PRS Selma... & Mikaela120

[Jo, exakt så. My hand slipped, heh ^^']

Resten av dagen gömde vi oss i Gryffindors uppehållsrum medan alla andra hade lunch eller lektioner. I vanlig afall skulle vi ha myst med varandra men denna gång var vi här för att stjäla James osynlighetsmantel. Vi behövde mat och böcker. Mat för att kunna äta i biblioteket medan vi letade efter något att gå på. Återställa en weeping angels förtrollning kanske.
Jag hade nästan fått kläm på bok-formeln vi behövde för att kunna trolla fram boken vi behövde, men, allvarligt talat var vi båda skeptiska mot att det faktiskt skulle kunna fungera. Att kunna få fram en bok som ännu inte har skrivits här, vill säga.
"Oh", sade Maxell plötsligt.
"'Oh' vadå? Vad har vi glömt? Vad har vi gjort för fel?" frågade jag panikslaget och tog bort min hand från bokens rygg.
"James, Sirius, Remus. Ni kan komma fram. Vi klantade till oss, Nikita. Vi glömde kartan."
"Kartan? Oh... kartan. Helvete." Ungefär samtidigt så uppenbarade sig den nya trion framför oss.
"Kan ni nu berätta vad som är problemet med Slingersvans? Varför kan han inte vara med här."
"Säg inget, Nikita", varnade Maximilian. Orden som hade varit på väg ut ur mig höll jag tillbaka.
"Peter skulle kunna vara här just nu, och jag tänker tyvärr inte berätta någonting", klargjorde jag.
"Vi har frågat runt lite och ingen känner till er", sade Sirius.
"Ni har gjort vad? Är ni helt från jäkla vettet eller? Vi har inte fötts ännu! Åh, herregud. Åh, herregud. Max, snälla säg att dina föräldrar inte gick på Hogwarts under den här perioden?" Jag ignorerade den korkade trion.
"... Nej. Senare. Några år senare. Tror jag. Jag minns inte! Jag är inte ens riktigt säker på vad som är vad längre, Nikita!"
"Det förstår jag väl själv!" fräser jag tillbaka.
"Brukar ni alltid bråka så här mycket?" frågade James.
"Nej", snappade jag och Maximilian tillbaka. "Men, vi är fast i en jäkla tidsperiod med tre idioter som vi försöker... Shit."
"Försöker vadå?" försökte Sirius.
"Nej", sade Maximilian och lade en hand på min axel. "Ge tillbaka James osynlighetsmantel så går vi tillbaka", sade han sedan. Jag nickade, kastade James osynlighetsmantel i hans bröst innan vi gick iväg ifrån dem.
Bakom oss ropade James "Vi frågade aldrig någon!"
"Hittade du den?" frågade jag Maximilian när vi rundade hörnet.
"Givetvis. Annars skulle jag väl bara ha spelat oväntade ett bra tag till?"
"Du menar att du kom ihåg kartan hela tiden?"
"Självklart."
"Betyder det att de känner till vårt gömställe?"
"Nej. Och de driver dem galna."
"Men... hur?"
"Amuletter. Förseglingar. Formler. Ifall man vet hur allting fungerar så är det enkelt."
"Allt är enkelt för dig. Det är som om naturens ordning och regler böjer sig för dig var du än går."
Han skrattade lätt till. "Kom igen, du älskar det", flinade han och lade armen om mig innan han gav mig en kyss på håret. Sedan fortsatte vi gå till gömstället.

[Det är lugnt ^^ det är mycket mer än jag förväntade mig redan ]

Jag följde efter Scorp till...Vid-Behov-Rummet. Det var där han brukade mixtra och reparera konstiga magiska föremål. Han visade mig till ett slitet skåp. Jag tittade emellan skåpet och honom.
"Med detta skåp kan man resa i tiden, men det behöver lite reparation." Jag såg häpet på honom. Han log nonchalant, som om tidsresande skåp var något han stötte på vardagligen. Vilket han ju i o för sig gjorde.
"Och du tror att jag skulle kunna bara vips fixa det?"
"Jag vet inte, men har vi något annat att gå på? Jag tänkte ibland händer det ju att du helar saker och ting, tänk om du skulle kunna reparera skåpet med samma kraft?"
Jag såg funderandes på honom. Det lät inte särskilt rimligt men vad annat hade vi att gå på? Just det, ingenting. Vad var det värsta som kunde hända?
Så jag öppnade skåpsdörren, den knarrade som en mupp. Jag kände lite på skåpet, det var trångt. Jag smekte ekträet med mina händer. Jag gick runt skåpet och undersökte det. Och så kände jag i hela själen hur bra det vore om det kunde repareras. Sedan följde en underlig känsla, ungefär som när man köper sin första stav. Jag blåste lätt bort dammet.
"Jag tror jag kan ha gjort något" sa jag osäkert, och backade ifrån skåpet. Det smällde igen av sig självt.
"Du kan få testa det, heh..." sa jag till Scorp. "Har du pergamentet och bläck här?"
"Jupp" han gick iväg in bland alla grejer och kom tillbaks med pergament, bläck och fjäderpenna.
"Tack"
Till Nikita och Maximillan
Det här är en tvåvägsspegel, om båda speglarna används samtidigt så kan de som tittar tala med varandra. Jag (Nova) kommer ha en sådan här, och ibland kanske ge den till Scorp. Tyvärr kan jag inte hälsa på, då det skulle rubba min tidslinje. Men var inte oroliga, vi ska se till att få tillbaks er.
(btw, det här är helt Scorps förtjänst, så det är honom du/ni ska tacka.

"Sådär", konstaterade jag. "Ska vi försöka resa då?" frågade jag nervöst. Det här kunde gå fel på så många sätt.
Det var kväll, och därför hoppades jag på att det skulle vara kväll på 70-talet också.
Jag gick in i skåpet, och Scorp följde efter mig. Sedan stod vi där och trängdes. Och på något mirakulöst vis så hamnade vi precis dit vi skulle.
"Okej, du stannar här." Jag sprang iväg med spegeln och pergamentet till mitt och Nikitas ställe. Jag pustade ut när jag märkte att de inte var där. Jag undrade hur det gått för dem...
Sedan sprang jag tillbaks igen. Jag sprang rätt in i Scorps famn, utan att ens märka det.
"Jag klarade det" viskade jag.
"Självklart gjorde du det"
Vi gick sedan tillbaks till vår tid och gick för att äta middag. Det var faktiskt ganska smart, för jag hade inte ätit något utom frukost den dagen. Det var så konstigt. Den morgonen hade allt börjat, även om det kändes som att det gått minst en vecka sedan Maximillan och Nikita försvann. Jag suckade när jag la mig i sängen.

"Den... Hon... HON VAR HÄR OCH HÄMTADE INTE ENS TILLBAKA OSS? VADÅ RUBBA HENNES JÄKLA TIDSLINJE?! HON KUNDE HA HÄMTAT OSS! VI KUNDE HA LÄMNAT ETT BREV MED EN VARNING OM PETER OCH RÄDDAT HELA JÄKLA TROLLKARLSVÄRLDEN OCH OSS!" skrek jag och gick runt i rummet, bankade frustrerat på väggen, sparkade i saker och hoppade barnsligt runt omkring som jag alltid gjorde när jag verkligen var arg. Tårar trängde fram i mina ögon av ilska.
Maxell försökte lugna ner mig.
"Kom igen, Nikita. Det kan ju inte vara så allvarligt."
"Inte så allvarligt? Hon har en tidsmaskin, Maxell! En flippin' tidsmaskin och ändå så är vi fast här!"
"Ja, men... det måste finnas någon logisk förklaring. Du kan tala med henne senare."
"Så fan heller. Du kan prata med henne och redogöra exakt vilken slags vän hon är."
"Hon hjälpte faktiskt till..."
"HUR?! Vi är fast här! Hon kunde ha hämtat tillbaka oss!"
"Det vet vi inte. Det kanske var en bara-en-person-sak."
"Okej, Max, vad är det du inte förstår med att vi är fast i 1900-talet, kunde ha blivit räddade, men blev inte det?"
"Vi borde inte förhasta oss! Det är Nova vi pratar om. Hon brukar veta vad hon talar om."
"Hur skulle det kunna rubba hennes tidslinje? Jag förstår inte", viskade jag och sjönk ihop på madrassen vi hittade. (Fråga inte, vi hade allt och det var allt som var det viktiga.)
"Inte jag heller", suckade han och satte sig vid min sida, lade sin arm om mina axlar.
"Varför jagade weeping angeln oss? Nova kunde åtminstone ha berättat ifall de har besegrat den eller inte."
"Jag vet inte. Det är sent, Nikita. Låt oss sova."
"Men... Maximilian..."
"Jag vet, jag vet. Men du kommer kunna somna", försäkrade han mig och började bädda ner mig i madrassen mot min vilja. Sedan reste han på sig, lade undan böckerna han hade hållit på att skumma igenom, tog av sig ett lager av sina kläder men behöll det andra. Sedan så blåste han ut ljusen och med ett nox så blev det becksvart i rummet. Det tog inte en lång stund innan han kröp ner under täcket tillsammans med mig.
"Jag är fortfarande sur."
"Jag vet", mumlade han, redan trött. "Jag är bara glad att det inte är mig du är arg på."
"Hmph!" fnös jag men makade mig ändå närmare hans kropp. Det var iskallt i det här rummet. Eller snarare stengolvet var iskallt.
Det tog inte en lång stund innan vi båda sov djupt.

Nästa dag gick jag för att se om skåpet fortfarande fungerade, och konstigt nog så gjorde det inte det. Hur mycket jag än försökte reparera det så gick det inte... Jag ville hämta tillbaks dem, det ville jag verkligen... Men tidresan fungerade uppenbarligen bara en gång, och det fanns ingen chans att de alla fyra, eller bara tre skulle få plats i det trånga skåpet som knappt två personer fick plats i. Jag hoppades bara att de skulle förstå att det inte gick att få tillbaks dem såhär fort.
Med dagen kom inga som helst konstigheter. Jag började dock fundera på när jag skulle ta mig till Dumbledores kontor och förklara situationen. Jag kom fram till att kvällen var en bra tidpunkt. Så jag åt middag i min ensamhet, för Scorpius såg jag inte skymten av.
Jag såg gripen som vaktade Dumbleores kontor, och då kom jag på att jag ju behövde ett lösenord. Så jag gick och hittade första bästa lärare, som visade sig vara professor McGonagall. Hon gav mig lösenordet, och jag gick tillbaka till gripen.
"Chokladgroda"
Den rörde på sig, jag gick upp på trappan, och närmade mig nervöst Dumbledores kontor. Jag knackade försiktigt på...
~Sorry för kort inlägg, men det är sent och om jag inte skriver så kommer jag glömma bort det...~

[Det är lugnt ^^]

Dagen tillbringade vi i rummet. Det var ingen idé att ens tala med trion. Om detta hemlighetsmakeri fortsatte så kanske Peter rent av lämnade dem, men det tvivlade jag på då det skulle vara fullmåne imorgon. Vi valde en perfekt tajming, det må jag säga.
Vi fortsatte att läsa de fem böckerna Maximilian hade hittat, och så fort vi hittade något som var av något värde så ringade vi in det, ritade ett pentacle vid sidan av inringningen som för att markera att det var vi. Lärarna skulle inte bli glada, ingen skulle bli glad, men om vi hade tur så tittade även S och N i de här böckerna och då skulle de veta exakt var de skulle leta, och sedan kanske Nova skulle kunna be sin mamma skicka med ett mobilt bredband och en dator eller liknande så att hon kunde googla upp saker och ting bättre. Det skulle förmodligen inte ske, dock.
I vilket fall som helst så hittade vi lite saker här och där i böckerna. När båda våra magar började kurra så reste jag på mig för att smyga ner i köket och hämta mat. Alferna kunde väl ändå inte minnas varje elev som gick här?
När jag kom tillbaka med maten (jag hade fått konstiga blickar i korridorerna, men det kunde inte hjälpas) hade Maximilian gjort det omöjliga. Han lät fjäderpennan skriva själv i luften medan han avkodade texterna. Ingenting blev egentligen i ordning på pappret, men man hade definitivt en grund att gå på nu.
"Var tusan hittar vi ett spegelrum?" muttrade jag över hans axel. Maximilian tvekade.
"Hörde du något om försvinnande personer när du gick för att hämta maten?" frågade han sedan, tog en kycklingklubba och började äta.
Nu var det min tur att tveka. "Jag tror inte det..."
"Ängeln är lös här också, Nikita. Det är vi som fångar in den i första början."
"... No. No. No."
"Jag är rädd för det."
"I don't want to do that!"
"Inte jag heller. Men, det är vi som fångar in den nu. Inte... Moffad eller vad han han hette."
"Moffat."
"Exakt. Vi fångar in den nu, så att den senare bryter sig loss för att ta oss hit."
"Men... det där är inte logiskt. Varför skulle den ta oss hit ifall den visste att vi skulle fånga den?"
"... Det kanske inte den gjorde. Kanske så förklädde vi oss?"
"Polyjuice elixiret", viskade jag trött.
"Exakt."
"Men... vem släpper lös den då?"
"Förmodligen den första som blev tagen. Den innan oss. I vår tid, vill säga."
Jag suckade, reste mig. "Jag går och skriver ner allt det här till Nova så kan du hålla på med det där pergamentet, håll koll på spegeln bara."
"Okej."
"Och ät inte slut på all mat."
"Men..."
"Nej. Jag är också hungrig." Med de orden reste jag på mig, gick bort till hörnet och började skriva själv medan jag hörde hur Maximilian åt av maten och fortsatte att knäcka koderna. Jag skrev ner det mesta. Att trion hade hittat oss i biblioteket igår, att vi höll på att knäcka ett skiffer (snarare Maximilian, lade jag till) och att ängeln förmodligen också var här nu. Sedan bad jag henne ta reda på vilken elev som hade blivit tagen av ängeln innan oss så att vi kunde hitta den idioten då den också var här nu. Jag skrev också att det bara var att sätta sig vid spegeln närsomhelst då antingen jag eller M satt vid den hela tiden.
Och sist så skrev jag att jag skulle kontakta Dumbledore, för jag klarade inte av det här längre. Plus så var någon tvungen att fixa spegelrummet. Och inte ens Maximilian och jag tillsammans skulle klara av det utan lite hjälp.

(Is this OK?)