1 second, 2 seconds, 200 years.

"Liam!" Halvt om halvt skriker en överexalterad röst vilken tillhör Dakota Hail som studsar fram på sina kängor såpass att hennes rastaflätade svartröda hår studsar bakom henne. Det är fredag och det är tidig sommar och Dakota vill gå på en stor fest ikväll men tydligen så är Liams arbete för viktigt för det. Liam har därför ignorerat henne de senaste fem minuterna eftersom han inte vill tala med honom. Liam suckar irriterat till slut när Dakota drar ur sin ena hörlur och sticker in den i örat på honom. Liam känner igen låten.
"Känner du igen den Liam?" Flinar Dakota och Liam himlar med ögonen.
"A little party never killed nobody." Svarar Liam och korsar armarna och Dakota nickar frenetiskt.
"Exakt! Och det är sant! Visst?" Fortsätter Dakota och knuffar lite på Liam som skakar uppgivet på huvudet.
"Dakota, saken är att när du väl går på fest blir du inte nykter förrän tidigast tisdag." Svarar Liam och stannar till och med till för att spänna blicken i henne ordentligt.
"Men du kanske skulle hitta någon snygg kille, vem skulle inte vilja ha en gay-läkare liksom?" Flinar Dakota och lägger en arm om Liam. Liam suckar och bestämmer sig för att byta ämne.
"Fick du ett av de där konstiga flygbladen?" Frågar Liam i brist på annat, han är faktiskt lite orolig över det. Men det är ju inte sant, bara något elakt skämt.
"Fick inte alla ett av de där psykpappren?" Skrattar Dakota och trycker in hörluren i sitt eget öra igen
"Jo, men vad tycker du om det?" Frågar Liam.
"Att det är bullshit? Duuh, flyttas tvåhundra år framåt i tiden? Det går inte till så, det är bara någon rik galning som kommer på sådant." Liam tittar ned i marken vid hennes svar, självklart att hon skulle svara så. Han blinkar, rättar till sin ryggsäck och faller sedan pladask ned när han snubblat över något.

Dakota suckar tungt där hon går och tittar uppåt mot den molnfria sommarhimlen, varför kan de inte bara ha roligt? En kväll! En kväll är väl inte för mycket begärt? Hon blinkar och när hon öppnar ögonen igen är himlen täckt av grenar och grönska och hon registrerar inte vad det är som händer innan hon går in i något, något stort och hårt. När hon tittar upp så finns det ett enormt träd mitt i vägen.
"Vad är det här? Någon jävla miljögrej?" Utbrister hon irriterat och sparkar på den enorma stammen och den låter ihålig.
"Dakota." Hör hon Liams röst och Dakota vänder sig mot sin väldigt attraktiva, men tyvärr homosexuella, bästa vän som ligger in trasslad i sin väska samt i någon konstig växt som Dakota börjar försöka dra sönder. Det går inte speciellt bra, faktum är att det inte går. Hon drar men lyckas inte.
"Få bort dem, de kanske är giftiga!" Utbrister Liam med ett uns av panik som syrar igenom hans vanligtvis lugna röst. Dakota letar genom sin väska, sitt pennskrin och hittar tygsaxen hon letade efter och hon gjorde sitt bästa att dela på Liam och växten. Liam gnyr och gnäller som en sorgen hundvalp när Dakota arbetar sig igenom växtligheten.
"Du, var är vi?" Frågar Dakota honom, Liam brukar veta saker om vad staden håller på med.

(())

Mall:
Namn: Ally Jane Jones
Ålder: 19 år
Kön: Kvinna
Utseende:
Familj&Bakgrund: Hennes mamma dog när hon föddes, så hon har vuxit upp med sin pappa. Sorligt nog så dog hennes pappa i cancer när hon var elva år. Då kändes det som om hela världen rasade sönder för den unga flickan och hon byggde upp en mur omkring sig, som ingen verkade kunna rasa. Hennes morföräldrar förbarmade sig över henne och tog hand om henne tills hon var 17 år, då hon flyttade till en egen lägenhet. Hon hade jobbat och slitit för de pengarna och tack vare ett litet bidrag från morföräldrarnas pensionspengar blev hennes dröm sann. Det var en lagom stor lägenhet mitt i stan, precis över en mataffär, där hon hade sommarjobbat flera gånger. Hon började jobba som servetris på en fin restaurang och blev snabbt populär där, i alla fall för gästerna. Lite senare visade det sig att chefen för restaurangen var förtjust i henne och efter en liten skandal på en personalfest blev hon sparkad. Vad som hände på festen är hennes egna lilla hemlighet. I snart ett halvår har hon varit arbetslös och när tidsförflyttningen hände satt hon på en bänk i en park och läste.
Arbete innan: Servetris...
Utrustning: Den dagen hade hon med sig sin axelremsväska, där hon hade en bok, ett paket tuggummi med jordgubbssmak, en macka med ost, en liten colaflaska och ett litet skrivblock (i vilket hon skriver om allt) med en tillhörande blyertspenna.
Hobbies: Innan tidshoppet tillbringade hon dagarna sittandes på en bänk med en bok. Annars brukar hon gilla att skriva och teckna. Hon gillar också att vara ute och röra på sig. Mer rollaz.
Övrigt: Är vegetarian. Mer rollaz...

((Awesome. ^^))

[Skriver mitt första inlägg någon annan gång... Måste göra läxor nu.]

((Allright. :3))

Gertrude Appelyard Fly
Med ett svagt "pling" slog den röda gubben på trafikljuset om till grönt, och Gertrudes grepp om rullatorns handtag hårdnade omärkligt innan hon varsamt tog sig över vägen, ett vitt övergångsställestreck i taget.
För att vara hela 74 år gammal ansåg sig Gertrude dock vara väldigt frisk och aktiv, och hon hade länge misstänkt att rullatorn var mer av ett hinder än ett hjälpmedel. Å andra sidan kunde rullatorn vid behov fungera som en stol, och den hade en korg där hon kunde lägga saker som till exempel den plåtburk som nu låg där. Hon var på väg till bingohallen, och eftersom det idag var Gertrude som stod för fikat var burken fylld till bredden av hembakade kakor, gjorda på äkta smör och annat lyxigt. Gertrude hade fått skära ner på alla sina middagar under veckans gång för att ha råd med ingredienserna, men det var sånt som hände. Det gällde att imponera på de andra damerna i bingohallen, chanserna var få men om man inte tog dem började ryktena att gå. Förresten brukade Gertude inte äta så mycket i vilket fall som helst.
Ett "ping" hördes och Gertrude insåg att ljuset till övergångsstället hade bytt färg igen. Hon hade fortfarande en tredjedel av vägen kvar innan hon skulle komma över till trottoaren på andra sidan och hon började, aningen stressad, förgäves försöka öka farten.
Så hände plötsligt det som inte fick hända - en bil kom susande mot Gertrude i alldeles för hög fart. Både bilens förare och Gertrude tycktes inse att bilen inte skulle kunna stanna i tid, men till skillnad från bilens förare tog det bara Gertrude några sekunder att acceptera sitt öde. Hon kände sig aningen besviken över att aldrig ha fått en chans att smaka sina nybakade kakor, men hon hade trots allt hunnit smaka mycket sött under sina 74 år.
Bilen och allt runtomkring den tycktes röra sig i slow-motion och Gertrude såg hela sitt liv så pass tydligt att hon tyckte sig känna sin sedan länge döda man Herberts arm vila på sina axlar. Hon såg sin sedan länge försvunna dotter Violet dansa runt i vardagsrummet så som hon alltid hade gjort när hon var sex, och Gertrude kunde inte låta bli att undra vad det hade blivit av henne. Hade hon det bra?
Då bilen var bara en armlängd ifrån Gertrude slöt hon ögonen, visste att hon aldrig skulle öppna dem igen, och undrade vad som skulle komma sedan. Hon väntade på smällen, väntade på att på något sätt känna av att bilen träffat henne. Ingenting kom.
En vind blåste förbi Gertrude, som för att poängtera hur dött allt helt plötsligt hade blivit, och Getrude fann sig öppna ögonen ytterligare en gång.
Hon stirrade på bilen, en röd Volvo, och fann att hon inte längre kunde se bilens förare innanför vindrutan. Fann att hon inte ens kunde se vindrutan. Grenar letade sig ut ur bilen likt tentakler. Tjocka grenar. Grenar som skoningslöst tycktes ha sett bilen som föda och var halvvägs igenom processen med att svälja den.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Alicia Mason
En, två, tre, fyra stycken tvålitersflaskor med Coca-Cola. Alicia stod och höll i en femte, övervägde om det var värt det eller om fyra räckte. Kundkorgen var redan fylld till bredden med nudelpaket i olika smaker, men på senare tid behövde Alicia mer och mer cola för att lyckas skölja ner det hela. Det kunde ha något att göra med att hon hade ätit samma kartongsmakande nudlar tre gånger om dagen i flera månader i streck nu. Om Alicias fortfarande hade haft kontakt med en av sina vänner, hon som pluggade till doktor, skulle hon säkert ha fått höra att hon skulle bli sjuk vilken sekund som helst nu.
Det hela fick Alicia att skratta - hon hade inte varit sjuk på flera år och skulle inte bli det inom en snar framtid heller. Hennes immunförsvar var top-notch, vare sig hon åt nudlar eller inte.
Till slut bestämde sig Alicia för att hon behövde även den femte cola-flaskan, och med det avklarat börjar hon gå mot kassorna.
På tv-monitorn ovanför kassakön hon står i går ytterligare ett av de många nyhetsreportage om "A" - den mystiska person eller organisation eller whatever som skickat ut de lika mystiska meddelandena över hela världen. Bullshit, anser Alicia. Med tanke på hur mycket media bryr sig om det hela är det säkert bara ett scam som någon nyhetskanal skapat för att få fler tittare och som sedan eskalerat. Hon bara väntade på att någon skulle ge sig till känna.
Alicia inser plötsligt att hon står först i kön för att betala och blinkar till för att få bort det sista av sin tankspriddhet...
... och finner sig fastnaglad under något i komplett mörker.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
John Clifford
John faller. Han faller handlöst och ohjälpligt i allt snabbare takt mot mark som inte på något sätt ens liknar den asfalterade gata som skyskrapan han befunnit sig i för några sekunder sedan stått på.
Det var som om han var viktlös, och det var så långt till marken att John lika gärna hade kunnat flyga. Han, och resten av hela företaget.
John såg sina kollegor vart han än vände huvudet - på alla sidor om sig och under sig - och han var säker på att om han kunde titta uppåt skulle han se ytterligare personer i kostym och sofistikerade kjolar. Det såg ut som om en del skrek, men vinden slet allt ljud ur deras munnar.
Vinden ven förbi Johns öron, fick hans trumhinnor att vara på gränsen till att spräckas och hans ögon gjorde ont av trycket från fallet. Hans bröstkorg värkte och lungorna var alldeles för hoppressade för att kunna fungera alls.
Gradvis kände John hur han förlorade medvetandet. Sedan blev allt svart.

Ally följer bokstäverna på sidan med fingret, försöker att koncentrera sig på berättelsen istället för barnskriken från lekparken bredvid. Tillslut ger hon upp och betraktar livet i lekparken. En liten pojke blir knuffad på en gunga av sin mamma och en pappa tar emot sin stolta dotter när hon har åkt nerför rutschkanan själv. En kö har bildats bakom henne, men hon verkar inte bry sig när hon kramar om sin pappa och han lyfter upp henne högt, högt upp i luften. Hon tjuter lyckligt och han skrattar med henne.
"Igen!" fnittrar hon och tultar snabbt iväg till stegen igen. Hennes pappa är snabbt bakom henne för att skydda henne från att falla baklänges. Det är precis åtta år sedan Ally såg sin pappa för sista gången. Hon känner hur avundsjukan tränger sig på inom henne när hon ser flickan och pappan. Därför viker hon bort blicken och den fastnar istället på två tonårstjejer som sitter på ryggstödet på en bänk och pratar med varandra. Den ena har en cigarett i mungipan och den andra fingrar flitigt med en rosa mobil. När Ally koncentrerar sig på dem hör hon att de pratar om någon Jason, troligen en pojkvän. Det är bara tre år sedan Ally satt där och skvallrade om pojkvänner och skolan med sin bästis, Natasha. Natasha var den närmaste vännen Ally har haft och hon såg upp till henne. Hon flyttade till Frankrike efter ettan och de har helt tappat kontakten, trots att de har varandras nummer och adresser. Ally saknar henne. Ibland saknar hon henne så mycket att det gör ont. Hon var som ljuset i mörkret för henne. Hon tog hand om henne när hon kände sig ensam och övergiven. De skrattade ofta tillsammans. Ally ler åt minnena.
"Vad läser du?"
Ally rycker till och ser sig om. En flicka på kanske åtta år står framför henne och flinar.
"Öhh..." svarar Ally. "Jag läser Till jordens medelpunkt av Jules Verne. Den handlar om en man som tar med sig sin brorson när han reser till jordens medelpunkt. Där möter han konstiga växter och..."
"Dinosaurier. Jag vet, jag har läst den." avbryter flickan.
"Jaha... Öhh... Okej..."
Ally vet inte vad hon ska säga mer och sitter bara där med öppen mun, stirrandes på flickan. En annan, lite äldre flicka kommer springandes fram till dem.
"Kommer du Nelly? Vi ska gå hem nu." säger flickan med blicken fäst på Ally.
"Jag kommer." svarar Nelly och vänder sig om mot flickan.
De båda flickorna promenerar raskt därifrån och Nelly vänder sig om och vinkar. Lite längre bort står en kvinna med barnvagn. I barnvagnen sitter pojken som gungade förut. Kvinnan ropar efter flickorna och Ally förstår att de är systrar.

Parken töms på folk och Ally gör sig själv redo att gå när hon ser en kort, flintskallig man springa in mitt i lekparken. Han skriker något om och om igen och Ally drar sig automatiskt närmare för att lyssna. Det är bara tre ord han repeterar, men de orden skrämmer henne och tydligen resten av den lilla folksamlingen också, även fast de inte tror honom.
"Domedagen har kommit! Domedagen har kommit!"
Han delar ut flygblad och Ally får ofrivilligt ett i handen. Mannen stannar till framför henne och ser på henne med en skrämd och oroad min, innan han skyndar vidare. På flygbladet står meddelandet från "A" med snirkliga bokstäver. Sedan det dök upp i media första gången har Ally aldrig riktigt tänkt på meddelandet förut, hon har som alla andra trott att det varit ett skämt. Men tänk om det är på allvar? En klump växer i Allys mage, som inte vill släppa. Alla föräldrar har bryskt plockat upp sina barn och med en fientlig blick på mannen lämnat parken. Det är bara de två som är kvar.
"Jag skulle också dra om jag var du." mumlar mannen och skakar bistert på huvudet. "Vem vet vilka konstiga växter som kommer att växa här i parken om tvåhundra år..."
Ally vänder sig om och ska precis ta första steget hemåt när allt flimrar till och en stor rot dyker upp från marken, slingrar sig runt Allys fot och drar med sig henne upp. Skrikande och hjälplös hänger hon där uppochner, tio meter över marken. Mannen tittar skrämt upp på henne och försvinner snabbt från parken. Växten rör hela tiden på sig och Ally slår i huvudet flera gånger i en annan rot bredvid hennes. Hon försöker att skrika på hjälp, men kan inte öppna munnen. Med bankande hjärta ser hon sig omkring. Allt är annorlunda. Några hus är borta, de flesta är förstörda. Stora växter sticker ut mitt i gatan och ett konstigt djur hon aldrig har sett förut lommar förbi på en parallellgata. Har domedagen kommit i alla fall? Är det här världen tvåhundra år in i framtiden?

"'Bara för säkerhets skull, Mia.' 'Bara en dag så att jag kan koncentrera mig på jobbet utan att oroa mig.' 'Snälla, Mia, bara för min skull'", muttrade Nikki för sig själv medan hon suckade och fortsatte att zappa på tv:n. På varje kanal fanns det en liten nyhetslinje som påminde om domedagsbrevet. Det var inte så att medierna faktiskt trodde på det, det var snarare att alla undrade hur man hade lyckats sända ut det till en så stor folkmängd under en så kort tid. Och vem som hade råd med sådana resurser.
Nikki kastade en snabb blick mot klockan, svor lätt, stängde av tv:n och kastade sig ut i hallen. Hon grep tag i sin jacka, väska och tog på sig sina röda Dr. Martens med en viss möda. Innan hon sprang ut från huset så tog hon tag i sina nycklar i sista sekund och låste sedan dörren efter sig.
Hon halvsprang för att hinna ikapp tiden. Hon var försenad. Hennes chef skulle sannerligen inte bli glad. Så hon började fundera på en ursäkt medan hon muttrade svordomar. Hennes far hade velat att hon skulle stanna hemma, sedan hade hon somnat av uttråkning med en skål med chips på tv-bordet framför henne. När hon sedan hade vaknat hade hon trott att hon endast sovit i tio minuter och inte alls i två timmar, så det klart att hon bara hade tagit upp tv-kontrollen och fortsatt zappa utan att bry sig om klockan.
Men inte kunde hon säga det till sin chef. Han skulle bara undra varför hon skolkade, fråga ifall hon hade börjat med droger som den gamle man han var.
Hennes far hade oroat sig och sig men det skulle Stephen aldrig förstå.
Hon fortsatte att springa trots att hon fick konstiga blickar var hon än i gick.
Nikki svängde precis förbi ett hus, började gå mot övergångsstället innan hon tvärt stannade. Det fanns en gammal dam mitt på gatan. Och en bil kom emot henne.
Nikki skrek till av fasa i samma sekund som tidshoppet ägde rum. Hela hennes omgivning ändrades. Bilen var nu urgammal och den gamla damen levde.
Nikki å andra sidan hade lite andra problem. Hon hade förvisso varit nära övergångsstället men inte tillräckligt nära för att slippa det som hade drabbat henne.
Han var i ett fågelbo. Ett gigantiskt jäkla fågelbo. Och hon hade just spräckt ett av äggen.
Nikki stelnade till, försökte förstå sig på det hela men började istället börja springa när hon hörde ett skri.
Hon var dödsdömd. Domedagen? Knappast. Det här var ren tortyr.
Adrenalinet i hennes kropp var praktiskt taget det enda i hennes kropp som fick henne att fortsätta springa. Resten av henne var i chock eller skräckslagen.
Vad hade hänt?


James promenad hade gått snabbare än han hade förväntat sig. Han hade gått ut för att fotografera den här gången men hans mors ord klingade fortfarande i hans huvud. "Gå inte ut, James. Du vet mycket väl att det går en yxmördare på fri fot i närheten. Det vara bara i förra veckan en stackars liten flicka blev attackerad." Han hade ignorerat hennes ord men hade tillbringat de första tio minuterna i skogen med att känna något slags obehag han inte hade kunnat beskriva. Hjärtat hade slagit aningen snabbare och hans andning hade varit häftigare men när han väl hade börjat ändra på kamerainställningarna och fokusera på ljusets förhållande istället så hade det lossnat. Han hade slutat tänka på alla småljud och alla människor som passerade förbi. Han kände sig säker nu och litade på skogen.
"Som om den skulle bli levande och skydda mig", skrattade han lätt för sig själv medan han tog bort kameran från stativet.
Hans omgivning fick genast nya färger. Lila, rosa, grönt, blått...
Han tog mållöst upp kameran och fotograferade norrskenet. Det såg konstigt ut på kameran. Inte alls lika magiskt och vackert som i verkligheten.
Verkligheten.
Han började vända på sig och se sig omkring. Var var han? Det här var definitivt inte skogen han var i för... tjugo sekunder sedan. Hans stativ var hade blivit övervuxen av murgröna med blad lika stora som hans huvud.
Han brydde sig inte riktigt om det. Hans kamera var fortfarande hel och det var det som spelade roll.
Och att han liksom stod på en gigantisk sköldpaddas rygg. Det verkade ganska viktigt också.

(( Jag orkar inte vänta på de som inte skrivit. ^_^ ))

"Tror du jag vet? Ärligt?" Säger en chockad Liam som ligger och ålar sig för att försöka bli av med de här förbannade växterna, vad är de? "Jag vet inte, jag såg det inte, ja-" Han får en hand över munnen på honom.
"Chilla! Du får panik, om du börjar flaxa med armarna som du brukar när du får panik kommer jag klippa i dig." Beordrar eller hotar Dakota bestämt och fortsätter klippa. Liam ligger i princip och försöker trycka ned sig i marken, känner rötterna och försöker trycka undan obehaget som bubblar upp. Varför han blev intrasslad i rötter och inte Dakota är inte speciellt svårt att lista ut när han ser en bil som tycks ha tagit rötterna eller vad det än är istället. Bilen ifråga måste varit stor en gång i tiden, nu var den i princip krossad och förstörd men det som får Liam spyfärdig är faktorn att det sipprar rött ur den silvriga bilen och om han inte tittat bort direkt hade han lagt märke till den separerade skallen som liksom stack ut från bilens framruta.

"Klart!" Säger Dakota glatt och drar upp honom från marken med ett triumferande leende. Hon drar upp honom utan problem, med träningen och musklerna av en hejarklacksledare skulle det vara nästan en skam om hon inte kunde få upp någon så senig som Liam. Han är blek, ser ut som om han gått igenom alla cirklar av helvetet och Dakota klappar honom sakta på huvudet. "Ingen fara, kompis, vi reder ut det här, okej?" Säger hon och försöker låta så lugnade som det går med Breaking Benjamins I will not bow i öronen.