Blodets sång (PRS)

[Du kan inte ana hur mycket jag stör mig på att jag inte kan stoppa tiden och ta mig fem timmar till att försöka svara på mobilen... Men, det klart, under fem timmar skulle jag väl hinna gå hem och svara XD ]

"Knack, knack", muttrade jag för mig själv och vände mig om i sängen. Under natten hade jag tagit av mig mina nattkläder och satt upp håret på ett bekvämt vis. Jag hade alltid hemska mardrömmar jag aldrig kom ihåg. Hur jag visste att de var mardrömmar? Jag vaknade drypande i svett, täcket på konstiga stället och håret helt vått.
Det var anledningen till att jag låg halvt naken under täcket trots att mor försökt få mig att uppföra mig bättre än så, försökt helt i onödan. Och när någon knackade på dörren kunde jag helt enkelt inte hålla inne mitt mutter, vända mig om i sängen och snurra in mig i täcket så att det nakna inte syntes.
"Kom in", sade jag sedan. Adrian klev in. "Du... uhm... du är blek. Mer än vampyrblek, vill säga."
"Föga förvånande", svarade han och satte sig på min sängkant. Jag såg till att gömma min kropp ordentligt.
"Vad har hänt?" frågade jag och låtsades vara trött trots att jag var klarvaken. Jag kunde inte gå runt halvnaken i Adrians närhet. Vi var syskon!
"Mor och far..."
"Vad har hänt med dem?" frågade jag aningen för snabbt för att det skulle låta trött.
"Adina... Jag... Vi ska gifta oss i slutet av veckan..."
"VA?!" utbrast jag och satte mig upp men höll täcket för bröstet. Det enda som faktiskt syntes var mina axlar och det fick han faktiskt klara av. "Vad menar du med nu i veckan?!"
"Jag menar att de bestämde sig för att gifta bort oss så snabbt som möjligt..."
"Adrian, det innebär att du har fyra dagar på dig att ändra dig, sedan är det liksom kört och du måste förvandla henne."
Han var tyst ett tag. Sedan såg han på mig och sade inte ett ord om hur jag var klädd. "Men... måste jag det då? Varför kan vi inte vänta något år? Tills hon är lite äldre bara?"
Det var min tur att vara tyst. Det lät allvarligt talat inte så dåligt. Det lät smart också. Då kunde deras familj försäkra sig och det skulle inte bli något prat om det heller. När hon antingen "dog" eller dödade sin familj, vill säga.
Jag skakade på huvudet. "Nej. Det vet att vi inte kan. Hon kommer se vår föda. Hon kommer se oss som monster och då kommer hon rymma."
"Det vet du inte", sade han trotsigt.
"Du låter som en nyförälskad tonårs pojke, Adrian."
"Men... Christina, du förstår inte... Hon är så vacker. Hon är en vacker varelse och hon ritar helt fantastiskt. Du skulle bli förälskad i bilderna ifall du såg dem."
Jag skulle börja protestera men tog istället ett djupt andetag och fortsatte tala med en mjukare ton. "Men, Adrian, kära du. Du vet hur det skulle bli. Hon skulle rymma, berätta för hela staden och sedan skulle vi bli bortjagade från vårt fem, precis som för fyrtio år sedan. Du vet vad som skedde då."
"Det kan ju bero på att Clarabelle lät två män slåss över henne och odödligheten."
"... Det hör inte hit. Du vet vad jag menar. Du brukar inte bete dig såhär. Du brukar vara min praktiska, jobbiga storebror. Nu är det jag som är den praktiska, och då betyder det att jag har rätt."
Han suckade tungt. "Jag vill inte vara praktisk. Det var praktisk som tog mig hit. Praktisk är jobbig. Praktisk kommer bli min undergång."
"Det är Clarabelles roll att överdriva och klaga, hon skulle inte vara glad ifall hon vore här."
"Hon skulle förmodligen läxa upp mig och skjuta pilar mot mig tills jag stod rak i ryggen igen, utan några känslor i min väg."
"Exakt, så pigga upp dig och låt mig somna om nu."
"Kan inte. Mor bad mig väcka dig. Hon sade att du skulle rida långsamt idag och se acceptabel ut. Damsadel, med andra ord."
Jag stönade högt och slöt ögonen, kastade mig mot kuddarna. "Jag vill inte", sade jag grinigt.
"Jag vet. Du vill hellre jaga hare eller så."
"Exakt. Så varför måste jag?"
"För mor säger så."
"Hon har aldrig klagat förut!"
"Hon klagar inte, hon ber dig bara att ta damsadeln så att du inte kan rida som om någon sköt eld bakom dig."
Jag muttrade bara för mig själv och låtsades som om allt var över. Att jag skulle få somna om. Men Adrian lämnade inte rummet.
"Om du inte vill förvandla henne så kan du ställa in bröllopet", viskade jag sedan.
"Jag vill förvandla henne det är bara det att jag vill att hon ska få vara människa längre. Jag tycker om värmen som kommer ifrån henne. Jag tycker om tanken på att hon aldrig dött. Jag tycker om henne levande."
"Om du tycker om henne levande kommer du älska henne efter att hon dött. Ni kommer ha samma temperatur, ni kommer läka snabbare så ni kan ha mer roligt i sängen... Okej, okej, jag är ledsen!" tjöt jag när han slog till mig. "I vilket fall som helst kan ni göra fler saker än ni någonsin skulle ha gjort annars. Hon kommer lära sig att släppa taget och ni kommer ha roligt. Hon kommer lära sig att släppa det gamla, låta hennes riktiga jag komma fram. Det tog mig inte särskilt lång tid och Clarabelle har alltid varit som hon är och tvillingarna skrattade mest och testade sina gränser i en vecka innan de blev för hungriga och var tvungen att tala med mor och far." Mor och far brukade förvandla någon samtidigt, vi visste inte än hur, men på det viset blev de verkligen våra föräldrar, båda två.
"Jag vill ge henne ett val, Christina. Jag vill att hon ska välja sin framtid, det är jag skyldig henne. Hennes familj verkar inte bry sig om vad hon vill, och då måste vi göra det. Ifall vi ska tillbringa evigheten tillsammans så vill jag att det ska vara för att hon valde det och inte för att hon inte vet hur man smälter in."
Jag suckade. "Kära brodern min. Ni har känt varandra i en dag, jag tror inte hon tänker göra ett sådant stort beslut efter en dag..."
"Kärlek vid första ögonkastet?" testade han.
"Nej. Du var läskig, hittade henne i folkmassan och sade att du ville ha henne för att du var praktisk. Det är är inte kärlek vid första ögonkastet. Du är en hopplös romantiker."
Han muttrade något ohörbart och reste sedan på sig. "Upp och hoppa ni, Crissy. Det är molnigt och svalkande mot huden. Ditt favoritridväder."
"Och var ska du?" sade jag precis innan han öppnade dörren.
"... Jag ska försöka hitta min fästmö och försöka tala om någonting samtidigt som jag kommer oroa mig halvt till döds för att skämma ut mig, försäga mig eller skrämma iväg henne. Så... Kanske tala om hennes teckningar?"
Jag skrattade lätt till när han stängde dörren efter sig. Sedan lade jag mig tillbaka i sängen för att hitta värmen. Så fort jag hade hittat den skulle jag resa på mig och klä på mig, lovade jag mig själv.

[Det är tack vare dig jag är där jag är. Utan dig skulle jag aldrig ha kommit någonstans. Så jag står i tacksamhetsskuld, och så betyder det att du är den som är den fantastiska x3 Du hjälpte mig ^^
WELL... I JUST WANT THEM TO BE TOGETHER AND IN LOVE! That's perfect enough to me x3
Insåg att jag kanske tagit mig vatten över huvudet ^^' Om vi fortsätter så här kommer våra karaktärer knappt tala med varandra förutom när de tränar eller äter mat xD De kanske får bli attackerade av någon vampyrjägare *viskar* Nicholas kanske? *slut på viskandet* och familjen tvingas dela på sig när de slåss. Adrian, Adina och Christina flyr någonstans medan resten av familjen flyr någon annan stans xD *whisper* Prag, kanske? *whisper*
Nah, bara tankar förmodligen x3 Försöker smått desperat komma på ett sätt att få dem att börja umgås mer så att det faktiskt blir ett riktigt roll ur det här xP Älskar det redan, men det skulle vara roligt ifall våra karaktärer lärde känna varandra x)]

[Nu har jag inte läst igenom det här, så vet inte riktigt vad det står. x3 Okej, jag vet ju det var ju jag som skrev men men ... ]

Jag fortsatte att gå, nedför en trappa och sedan uppför en, svängde åt höger i en korridor och sedan åt vänster. Hur svårt kunde det vara? Och hur mycket skulle man inte skratta åt mig ifall de fick reda på att jag gått vilse i ett hus? I och för sig hade jag aldrig haft något bra lokalsinne. Jag blev ofta förvirrad och det hade alltid tagit mig tid innan jag hittade någonstans men aldrig förut hade jag gått vilse i ett hus. Det var pinsamt.
Åter igen kom jag till entrén och slog mig ned i en av de stora fåtöljerna med en djup suck. Det tog ett tag för mig att inse att jag inte var ensam även om entrén var väl upplyst med ljuset ifrån de stora, maffiga fönsterna. Men hon satt så stilla att hon inte dragit till sig min uppmärksamhet.
”God morgon”, hälsade jag den unga kvinnan som jag inte tidigare stött på och undrade för en stund om det var Clarabelle men slog bort den tanken snabbt. Visst var hon blek likt Adrian och de andra men hon såg nästan sjukligt blek ut.
”Är du okej?” frågade jag och reste mig ur fåtöljen och tog mig fram till henne. Hon reagerade inte på min röst och jag kunde se intorkat svett i hennes hår. Lite rädd för att röra vid henne tvekade jag jämte henne innan jag läxade upp mig själv. Trots att hon såg sjuklig ut, så hade hon ett så fredtillställt ansiktesuttryck att jag inte kunde säga ifall hennes sinne var i verkligheten. Det såg snarare ut som om hon befann sig i himmelriket.
Jag rörde vid hennes hand för att se ifall hon reagerade men likt tidigare satt hon där tittade ut i luften som om hon såg något annat än just entrén, som om hon vore hög på någonting. Det enda hon gjorde var att vända på handen och blottade sin handled och insidan av armen. Jag visste i alla fall att hon levde och reste mig upp för att hämta hjälp. När jag vände mig om gick jag nästan rakt in i Maxell. Strax bakom honom befann sig Sarah. Jag hade varken hört eller sett dem och jag kunde inte riktigt tolka någon av deras ansiktesuttryck.
”Kvinnan är inte okej, något är fel”, sade jag och hörde mig själv snubbla något över orden. Deras närvaro hade skrämt mig mer än vad Nicholas gjort tidigare. När ingen av dem rörde sig fortsatte jag, ”Vi måste hämta hjälp.”
”Maxell, Sarah hämta Mor”, hörde jag Adrians röst bakom mig och såg honom komma in i rummet ifrån andra rummet. Han hade en bister min och hans röst lät orolig.
Jag vred på huvudet för att finna entrén bakom mig tom. Tvillingarna hade försvunnit lika ljudlöst som de uppenbarats och jag rös.
Adrian tog sig snabbt fram vid den unga kvinnan, lade några fingrar emot hennes handled och jag gick fram till dem. Mitt hjärta i halsgropen. Vad som var fel med henne kunde jag inte säga, bara att något var fel, väldigt fel.
”Emelia har lite problem med spriten”, sade Adrian som om han läst mina tankar. Han tittade upp ifrån vad han gjorde och gav mig ett leende som inte nådde hans ögon. ”Hon arbetar för oss och vi borde ta bättre hand om våra anställda.” De sista orden hade en hårdhet i dem som jag inte riktigt förstod.
Jag satte mig ned på den unga kvinnans andra sida, fortfarande något rädd för att röra vid henne men jag kunde se hur hon verkade vakna till vid Adrians beröring. Hon öppnade sin mun något och sade något som jag inte kunde uppfatta men Adrians ansikte förvreds till en grimas.
”Maxell, ta flickan med dig upp till mitt rum”, hörde jag Zelda säga bakom mig och jag hoppade till. Hur kunde de alla röra sig så ljudlöst eller var det bara jag som var extra klumpig. Jag reste mig upp och gjorde plats åt Adrians bror som enkelt, mycket försiktigt tog upp henne i sina armar och bar ut henne.
Innan jag ens hunnit säga något till någon hade Zelda, Maxell och Sarah försvunnit igen och lämnade mig ensam med Adrian. Han knöt sina nävar och stod stel utan att titta på mig.
”Jag är ledsen för att du fick se det där”, sade han fortfarande utan att se på mig.
”Inte ditt fel”, sade jag eftersom jag hade en känsla, som jag inte förstod, av att han skyllde på sig själv över vad som hänt kvinnan som var tvungen att vara några år äldre än mig själv. ”Jag har sett påverkade personer innan, jag är inte ärrad för livet”, fortsatte jag i en gladare ton i ett försök att lätta upp den spända stämningen som smugit sig emellan oss. Den bleka unga kvinnan skrämde mig fortfarande och jag bestämde mig för att titta till hennes senare, ifall hon tillfrisknat tillräckligt.
Adrian tittade upp på mig och jag tyckte mig se ilska i hans ögon och den träffade mig så hårt att jag tog ett litet steg tillbaka. Och så kurrade min mage, mycket ljudligt.
”Hungrig?” frågade Adrian med ett höjt ögonbryn och ilskan var som bortblåst. Jag visste inte ifall jag bara inbillat mig allting för nu ryckte det något i hans mungipor som om något roade honom, som jag roade honom.
”Ja, jag har försökt leta upp köket hela morgonen”, erkände jag något skamset och kände mina kinder hetta till igen vilket dem gjort mycket oftare än vad de brukade göra.
Han log stort åt det och visade med en gest att följa efter honom. Efter vi gått igenom dörren väntade han in mig så att vi kunde gå jämte varandra.
”Jag glömde berätta hur mycket jag gillade dina teckningar igår”, sade han sedan och jag kände hur en stolthet blossade upp i mitt bröst.
”Verkligen?” kunde jag inte hjälpa att fråga.


[And then the student became the teacher x)
Bara du skickar ett exemplar av alla dina böcker du ger ut så kan vi säga att vi är kvitt. Näe, men skämtåtsido. Selma, du har gjort det själv. Du har något som inte många andra har och om du aldrig varit du hade du inte varit där du är eller blir den du kommer att bli, if that make any sense. ;P

Kan verkligen inte se mig Nicholas som en vampyrjägare. Han skulle kunna finansiera en men vara en ... XP Jag ser mig honom som kort, litet små mullig och så gillar han inte utomhusaktiviteter särskilt mycket. x3 HEhehe, han skulle blivit dödad.
De får bli vänner, gillade din idé om Prag med. Fast jag vet inte hur det ser ut där, har aldrig varit där men jag gillade den ändå. x)

Hoppas inte jag satte några förväntningar på dig. ]

[Får nästan dåligt samvete x) Läser praktiskt taget aldrig igenom ]

Någon kröp ner i min säng. Hela min kropp stelnade till medan tankarna började vandra runt. Jag hade inte hört någon komma in. Inte känt av någon heller. Personen lade armarna om mig.
"Sarah?" viskade jag.
"Nej." Fransk brytning. Hon grävde ner ansiktet vid min hals. "Dina syskon är läskiga."
"De skrämmer alla människor. Annars är de bara normala ungar med för kreativa tankar."
"De skrämde mig. Jag trodde att alla var som du."
"Som jag?"
"Snäll, omtänksam... bedårande på alla vis." Hon lät trött.
"... Jag trodde du var död", sade jag bara.
"Trodde du eller hoppades du?"
"Beror på. Varför är du här?" frågade jag medan jag sade åt mig själv att det inte var något fel på mina instinkter, att jag skulle klara mig ifall det hade varit någon som ville mig illa som smög in i mitt rum. Att jag måste ha sovit extra djupt eller något fastän jag inte skulle ha somnat... Någonting bara. Jag kanske inte kände mig hotad, och oavsett situationen kunde jag fortfarande bara vända mig om och döda henne snabbt. Jag hade ingenting att oroa mig för.
"Jag saknade dig", viskade Isabelle vid mitt öra och gav mig en lätt kyss. "Dina syskon var hårdhänta. Inte alls som du. Du är... mjuk. Dina rörelser är mjuka. Och du är vacker. Vacker på ett fint sett."
"Du vet inte ens hur jag ser ut", mumlade jag tillbaka men lät henne komma närmare när hon tryckte sig emot mig.
"Det är det som är grejen. Jag vet hur du ser ut nu. Det måste vara blodförlusten eller någonting."
"Vilken..."
"Hårfärg du har?" Hon skrattade lätt till. "Vit. Månvitt. Silvervitt. Det verkar nästan glittra och skina i ett osynligt sken. Jag tycker om det."
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag vände mig om mot henne, kröp ihop vid hennes sida. Hon hade endast en enkel tunika på kroppen. Hon var varm emot min kropp.
"Jag trodde inte du ville ha mig igår", sade hon plötsligt. "Det var därför jag gick till dina syskon. Du sade att de skulle gå längre. Jag tänkte att ifall du inte gillade mig så kanske de skulle gilla mig... Jag hörde musik då. Igår. Dina syskon sade att det var du."
"... Det var nog jag", medgav jag.
"Du spelar vackert", andades hon innan hon tuppade av. Jag började stryka henne över håret, lutade mig fram och gav henne en kyss. Jag tyckte bättre om henne så här. Lugn och fridfull. Inte den något vilda personen.
Medan jag strök hennes hår så såg jag hennes hals och axel. Helt blodig. Både torkat och färskt. Tvillingarna hade inte ens förseglat det. De hade praktiskt taget slitit upp hela hennes axel. De hade verkligen använt henne som en leksak. Problemet var bara att de aldrig vårdade sina leksaker.
Jag suckade och reste på mig, tog på mig morgonrocken utan att knyta den. Det var mer som en försäkring ifall någon klev in i mitt rum än att hålla värmen uppe på grund av mitt iskalla rum.
Jag hade ett privat badrum och för att vara ärlig var det med effektivt och praktiskt än lyxigt. På det här viset kunde jag enkelt ta hur mycket papper jag än behövde, blöta det och sedan gå tillbaka till Isabelles sida.
Med lätta drag skrubbade jag bort det torkade blodet och rengjorde såren innan jag förseglade dem med tungan. Sedan reste jag på mig och kastade de blodiga papperna.
"Varför gjorde du så?" hördes det vagt från sängen. Hon verkade fortfarande halvt sova.
"För att du inte är i skick för att kunna ta hand om dig själv, och så var det på grund av mig du hamnade i den här situationen", förklarade jag och gick till min garderob, lät morgonrocken falla. "Vilken klänning?" frågade jag sedan.
Hon vände trött på sig och kastade en blick på garderoben innan hon vände sig tillbaka. "Den röda. Den passar dina ögon", sade hon trött men jag visste att hon menade det.
Jag lät henne somna om och vila så mycket som hon kunde medan jag förberedde mig. Förberedelserna tog aningen längre tid än vanligt på grund av samma anledning. Hon skulle få sova så mycket hon än kunde. Men det kändes viktigt att få i henne någon slags mat också. Och ifall hon skulle ha tid med maten hade jag inte råd med sömnen. Jag fick prioritera och jag valde maten så att hon kunde återhämta sig själv lite och sedan gå tillbaka till mitt rum och sova medan jag gjorde vad jag nu än skulle göra idag.
Jag satte mig framför speglarna, började med att kamma håret innan jag gjorde någon frisyr av det rufsiga håret. Jag borde ha tagit ett bad, jag skulle ta ett bad, det var det som var tanken, men uppenbarligen tänkte inte livet följa mina tankar. Så jag flätade två flätor som jag sedan placerade över huvudet och lät sedan resten falla ner över ryggen. Sedan så såg jag till att inte se ut som en levande död med hjälp av smink då min hud alltid var blek i den här typen av väder, som var ganska ofta här omkring det här området. Det var därför mor och far hade byggt herrgården här och sedan flyttat in istället för att åka till Prag eller Istanbul eller var vi nu hade fler ställen på. När jag hade en svag nyans av rosa över mina kinder och örhängen, armband och halsband så reste jag på mig och skakade liv i Isabelle.
"Vilken klänning vill du ha?"
"Någon enkel bara", stönade hon. Hon menade inte enkel i design utan enkel som i bekväm att ha på sig.
Jag valde den slanka mörklila klänningen med vit spets. Jag hade använt den jätteofta under en period, nästan varje gång vi hade åkt till någon då den var både elegant och bekväm att sitta i.
Jag hjälpte Isabelle med klänningen först innan jag sedan drog med henne till speglarna och började arbeta på hennes ansikte och hår.
"Vi ska gå ner till köket snart så att du kan överleva, okej?"
Hon nickade lätt medan jag fortsatte att prova olika frisyrer på henne så att hon såg yngre ut. Jag var äldre än henne rent vetenskapligt men i det yttre såg hon äldre ut, och så var hon längre.
"Du behöver inte oroa dig för min familj. Det är bara mina yngre syskon som är galna av sig. Ingen kommer skada dig i min närhet", förklarade jag och gav henne lite färg på kinderna och fick hennes ögon att träda fram lite mer med mörkare smink så att hon såg aningen mer levande och pigg ut än... trött med stor blodförlust. Jag lyckades ganska bra. Efter att hon valde smycken (mycket fler än jag) så gick vi ner till köket. Isabelle verkade väldigt belåten över sitt yttre.
Inne i köket (snarare precis utanför köket) fanns min bror och hans fästmö.
"Jag vet, jag vet", sade jag innan han hann yttra sig. "Jag skulle ha klivit upp för en evighet sedan, men jag och Isabelle hade lite tjejsnack", förklarade jag med ett litet skratt och fick det att låta som om vi hade pratat om pojkar och... vad flickor nu än gjorde nu för tiden vid min till synes ålder. Normala saker med andra ord. Inte blodtorkningar eller kraftiga sminkningar för att se levande ut.
Isabelle var mycket vackrare än vad jag någonsin skulle bli.
Jag grep tag i hennes hand och skyndade in i köket innan Adrian hann säga något.
Jag välkomnades av leenden och undrande blickar. Inga nigningar eller bugningar. Det hade de slutat med... en vecka efter att de hade jobbat här, eller liknande.
"God morgon, Christine", log kocken mot mig.
"God morgon, Joakim. Hoppas frukosten blir god. Säg inget. Jag vill ha en överraskning. Kan du ta hand om Isabelle här? Tvillingarna bet henne."
Hans leende försvann genast. "Henne också? Det här är överdrivet till och med för dem..."
"Va?" Jag blinkade chockat.
"Emilia. De bet henne också. Din mor tar hand om henne. Jag tror de hypnotiserade henne eller liknande. Hon var helt väck, den stackaren..."
Jag skakade på huvudet. "De kommer bli bestraffade den här gången i alla fall", muttrade jag. "Det måste de bli..." Sedan knuffade jag fram Isabelle mot Joakim. Hon såg på mig med stora ögon.
"Ska du inte stanna kvar?" undrade hon förkrossat, något skrämd också. Jag skakade på huvudet.
"Nej. De tar väl hand om dig, lita på de äldre." Hon öppnade munnen som för att protestera tills hon insåg att hon inte alls vet hur gammal jag var. "Tro mig, du vill egentligen inte ha någonting med mig att göra", förklarade jag för henne, "jag är ungefär ett århundraden för gammal för dig..."
"Visst", svarade hon bara envist. "Du kommer fortfarande finna mig i din säng, bara så att du vet."
Jag skakade leende på huvudet. "Hade inte förväntat mig något annat heller."
Vissa i köket försökte ignorera min konversation med hela sitt hjärta. De tyckte inte riktigt om hela den här saken med att jag kan ha et förhållande med både en kille och en tjej. De hade dock ingenting emot vampyrsaken, vilket jag fann lustigt. Men, det flesta som hade valt att jobba för oss kom från familjer från gatan, som nästan hade svalt till döds. Man blir desperat då och, tja, ifall vampyrer betalar en bra och ger en tak över huvudet så kan man tänka sig att ta hand om deras tvätt. Det var så det hade börjat. Sedan blev det middag, kammarjungfrur, städning, allt mer de förstod att vi inte skulle döda dem i sömnen. Tvillingarna var de enda som faktiskt spårade ur och skadade personalen, men aldrig för mycket.
"Ha en trevlig dag nu! Ta hand om henne!" ropade jag när jag hade kommit till dörren, precis innan jag öppnade den.
"Jag lovar", försäkrade Joakim mig.
"Trevlig dag, miss Argent", hördes det från lite varstans i köket. De flesta kallade inte mig Christine trots att andra gjorde det. Jag visste inte hur de tänkte och brydde mig inte, de fick kalla mig lite vad de än ville. Miss Argent, Christine, Christina... Det var åtminstone tre alternativ.
Jag stannade upp vid blivande Mr och Mrs Argent, med ett äpple i handen jag hade snappat åt mig, och log mot dem. "God morgon, Adina", sade jag till henne och tog sedan ett bett av det gröna äpplet. "Avbröt jag mitt i någonting, förresten?" frågade jag sedan och kände hur mina kinder blev rödare. Jag hade inte ens tänkt på att de behövde sin egentid...

[SÅ! FINALLY! OCH DET HÄR VAR DEN KORTARE KOPIAN! Förmodligen. Lade till lite i köksscenen men, är fortfarande säker på att den här var kortare... Förstår du nu hur mycket som gick förlorat? xD

I alla fall:
No, you will always be my teacher ♥ You are a wonderful person ^^
Jag kommer definitivt skicka en eller två kopior av varje bok till dig ^^ Jag skulle säga signerade, men vet inte precis om man vill ha min fula handstil i boken xD

Hihi x3 Ifall vi sköter det här rätt så kanske de bara kan ta en utflykt dit eller någonting för att visa Adina platsen ^^ Och ifall man inte vet hur Prag ser ut så googlar man och hittar på hälften xD (jag använder nästan bokstavligen en smiley efter varje mening har jag märkt... Försöker sluta men det ser så tomt ut då :c) Jag har till exempel aldrig varit där heller, tog det mest för att det är där Mörk ängel utspelar sig x3

Nej då, det gjorde du inte. Förstår inte varför du skulle ha gjort det... x3
*kopierar sju gånger för att inte förlora det ännu en gång*]

[Damn vilka långa inlägg vi gör. x3 Inte jag heller, eller gör det efter jag postat ibland. x3 ]


Vi fortsatta att tala medan Adrian visade mig vägen ned till köket, längst en korridor som jag trodde mig gått förbi fast jag var inte riktigt säker då jag inte kunde minnas doften av nybakat bröd tidigare och jag kunde inte för i mitt liv förstå hur jag kunde ha missat den. Åter igen kurrade min mage och Adrian tystnade mitt i en mening med ett leende.
”Jag tror vi måste få i dig lite mat innan du svälter ihjäl”, sade han och öppnade dörren. Jag bet mig i kinden och svor inombords att magen skulle hålla sig lugn.
”Joakim”, sade Adrian till en man som log slående stort emot oss. Flera av de andra av kökspersonalen kastade nyfikna blickar på oss eller snarare mig och jag ville bara gömma mig bakom honom men insåg att det inte var ett alternativ. Istället sträckte jag på mig och försökte att ignorera dem.
”Adrian”, sade Joakim och stannade upp för att titta på mig, ”och vem har vi här?” Hans röst var vänlig och hans leende inbjudande.
”Det här”, sade Adrian och lät sin hand röra vid min rygg, ”är min fästmö, Adina.”
”Trevligt att träffas”, sade jag till kocken och gav honom en liten nigning. Jag visste inte att det var enligt protokoll men hade alltid tyckt att man borde behandla ens tjänare med respekt. Dessutom befann vi oss i hans kök och hade trängt oss på tidigt.
Joakim skrockade något lätt. ”Oh, var försiktig där Adrian så ingen tar henne ifrån dig”, sade han muntert, ”hon är inte bara vacker utan vet hur man ska uppföra sig också.”
Jag kände hur mitt leende blev bredare vid hans vänliga ord.
”Joakim, har du någonting för oss att äta?” frågade Adrian.
”Om jag har, slå er ner, slå er ner, så kommer någon.”
Vi tackade så mycket och jag såg fascinerat på medan Joakim delade ut order för att se hur personalen omkring honom som verkade avguda inte bara honom utan även sina arbetsgivare.
Adrian ledde mig till ett litet bord som stod i ett hörn där vi inte var i vägen och vi slog oss ned. Genast kom det en ung man och började duka fram bröd, smör, flera olika ostar och annat. Det var som om även ifall det bara var jag och Adrian att de dukade fram till en festmåltid.
”Det här ser underbart ut”, sade jag lyckligt men kände mig till besvär, ”och alldeles för mycket.” Jag var inte van vid allt det här. Vi hade endast Clarisse och en annan tjänare inne i vårt hus och sedan stallpojken. Medan Argent hade fler människor i sitt kök än det.
”Vänj dig inte”, sade Adrian framåtlutad med låg röst som om han var på väg att berätta en hemlighet som han inte ville att någon annan skulle höra, ”Joakim försöker att imponera på dig.”
”I sådana fall har han lyckats”, sade jag och tog ett av de nybakade bröden, delade de i tur för att sedan föra det till min näsa och dra in ett djupt andetag. Det var fortfarande ljummet ifrån ugnen och jag tog ett litet bett på det innan jag bredde.
”Det här är underbart”, andades jag och bredde på smör och luktade på ostarna innan jag valde vilken jag ville använda. När jag var klar tittade jag upp på Adrian som betraktade mig så som jag märkt att han gjort flera gånger förut. Jag visste inte hur jag borde känna för det. En del av mig gillade hans blick medan en annan sade att det var endast var mitt yttre han såg. Istället för att fundera på det slog jag bort tanken. Vi skulle ha de närmsta sextio åren tillsammans och vår andra dag behövdes inte förstöras för att jag inbillade mig saker.
”Så vad har ni för planer idag?” frågade jag och bröt ögonkontakten, tittade ned på mackan i min hand.
”Mor tyckte att det var en bra idé att visa dig vår mark”, sade han och det glittrade till i hans ögon igen, ”ifall du vill”, tillade han sedan.
Jag fick för mig att det var ett test, som om att se vem det var jag var och jag visste inte vad han ville att jag skulle säga. Självklart ville jag men samtidigt visste jag att Nicholas inte hade godkänt och jag öppnade munnen lätt medan jag funderade över det som jag sedan insåg skulle ses som konstigt för vem satt tyst i flera sekunder och funderade igenom sitt svar.
”Jag skulle verkligen gilla det”, sade jag tillslut och drack upp mitt vatten. Adrian log fortfarande mot mig och jag antog att jag klarat testet ifall det var ett och jag inte bara inbillade mig.
”Bra, jag ska bara byta några ord med Joakim”, sade han och reste sig.
Jag tittade efter honom medan han tog sig fram till Joakim och talade med honom. Adrians vänliga leende försvann ifrån hans läppar och jag tyckte mig åter igen se ilska i honom medan han lutade sig närmare Joakim för att säga något. Den här gången visste jag att det inte var någonting jag inbillade mig och ilskan jag såg skrämde mig.
Samma unga man som hade dukat fram åt oss kom fram igen och började duka av.
”Det här var underbart”, sade jag till honom fortfarande med blicken på Adrian. ”Det godaste brödet jag ätit i mitt liv.” Det var inte bara beröm utan även sant. ”Tack.”
Den unga mannen verkade något generad och följde min blick.
”Allt för Adrians fästmö”, sade han lätt medan han tog bort det sista och ställde det på en bricka som han enkelt höll med en hand. ”Miss, du verkar vara en bra person. Argent är en bra familj”, han tvekade och jag slet min blick ifrån Adrian och Joakim, ”men för det eget bästa borde du ge dig av så fort som möjligt och aldrig se tillbaka.”
Han vände mig ryggen och försvann innan jag hann fråga honom vad det var han menade. Hans ord lämnade en tomhet i min mage men jag hade gett mitt ord. Inte bara till min far utan även till Adrian som nu var på väg tillbaka till mig. Ilskan var åter igen som bortblåst ifrån hans ansikte.
Utan att säga något reste jag mig och följde med honom ut. Utanför mötte vi Adrians syster Christina och en annan ung kvinna. Och jag förvånades över hur många personer som rörde sig runt deras hem. Det verkade som om det alltid hände någonting. En sak var klar, jag skulle aldrig bli uttråkad här men tanken kunde inte tränga sig igenom tomheten efter mannen i kökets ord. Om någon sa något sådant borde det inte vara något rysligt fel?
”Har du tagit med dig något som är mer passande att rida i?” frågade Adrian och jag upptäckte att han åter igen betraktade mig. Jag följde hans blick och såg ned på min klänning som inte skulle duga och jag skakade lätt på huvudet.
I samma stund kom Christina ut ifrån köket igen med ett äpple i handen.
”God morgon” hörde jag min röst hälsa tillbaka per automatik och jag hörde att jag inte lätt som mig själv utan kallare.
”Christina”, sade Adrian och gav sin syster en blick jag inte kunde tolka, ”i rättan tid. Kan du inte se ifall det finns något som passar bättre till Adina för en ridtur?”


[Och den var fantastisk. Förstår fortfarande itne riktgit hur du orkade igår. x3 Jag hade definitivt inte gjort det.

Åh, vad smart du är. Google is my friend, right? x) ]

[Jag vet, men det känns aldrig som om jag skriver mycket. Förutom igår då...
Samma här. Brukar dock mest skumma igenom bara, men men ]

Jag kände hur det stack till i hjärtat i en sekund innan jag skakade av mig det. Jag var inte van vid att dela med mig av mina kläder. Men, men, det var bara kläder. Jag oroade mig mer för att hon skulle se min byxsamling... En liten som jag mest använde när jag jagade, men det var just det som var problemet. Jag kunde inte minnas ifall de blodiga kläderna hade tvättats ännu eller inte. Jag trodde de var tvättade, men att tro någonting och att det sedan faktiskt är sant var två olika saker.
Jag nickade istället. Adrian såg på mig med en menande blick. Som om det skulle ha varit jag som hade tömt Isabelle på blod.
"Varför ska då jag rida?"
"Jag vet inte. Mor tyckte det var en bra idé."
"Varför?" frågade jag näsvist.
Adrian suckade. "Jag vet verkligen inte, Christina. Det finns något rovdjur som attackerar boskapen, hon kanske ville att du skulle spåra det." Min bror hade inte sovit. Det kunde jag nästan svära på. Han hade försagt sig själv.
"Själv?" sade jag och försökte verka chockad. Det var en hint till honom.
Han tvekade på orden och sneglade sedan mot Adina. Han förbannade sig själv, det syntes. Han hade massvis att tänka på, ingen kunde klandra honom. Han måste ha hört talas om Emilia också, för den delen. Sedan kokade han ihop en halvlögn. "Kanske. Jag vet inte. Mor åkte ner för att handla med far. Nya kläder mest, tror jag. Jag tror inte hon skulle vilja sända ut folk i det här trista vädret när hon vet att du endast kommer att rida ifrån dem."
"Men... kära bror, ska jag jaga i en klänning?"
Han tvekade inte den här gången utan verkade snarare irriterad i blicken. "Gode Gud. Jag vet verkligen inte vad mor tänkte, Christina. Jag vet inte varför hon ville att du skulle rida, än mindre ifall du ska jaga eller inte. Men faktum kvarstår. Ett rovdjur attackerar boskapen och du skulle kunna jaga i en klänning gjord av järn om du så var tvungen och sedan döda en fullvuxen björn med händerna, så, snälla du, sluta överdriv."
Jag motstod att sträcka ut tungan åt honom. "Okej, okej, jag förstår din poäng. Du borde dricka något som lättar huvudvärken", lade jag till.
"Hur..."
"Snälla du, det känns som om jag har bott ihop med dig i hundra år, jag vet hur lättirriterad du blir av mina retsamma kommentarer när du har huvudvärk."
Han skakade leende på huvudet. "Det klart... Jag tycker då om de hundra åren", skrattade han sedan. Jag log.
"Jag med", svarade jag och tog sedan försiktigt tag i Adinas arm. "Då stjäl jag henne ifrån dig en stund så att du kan sköta dina affärer så träffas vi i stallet sedan", nickade jag mot honom och började gå bort mot mitt rum medan jag tuggade i mig äpplet så fort jag kunde samtidigt som jag försökte klura ut när mor lämnade huset. Joakim sade ju nyss att hon tog hand om Emilia... Men, men, ena stunden var man trots allt i huset och andra var man utanför. Saker ändrade på sig snabbt. Förhoppningsvis tog de med sig resten av familjen Arber också, även om jag inte riktigt vågade hoppas.

[Fantastiskt? XD Det hade jag inte väntat mig Jag var helt slut efter det och somnade nog ganska snabbt. Är glad att jag skrev klart den dock

Google is your best friend ;3]

[ Förstår det igår. ]

Jag följde syskonens konversation. Christina verkade inte alls vilja följa med oss och jag kände det lite som en tagg i hjärtat men försökte få mina känslor att förstå att det säkert inte handlade om mig. De behövde inte gilla mig för allt var redan bestämt men trots det som vanligt så kunde jag inte stänga av mitt behov att vara omtyckt av alla, eller i vilket fall min familj och Christina skulle komma att bli en del av den familjen.
Vid deras ord höjde jag ett ögonbryn i förvåning men kom sedan på mig själv och försökte hålla mitt ansikte neutralt. Att en kvinna, i hennes klass skulle ut och jaga var enastående och jag tittade på Christina med helt nya ögon. Fast så mindes jag scenen jag fått se då jag kommit. Hur Christina slagit ett svärd ur sin brors hand och det som skett innan det. Hur hennes och Adrians kroppar hade rört sig.
Jag tittade på Adrian igen och försökte se det Christina såg men jag såg ingen skillnad på honom ifrån gårdagen. Kanske var det hans huvudvärk som hade ökat hans irritation tidigare. Kanske någon gång i framtiden skulle jag också kunna se de små detaljerna som att han hade huvudvärk och en del av mig längtade bara till att stå någon så nära som Christina och Adrian verkade göra.
”Vi ses senare”, sade jag till Adrian med ett blekt leende och följde efter Christina. Jag tog några, olämpligt för en ung kvinna, språng för att komma ifatt Christina.
”Är det alltid såhär runtomkring?” frågade jag Christina då vi var utom hörhåll för Adrian. Jag visste att jag inte borde fråga eller säga någonting sådant men jag kunde inte tala med far eller Nicholas. Mor var inte här och att fråga Adrian, även ifall han var min framtida make, kanske just därför kände jag att jag inte kunde fråga och jag behövde prata med någon. Inte för att Adrians syster kanske var den bästa jag kunde inte hitta men hon var den som var där.
”Jag menar”, fortsatte jag medan Christina styrde oss genom herrgården, ”allt är så annorlunda ifrån vad jag är van vid. Min far skulle få spelet ifall jag ens rörde en dolk och att jaga… Mor hade inte blivit glad.”
Egentligen var det inte vad jag menat. Utan snarare kökspojkens kommentar, Emelia och syskonens konversation som jag inte riktigt kunde förstå men jag ville inte att någon skulle hamna i trubbel. Inte kökspojken, inte jag eller Adrian.


[Tycker det mesta du skriver är fantastiskt och att det var en omgjord grej och jag vet hur trött du var (jag var det i vilket fall) gjorde det hela ännu mer fantastiskt.

x)]

Jag tänkte efter och skakade sedan på huvudet. "Inte alltid. För det mesta är far bortrest och mor håller kontrollen tillsammans med min syster. Tvillingarna är onda, så dem ska du hålla dig undan, och det är väl mest dem som stör friden", förklarade jag med an jag ledde vägen till mitt rum. "Men, i stora drag är det väl alltid så här. Något på gång, jämt. Och i vanliga fall så brukar jag inte ens be om tillåtelse för att jaga. Säg inget till, Adrian, men nu när jag ändå vet hur snart du ska komma in i familjen så är det väl ingen idé att gömma det. Jag jagar, och jag är bra på det. Jag bär oftast mer... passande kläder då också, och rider definitivt inte i damsadel... Det lär du märka inom en vecka så jag ser absolut ingen anledning till att gömma undan det. Men, gud vad jag önskar att jag kunde följa med er idag. Jag är så trött... Adrian ska visa dig runt vår mark, eller hur? Det skulle vara mysigare än att gå runt i skogen idag", fortsatte jag babbla på innan jag öppnade dörren till mitt rum. Någon hade bäddat min säng och städat rummet snabbt, ordnat saker och ting på bordet vid min spegel. "Förlåt mig. Jag borde inte skrämma iväg dig... Adrian skulle inte gilla hur ouppfostrat jag betedde mig... Eller mor. Eller far för den delen. Faktum är att ingen skulle tycka om att jag spillde ut alla hemligheter på direkten. Men, men... Du borde ändå veta vad du ger dig in på. Adrian har väl frågat dig vad du vill, eller hur? Jag lovade att slå in skallen på honom ifall han inte gjorde det... Mer eller mindre." Jag pratade snabbt och glatt, skyndade mig till min garderob innan jag stannade upp, vände mig mot henne och skakade sedan på mitt huvud.
"Är du snäll och bara... glömmer bort allt det där?" bad jag henne och kände hur mina kinder blev rosenröda. "Jag skulle bara besvara en fråga och istället började jag babbla på. Men, efter flera år tillsammans har vi upptäckt att det är kvinnorna som gör jobbet här omkring. Kammarjungfrur som tar hand om oss, mödrar som tvättar vår tvätt... Som sköter om oss när vi är sjuka och våra föräldrar är ute på resa..." Det sista var en lögn. Vi blev aldrig sjuka, men det var detaljer hon inte riktigt behövde höra ännu. "Våra föräldrar vill att vi ska respektera alla, speciellt kvinnorna då samhället i vanliga fall inte inser värdet av en kvinna utan brukar anta att vi är... Nej, ursäkta. Nu blev jag lite för arg. Jag har svårt att hålla tyst ibland. I vilket fall som helst kommer du förmodligen lära dig saker som du aldrig hade drömt om att lära dig här. Du kommer lära dig att åtminstone hantera två olika vapen för att kunna skydda dig själv och inte behöva förlita dig på andra. Du kommer lära dig hur man tar hand om djuren, ifall du inte redan vet det. Du kommer lära dig vilka örter i trädgården som är bra för hälsan och vilka som dödar, men är ofarliga ifall man kokar dem. Våra föräldrar är inte stränga utan lyckas alltid lära oss saker utan att vi vet om det. Ordvitsar som kommer till rätta när någon förolämpar en. Du kommer få lära dig dina rättigheter här i samhället och du kommer lära dig hur man kontrollerar en hel herrgård utan att folk stjäl ifrån en. Utan att använda våld. Du kommer lära dig flera språk så att du kan följa med på resor när de inträffar. Du kommer lära dig allt du behöver veta och så mycket mer. Så, mitt råd till dig är att kasta bort de gamla reglerna i ditt liv och redan anpassa dig till de nya. Som när personalen inte niger eller bugar så ska du inte ta det som en förolämpning utan le och så får du ett leende i utbyte. De är våra jämlikar oavsett vad och de ska inte behöva böja sig inför folk bara för att de inte ska bli av med sitt levebröd. Och... så ska du kasta bort regeln som inte tillåter dig att tala när du vill. Oroa dig varken för din bror eller far, du är en medlem i vår familj nu, och tro mig, du kommer förr eller senare anpassa dig. Lika bra att starta nu", log jag mot henne. Jag visste att mina ord var skrämmande, men jag ville bara att hon skulle veta vad som förväntades av henne. Och, ifall hon inte tyckte om tanken utan var en av de kvinnor som jag föraktade som sade att deras uppgift i livet var att stå vid sin makes sida så skulle jag inte låta Adrian gifta sig med henne. Men, jag trodde inte det. Jag litade på att hon hade en egen hjärna.
Jag öppnade garderoben. "Nu så får du välja dina kläder, ta något som passar dig och som du känner dig bekväm i, oavsett vad det än är. Vi verkar vara någorlunda lika långa, så det borde inte vara så svårt att hitta något", log jag mot henne. "Sedan ska vi sätta upp ditt hår så att det inte faller dig i ögonen när du rider."
Min garderob var inte en liten skrubb utan ett helt rum, så jag klev in genom skjutdörrarna och började titta igenom mina kläder samtidigt som jag väntade på ett svar ifrån henne.
Inga blodiga byxor, till min lättnad. Jag hoppades bara att hon inte skulle upptäcka min lilla vapensamling bakom några av klänningarna på vänsterväggen. Eller dem under sängen, men de borde hon verkligen inte hitta... Jag var trots allt tvungen att ha nära till vapen ifall jag blev attackerad.

[Hihi x3 Jag älskar dina komplimanger Mestadels för att jag vet att du menar det, och för att de är logiska och har någon slags kritik i sig ^^

Nu hoppas jag bara att Adina inte springer hals över huvud XD Christina är något av en soldat och när hon lägger fram allt lägger hon för det mesta upp... det mesta, nästan allt. Så hon kunde knappt stoppa sig själv x)]

[Gahh, nu laggar mitt internet igen. (jag vet knappt vad laggar betyder så hoppas jag använder det i rätt sammanhang. x3]



Jag försökte få in det Christina sa. Försökte att se mig det liv hon målade upp framför mig. Jag hade alltid varit begränsad och blivit tillsagd hur jag skulle vara, bete mig och vad jag skulle gilla och inte gilla. Visst hade det funnit stunder då jag gjort rebell emot de regler min mor och far satt upp och sagt emot dem men för de mesta var jag deras lydiga, vackra dotter. I vilket fall efter min första blödning och jag förväntades vara en kvinna. Redan då hade far velat förlova bort mig men mor hade sagt nej. Jag tror det var enda gången jag hört henne säga något sådant till far och endast för att hon hittat mi förtvivlad under trappan då jag överhört ett samtal mellan honom och en man som var far till en av adelsmännen i byn.
Jag öppnade munnen för att svara på hennes frågor men varje gång fortsatte Christina att tala och för varje gång kände jag mig mer och mer mållös.
”Ifall ni förväntar er att jag ska lära mig allt det så får ni har väldigt mycket tålamod”, sade jag och att jag skulle lära mig att sköta ett lika stort ställe som deras, att lära mig hantera vapen och mycket mer skrämde mig. Inte just för saken skulle utan snarare för att jag skulle krossa deras förväntningar på mig.
”Jag tror jag tar tillbaka det jag sade till Adrian igår”, sade jag samtidigt som jag gick in i hennes garderob som var enorm. Min blick vandrade över hennes kläder, allt ifrån tunnare, vackra klänningar till byxor såg och mina ögonbryn höjdes något. ”Ni är inte en normal familj, ni är något helt annat.”
Min ena hand följde kläderna och dess tyg innan min blick landade på ett par rejälare med slitstarkt tyg som passade bra till en grådaskig dag i sadeln. Utan att titta efter Christina började jag metodiskt att klä av mig min egna klänning och drog sedan på mig Christinas. Hon hade rätt, vi var ungefär lika långa och den passade nästan som om den varit min egna.
”Tack för det här”, sade jag och gjorde en gest emot klänningen och gick fram till Christina med min egna i famnen. ”Något jag inte förstår är varför just jag. Min familj har ingen makt, inga pengar och nästan ingen mark. Det enda vi har kvar är vårt namn. Det finns många fler, mer lämpliga att låta Adrian gifta sig med, så varför just jag?”
Det var en fråga som hade ätit på mig sedan gårkväll. Först trodde jag att det var för att han var odräglig. Att de inte kunde finna någon annan som var villig att låta sin dotter gifta sig med honom oavsett hur mycket de erbjöd men jag var övertygad om att det inte var därför nu.


[Haha, blandat med kritik. x3 ]

[Jodå, alldeles korrekt ^^]

Jag grimaserade. "Jag hoppades halvt om halvt att du inte skulle se byxorna..." muttrade jag för mig själv. "Du kommer förstå när du väl har bott här ett tag varför de existerar..." Och innan jag visste ordet av så började hon klä av sig mitt framför mig. Jag vände på mig och lät henne byta om.
"Vi har både tålamod och tid. Ifall Adrian inte hade lärt mig grunderna skulle jag förmodligen ha gråtit ögonen ur mig och önskat att jag vore normal. Han var verkligen en klippa när mor och far tog ur mig från den vanliga skolan och började med privatundervisningen."
Jag funderade ett tag innan jag svarade på hennes sista fråga, och då var hon redan ombytt så jag mötte hennes blick. "De har dig", sade jag utan att vika undan med blicken och med en bergssäker röst. "Han tyckte om just dig. Mor hade tjatat på honom att han skulle gifta sig i en evighet och en dag när de gick ut och handlade samtidigt som hon rabblade upp alla flickor som han skulle kunna gifta sig med så slutade han helt enkelt lyssna och pekade lätt på dig. Jag tror han blev lite förälskad, men jag vet inte. Samtidigt hoppades han väl att ni skulle säga nej, för då skulle han kunna lägga hela den här giftermålssaken bakom sig. Men... tja... det blev så här och nu är han livrädd för att inte behandla dig rättvist eller på det viset du förtjänar att behandlas. Säg inte att jag sade det bara. Jag ville bara att du skulle veta det ifall han inte vågar krama om dig eller något. Det är inte för att du är oönskad, utan för att han är rädd för att gå för snabbt fram. Och med ett bröllop inom några dagar? Han är under mer stress än han har varit under en evighet. Men, han verkar avslappnad i din närhet", lade jag fundersamt till. "Men, ja, det är väl bara mer vad jag tror och tänker. Han säger inte allting rätt ut till mig. Så, för att vara ärlig? Jag förstår verkligen inte varför din familj ger bort dig utan några protester. Visst, mor och far ger mark, boskap, pengar och vad de nu ger, men... om det du sade är så du ser på din familj förstår jag inte varför dem ger bort dig. Du borde vara deras dyrbaraste skatt", sade jag. Det var en sak som jag hade velat säga ända sedan jag hade träffat hennes familj. Skrika och sparka och kräva svar hur de kunde ge bort sin dotter så enkelt. Fråga vad de tänkte med. Fråga vad i himlens namn de höll på med. Hon skulle dö! Förstod dem inte det? Förstod dem inte att hon skulle vara förlorad för all framtid?
"Men..." började jag, "jag antar att det även är vårt fel då vi kom och bad om din hand. Men, Adrian ville gifta sig och mor kunde inte hejda sin glädje. Och, ja, sedan tyckte resten om familjen också om dig. Och då var det klart i mors huvud. Och far var stolt... Gud, vad familjer är krångliga", mumlade jag och började massera min tinning. Det gav mig huvudvärk att tänka så här mycket på familjerna och hur det såg ut från olika perspektiv. Det slog mig att mor kanske hade förtrollat deras familj, men, på något vis trodde inte jag det. Adinas bror verkade inte under någon förtrollning, och inte hennes far heller. Och i sådana fall hade Adinas mor också varit här.
Jag avbröt ankarna och gjorde en gest mot skorna som låg under klänningarna. "Välj ett par. Jag tror inte du vill smutsa ner dina. Sedan följer jag dig ner till stallet och lämnar dig till Adrian innan jag går ner till källaren och göra mig redo för min dag. Så, ifall du har några frågor så är det verkligen på tiden att du frågar dem nu. Du kommer förmodligen vara omgiven med folk som inte ger dig några raka svars till din bröllopsnatt annars", påminde jag henne och tog sedan själv tag i ett par skor och bytte ut mina högklackade. Adrian hade upprepat rovdjur om och om igen, slog det mig nu. Han kunde ha sagt vad det var exakt. Han kände till rovdjur. Men han sade rovdjur, som i okänt. Vilket betydde att det antingen var ett vanligt rovdjur, en vampyr eller en av tvillingarnas sjuka experiment att försöka förvandla varelser till vampyrer. De vägrade att inse att de inte var tillräckligt starka. Inte på samma vis som Adrian var. Eller jag. (Men, i sanningens namn hade aldrig mina vampyrer blivit perfekta, de hade alltid blivit vilda och okontrollerbara så vi hade fått döda alla...) Fast, de hade gjort det omöjliga förut och kanske lyckats göra något vampyriskt djur ändå. Och det djuret skulle vara förvirrat, för att inte tala om rädd. Och den skulle sukta efter blod.
Oh, gud, jag insåg nu varför mor ville att jag skulle jaga det.

[Vet du vad som skulle vara en mardröm nu? x) Ifall Adrian och Adina "råkade" springa in i Christine medan hon jagade det där djuret Fast, det klart, Adrian skulle nog försöka vända om istället när han väl insåg att rovdjuret var på väg. Men, det kanske skulle hinna ikapp xD Bara en rolig tanke som slog mig x3 ^^']

Jag log emot Christina och jag fick samma vibbar ifrån henne som ifrån Adrian och jag trodde mig själv att jag skulle trivas att leva med dem.
”Det finns värre saker än byxor att hitta i en kvinnlig garderob”, sade jag och tänkte på hur jag en gång, vissligen var det ett bra tag sedan, smugit mig in i Nicholas rum och provat hans kläder. Det hade varit en regnig tråkig dag och jag hade läst en bok var en kvinna hade haft på sig byxor. Det hade varit en skandal men den hade satt idéen i huvudet på mig och jag hade varit tvungen att prova.
Hennes svar, varför just jag, förvånade mig. Förstod hon inte att jag endast var värdefull till dem för vad ett giftermål kunde ge familjen. Nicholas var den som skulle föra vidare vårt namn medan jag… Jag visste inte. Och jag kände mig själv rodna vid hennes ord. Jag hade hela tiden trott att det var deras föräldrar som bestämt och jag kände hur det värmde något i hjärtat av att vara utvald.
”Jag kan inte förstå att vi ska gifta oss om bara några dagar då vi inte känt varandra en dag ännu”, sade jag och valde ut ett par kängor. Jag satte mig ned och drog av mig mina för att ta på mig dem medan jag funderade på vad jag ville fråga. Jag ville berätta om mannen i köket men slog bort den tanken fort.
”Hade du låtit din dotter gifta sig med din bror?” frågade jag tillslut och förstod att den lät väldigt misstänksamt. ”Inte för att jag tänker dra mig ur, jag håller mitt ord och jag tror att vi kan bli lyckliga tillsammans …” Jag hörde hur det lät, som ett naivt litet barn som var upp över öronen förälskad. ”Det var bara något min bror sa”, fortsatte jag tillslut och snörade skorna i hopp om att det var bättre att skylla min fråga på Nicholas. Jag hoppades hon inte kunde se min lögn. Oftast avstod jag ifrån att ljuga. Det var inte lönt då mitt ansikte var som en öppen bok. I alla fall för de som kände mig.


[Det hade varit väldigt roligt. x) En bra idé. En mycket bra idé. Gosh, vill förvandla henne men den som väntar på något gott... Hoppas inte det här blev för mysko igen. ]