt leende spred sig över hennes läppar då hon stoppade om honom med filten. Han behövde sömn om än drogad för att bli bättre. Män var posterade om tältet så han skulle inte kunna fly även om han försökte.
Men det var då hon kände dem, vapnen. Hon stelnade till, varför hade ingen tagit dem?
Men trots detta rörde hon dem inte som att hon litade på mannen, ville att han skulle överleva.

Dave sov tungt då hon fixade med honom, la upp honom på fällen, tog hand om hans sår. Hon måste vara stark som kunde flytta en fullvuxen man. Han sov än, men log svagt i sömnen då hon strök undan hans hår från pannan. Många av dem vita hade ljust hår som honom, även om deras hud började mörkna en aning av den konstanta solen och att de ibland jobbade utan skjorta. Han började andades tungt i sömnen och mumlade plötsligt något och vred på sig lite då hon upptäckte pistolen och kniven. "Nej..Mor, far..." mumlade han oroligt och vred mer på sig. Han drömde om sina föräldrar, han hoppades bara att de hade det bra. Han fortsatte sova, något lugnare och märkte inte att hon gick.

Då solen stod mitt på himmelen återvände Aiyana med mat och vatten, hon gissade att han skulle vara vaken nu. Då hon kom in ställde hon maten och vattnet framför mannen där han låg på fällen.
"Hövding vill träffa Dave." sa hon tillslut för att bryta tystnaden och få honom mer vaken.