Daemons(Southafrica)

Eleonora strök sakta Rey över ryggen igen när hon släppt Adam. Hon var så lättad att han var oskadd, att mannen inte hunnit göra något värre. Visserligen hade det påverkat henne också. "Jag kan förstår det..." mumlade hon sedan och verkade äntligen lugna ner sig något. Hon log sedan svagt mot honom. "Vill du fortsätta dansen? Eller kanske dricka mer?" undrade hon. Men denna gång skulle hon inte lämna Rey, hon skulle ha honom med sig på sin axel.

Adam hade nu länge försökt ignorera Sekinas tillsägelser men hon började bli alltmer ilsken och Adam gav en suck.
"Jag är ledsen, Eleonora, men jag får nog tacka nej till det. Jag tror det börjar bli dags för mig att resa hem."
Han stegade fram till sin kappa och drog den på sig. Sedan gick han fram till Eleonora igen, lutade sig framåt och placerade en kyss på hennes kind.
"Ta hand om dig", mumlade han i hennes öra innan han började promenera ut ur rummet med Sekina i släptåg. Men innan han var helt ute i rummet vände han sig om, sa med ett leende:
"Vi ses!"
Och sen var han försvunnen.
Han tänkte absolut hälsa på henne igen. Han visste vart hon bodde, problemet var bara att ingen skulle få reda på det.

Eleonoras leende försvann lite men hon nickade, hon förstod. Det kanske var dags för henne och Rey att resa hem också. Hon ville hem innan något mer hände. "Jag förstår, åk hem du" sa hon och log svagt igen. Hon hittade sin egna kappa med och drog på sig den och skulle just säga adjö då han kom fram och kysste henne på kinden. Det bubblade till i hennes mage, hon visste att det var en gest men ändå kändes det bra. "Ta hand om dig med" fick hon fram tillslut och bara nickade till det om att ses. Hon stirrade efter honom tills Rey lätt drog i hennes hår. "Du gillar honom eller hur?" sa han och suckade. "Han kommer bara vara problem Eleonora!" sa han men hon lyssnade inte. Hon gick ut och satte sig i deras vagn och börjacde åka hemåt.

Adam lutade huvudet mot vagnen när den sattes i rörelse. Det skumpade och krängde då och då men Adam var van.
"Var försiktig snälla du", bad Sekina. Hon låg med huvudet mellan tassarna och såg upp med blanka ögon på Adam som långsamt nickade.
"Jag vet vad jag gör", förklarade han. Han kände sig dåsigt trött och slöt ögonen ett tag.
Han visste inte att han hade somnat förrän han vaknade. Sekina puffade på honom med nosen och Adam insåg att vagnen hade stannat och att de var framme. Dörren svängde upp och Adam kravlade sig ur.
Snart låg han i sin säng med Sekina tätt intill. Han kunde inte sova, allt han tänkte på var Eleonora. Det var ovant tyckte han, han hade inte fallit för någon såhär snabbt innan...

Eleonora var på väg hem hon med. Hon satt med Rey i knäet och strök honom sakta över pälsen i en lugnande rörelse som fick dem båda att nästan somna. Då de väl var framme öppnades dörrarna och hon gick ut med honom. Hon tog sig snabbt upp till sitt rum. Det vart stort och ganska lyxigt så att säga. Rey hade en egen liten hörna men oftast sov han med henne så snart låg de i sängen och han sov. Hon såg upp i taket. Hon tänkte på Adam, hon ville se honom igen. Hon gillade honom redan väldigt mycket. SKulle hon kunna säga till sin far att hon skulle försöka få ur honom information för att bara kunna få vara med honom? Eller kanske hon skulle strunta i sin far och bara träffa honom?

Några dagar gick utan att något speciellt hände. Men tillslut bestämde hon sig för att gå ut. Hon drog på sig kläder som var mycket mindre fina än dem hon brukade ha och satte Rey på axeln innan hon gick ut. Hon älskade att gå klädd såhär, ingen verkade veta vem hon var och hon kunde gå ostörd.

Adam gick med händerna knäppta bakom ryggen medan han lugnt promenerade med Sekina vid sin sida. Bakom dem följde två vakter som höll koll på att de fick gå ostörda och för att inget allvarligt skulle hända. Adam hade tyckt att det var överdrivet enda tills olyckshändelsen med Eleonora - som han för övrigt inte hade släppt ur tankarna sen de skildes åt - och Rey. Nu litade han inte längre på att folket skulle visa honom nåd...
Han stannade vid ett stånd som sålde smycken och betraktade juvelerna i olika storlekar, former och färger. Köpmannen hade höga priser men Adam såg att de flesta var oäkta.

Eleonora älskade att se på stånden också. Hon hade råd med allt men hon gick och funderade på hur det skulle kännas att vara fattig, att inte ha några pengar. Hur var det egentligen? Hon gick tillslut fram till ett utav stånden som sålde smycken. De flesta var inte äkta och hon hade bättre hemma men hon älskade ändå att se på dem. "Visst skulle detta passa damen perfekt?" sa köpmannen där bak och höll fram ett väldigt vackert halsband med en av de få stenarna som var äkta. Hon skakade bara på huvudet och mannen försökte smickra henne mer. "Jo, väldigt fint skulle det vara, eller hur herrn?" frågade han Adam som då just stannat. Eleonora såg upp och stelnade först till innan hon log. "Jaså? Du är här" skrattade hon. Hon såg att han var fint klädd. Hon hade bara på sig en enkel blå klänning och en kappa samt en mössa för att värma sig.

Adam sneglade över på den unga kvinnan bredvid sig och var tvungen att studera hennes ansikte i några sekunder innan han förstod vem hon var.
"Eleonora!" utbrast han och sken upp i ett brett leende. Sedan vände han sig mot köpmannen och skakade på huvudet, "Nej, dessa oäkta smycken är inget för henne här, hon förtjänar något mycket bättre."
Köpmannens klistrade leende försvann och en förolämpad min trädde fram i dess ställe.
"Kom Eleonora, låt mig köpa ett smycke som klär dig bättre", sa han och tog hennes hand. Han började gå mot stans bästa silversmed och frågade Eleonora medan de promenerade:
"Är du ute alldeles ensam? Är du inte rädd över att bli överfallen igen?" Adams ögonbryn var höjda i förvåning.

Eleonora log då han insåg vem hon var, han så så glad ut och det gjorde henne alldeles varm igen. Hon log större och såg en aning ursäktande på köpmannen men kunde ändå inte låta bli att le. Han såg så förolämpad ut att det nästan var roligt.
"Du behöver inte" sa hon sedan bara till honom med lät honom dra med henne. Hon kramade om hans hand och såg upp på honom. "Ja, jag älskar att gå här ute ensam. Jag brukar klä mig i några gamla kläder jag har så ingen ska känna igen mig lika lätt och bara gå omkring här..." berättade hon medan de gick. "Ärligt talat har jag inte tänkt på att bli överfallen ens...Jag ville bara gå ut" sa hon och log svagt. Rey verkade vara lite spänd, han satt stelt på hennes axel och såg ner på Sekina med ogillande min. "Så vad har du gjort dessa dagar? Dansat mer?" skrattade hon innan de nådde silversmeden.

"Allt klär en skönhet", sa Adam och nickade menande åt hennes kläder. Han tyckte det var smart av henne att välja mindre utstickande kläder.
"Sadly, no", sa han och besvarade hennes skratt med ett flin, "Jag har börjat studera anatomi nu... det är lagom trevligt", sa han med ett ironiskt tonfall och himlade med ögonen. "Min mor tar verkligen mina studier på allvar, men jag vet inte ens varför jag behöver veta saker om människokroppen!" Han stönade irriterat och skakade på huvudet.
Han höll upp dörren för henne in till silversmedjan.
"Själv då?" frågade han, "Vad har du sysslat med?"