Internatet

Snart var vattnet klart och Artemis hällde upp det i en stor mugg med en tepåse i innan hon gick för att dra för gardinerna så rummet låg i mörker.
Hon hörde ljudet av dunkande musik i närheten och gissade att någon liten privat fest var igång. Det brukade ofta vara så och hur ofta man än klagade till ledningen av skolan så gjorde de inget åt det. Artemis hade lärt sig att stå ut med det, det var något man fick leva med då man hade rummen längst ner.
Artemis sätter sig i sängen med datorn i knäet med muggen och en smörgås vid sig. Hon virade en filt om sig, det var så hennes kvällar brukade se ut, ganska så mysigt särskilt då hon lyckats med att göra alla läxor på dagens håltimma.

Michio såg på Himiko som verkade en aning nervös, han gick ner för trappan mot henne och log vänligt mot henne.
"Jag förstår det, det kan vara lite mycket i början men man vänjer sig" sa han och log sedan.
"Nej det är inte ditt fel, jag har inte presenterat mig ordentligt" sa han och räckte fram handen, tog hennes hand och skakade den.
"Michio Yamamoto" sa han och tvekade sedan en stund, han hade tänkt att ta en promenad själv, men han visste att det kunde vara svårt att komma ny till en skola och han var inte människan som skaffade vänner, men han hade inget problem med att ha sällskap av människor, särskilt inte om han själv valt det.
"Jag tänkte ta en kvälls promenad, jag vet inte om du anser att det är för sent, men du kan annars få göra mig sällskap, så kan jag visa dig området runt skolan och peka ut träffpunkter och liknande platser" sa han vänligt. Han misstänkte även att Himiko inte skulle vara den pratglada typen som skulle vilja få honom att stoppa fingrarna i öronen. Han granskade henne i väntan på ett svar och hoppades att hon inte skulle finna honom allt för påträngande, då det verkligen inte varit hans avsikt, men man visste aldrig med folk, alla såg på saker och ting så olika. Michio klev ner för trappan helt och såg bort mot dörren och sedan på Himiko i väntan på ett svar.

Michio mindes hennes namn men nickade för artighetens skull och log sedan vänligt och gick mot dörren.
"Jag visar gärna damen runt" sa han och gick ut genom dörren, han såg att Hinami frös om händerna och han tog av sina vantar och gav dem till henne, han ville inte att hon skulle frysa.
"Vi vill ju inte att du skall frysa" sa han och nickade sedan. "Jag kan visa vad man kan göra på fritiden, det finns väldigt mycket att välja på"
Michio såg på skolområdet och pekade ut några byggnader.
"Där inne har de ett gym och något som liknar ett spa. Det finns lite syverkstad där med lite annat pyssel. Där finns det målarstudio och musiksalar" sa han och funderade på om det fanns något mer han kunde peka ut på skolan, men inget han fann vettigt. "Det finns antagligen mer att göra men jag brukar inte göra några av de aktiviteterna efter skolan, jag föredrar att gå promenader eller att läsa."
Michio styrde mot en upplyst stig som gick in i skogen och han visste att den skulle leda till sjön. "Om du väljer att gå till höger här kommer du komma in till staden, det tar cirka tio minuter att gå in till centrum" sa han och gick lugnt på stigen och såg sedan på Hinami när hon frågade.
"Jag har läst här i fyra år" sa han och såg sjön närma sig, han visste att elever brukade bada i den på somrarna, han föredrog att ro ut i sjön och ankra, bara kunna ligga i båten och läsa, han föredrog att ta det lugnt.
"Man kan gå runt hela sjön, det är cirka fem kilometer runt" sa han och tystnade sedan, han var inte riktigt säker på vad han skulle säga till henne, han brukade sällan styra samhället eller föra det framåt om han inte var tvungen, och i det här fallet fanns det inget som tvingade honom att prata, Hinami verkade inte vara kvinnan som ville tvinga fram ett samtal heller.
Michio hörde vågorna slå mot stranden och han såg ut över sjön, han stannade plötsligt och såg mot kanten.
"Det ser inte rätt ut" sa han fundersamt och gick mot kanten, något slog mot stenarna, han var inte säker på vad det var, men han var nyfiken av sig men han stannade plötsligt mitt i.
"Hinami vänd dig om och ring polisen, du behöver inte se det här" sa han och såg ner på Loris kropp, han drog försiktigt upp henne på stenarna för att se om hon hade någon puls, men han fann ingen och han började försöka återuppliva henne men han gav snart upp och tog av sig rocken för att lägga den över henne så Hinami skulle slippa se kroppen. Han suckade, det här var inte bra alls.
"Är du okej?" frågade han Hinami.

Michio såg på henne där hon stod bakom henne, han förstod att hon sett liket och han vände henne om, hade han inte lagt rocken över Lori hade han gett henne den. Han såg en bänk längre bort och han förde henne försiktigt dit, satte henne ner på bänken.
"Jag skall ringa polisen och sjukvård, men jag finns bara några steg bort ifall det är något" sa han lugnt och tydligt och gick några steg bort och tog upp sin telefon, han slog in numret till sos och någon svarade snart. Han uppgav vart han var, vad som hänt och vad som behövdes. Michio hade lärt sig för länge sedan vad han skulle säga när han ringde. Han visste också att någon av hans föräldrar snart skulle vara här och se till att han inte sa något till pressen, som om han behövde få en uppmaning och någon som vakade över honom för det. Michio vände sig om mot Hinami, han satte sig bredvid henne och la en arm runt henne, han började dra händerna upp och ner längs hennes armar för att försöka värma henne, han visste att människor som var i chock brukade frysa, han hoppades att ambulanspersonalen snart skulle vara här så de kunde ta hand om henne. Michio hörde sirener och han såg snart ambulansen och polisen anlända. Michio reste sig upp och hjälpte Hinami bort till ambulansen innan han gick för att tala med polisen. Han räckte fram id-kortet och berättade vad som hänt, polisen antecknade och såg sedan på hans id
"Du är paret Yamamotos son" sa han och Michio nickade. "Bra advokater"
Michio nickade åter, det fanns inte direkt något mer han kunde säga, de var bra advokater, dåliga föräldrar med bra advokater, han var inte direkt butter för att de inte haft tid för honom, han hade haft underbara barnskötare och en trygg, bra uppväxt. Michio gick över till ambulansen och Hinami, de började även undersöka honom, men det var ingen fara med honom, han hade sett lik förr, hans föräldrar hade tagit med honom till deras jobb när de tvingats avbryta aktiviteter när han varit mindre, han hade lärt sig att separera sig ifrån det.
"Michio" sa en välbekant röst och han såg på sin mor som kom mot honom och han motstod impulsen att sucka.
"Mor" sa han artigt när hon kom fram, hon såg på honom men sa inget. "Jag talar med polisen, vårt namn kan inte komma ut" sa hon innan hon gick därifrån. Michio sa inget utan bara såg efter henne, han tänkte ringa till Viola sedan en av hans barnskötare som han hade mer kontakt med än sin egna mor. Han såg på Hinami och log svagt mot henne.
"Det var inte riktigt vad jag planerade när jag tog med dig på en promenad" sa han skrattade mjukt. "Är ni okej miss?"

Michio såg på Hinami och log roat.
"Nej det var kanske inte planerat, men att låta en dam beskåda något så fruktansvärt är inte okej" sa han och nickade sedan. "Att bara lämna dig här vore inte rätt, då jag är en gentleman som du precis sa"
Michio såg ut över sjön och funderade ett tag, varför var var han egentligen snäll mot andra?
"Det enkla svaret är att jag är uppfostrad så" sa han efter ett bra tag, för att svara henne något och för att det var sant, han hade fått lära sig ifrån början att visa artighet mot andra, och det hade han alltid gjort.
Han lutade sig tillbaka där han satt på bänken och stirrade upp i himlen, men var det de korrekta svaret? Var det endast därför? Nej han trodde att det också berodde på att han kunde komma människor nära och studera dem, det var något han fann intressant, att studera människor.
Han tittade sedan bort på sin mor som pratade med polisen och han såg sedan på ambulanspersonalen som höll på med liket, han vände sig sedan mot Hinami.
"Vill du gå tillbaka till skolan?" frågade han.

Artemis låg i sängen med hörlurarna i öronen och såg på en film. För tillfället hade hon snöat in sig på zombier och ansåg att världen hade varit mycket mer intressantare om det hände något sådant. Om alla bekväma människor plötsligt fick dra ut i vildmarken och kämpa för sina liv. Kanske något i stil med Hunger Games eller klassiska gladiatorspel där kämparna fick segra eller dö. Något sådant hade hon ställt upp på, ett spännande och ärofullt sätt att dö på. Ett sätt att bli lite ihågkommen.
Skulle hon dö här och nu skulle ingen minnas henne. En del skulle väl minnas hennes namn, andra minnas att de utbytt ord med henne, de flesta att hon satt på biblioteket och kunde svara på de flesta kunskapsmässiga frågor. Men ingen skulle minnas vem hon egentligen var, vilken familj hon hade, hur hon försörjde sig eller något av värde. Det skulle bara bli en fin nyhet att skvallra om, inget annat och den tillfredställelsen skulle hon väl inte ge dem, eller skulle hon?

Mörkret hade lagt sig utanför när Genma lade ned sin penna för dagen, framför honom låg samtliga uppgifter han hade behövt göra, färdigskrivna. Det var en skön känsla, känslan av att veta att man är klar för dagen, han sträckte på sig, gäspade och reste sig upp; han gick fram till kylskåpet i rummet och tog ut juice som han hällde upp i ett glas. Av ren vana tog han glaset, ställde sig i fönstret och tittade ut över skolområdet samtidigt som han drack sitt glas juice. Lite längre bort kunde han se sjön som glittrade i månljuset, slingan som gick runt sjön var dock mörklagd så till skillnad från somrarna kunde han inte se vilka som gick där men mycket snart förstod han att det inte stod rätt till; polisbilar och ambulanser körde bort mot sjön, det rödblåa ljuset från deras saftblandare lös upp skolgården och i skenet från utryckningsfordonen kunde han se två människor, förmodligen elever, befinna sig runt området. Vad var det som hade hänt? Han märkte att han höll ett krampaktigt tag i sitt, nu, tomma glas.
Genma gick bort till diskbänken, ställde ifrån sig glaset och ruskade på huvudet; vad skulle han göra? Det fanns inte mycket han kunde göra men vad var det som hade hänt egentligen? Istället för att grubbla för mycket på det bestämde han sig för att duscha, ta en lång och avslappnande vistelse i duschen för att låta tankarna klara iställer för att fastna i tankebanor som om och men.