Piraternas fånge(PRS)

Mona såg också en snabb glimt utav piraten från kvällen innan, han som gett henne filten. Den hade kommit till bra användning, utan den hade hon frusit ihjäl eller blivit hemskt, hemskt kall. Hon märkte nu när det var morgon att det var lite varmare, dels för att solen lyste och för att hon var upp på däck, dels för klänningen som trots sin urringning var av grovt tyg som var varmt.
Då piraten äntligen släppt henne där framme såg hon sakta upp på kaptenen som då hade ryggen mot dem, men som vände sig om då piraten tillkallade hennes uppmärksamhet. Mona hade inte fått en bra titt på henen dagen innan, så när hon såg det hemska ärret knep hon snabbt igen läpparna för att inte flämta till.
"Gå" sa kaptenen och piraten gick iväg. Hon tog sig fram till Mona och utan fler ord tog hon hårt tag i hennes haka och vände den upp mot henne så hon kunde studera henne ordentligt. "Du har tur flicka lilla, än så länge i alla fall" sa hon och släppte henne tillslut. "Så fort din far fick veta så skickade han genast några män med lösensumma". Ut ur sin rockficka drog kaptenen fram en stor pung som var fylld med guldmynt.
"Vanligtvis skulle vi ha släppt dig direkt...Men det finns så mycket mer pengar att tjäna på dig" sa hon och flinade ett så hemskt leende att det fick Mona att må illa. "Om din far betalar ännu mer kanske vi släppa av dig någonstans i landet" fortsatte hon och Mona stelnade till igen. Kanske? "Eller så kanske vi säljer dig i Tortuga, många skulle betala bra för en vacker flicka, eller så kanske jag behåller dig helt själv" sa hon och ropade sedan på Seamus.
"Men det kommer ta några veckor minst innan vi går i land så jag har gått om tid att tänka, och under tiden ska du göra allt som jag säger, annars kanske jag bara skär av din söta lilla hals, förstått?" sa kaptenen hotande och Mona nickade snabbt. "Seamus!" sa hon sedan och vände sig mot honom. "Sätt henne i något passande arbete och passa henne så hon inte slarvar!".

När Seamus hör sitt namn så tittar han först upp mot taket innan han börjar röra sig mot kaptenen. Ärligt talat så kan han genom varje steg känna hur musten rinner ut ur honom, han kommer alltså behöva dra ned henne igen? Eller? Något annat kanske? Han hörde inte speciellt mycket av det de sa innan han ställer sig vid dem och väntar på att bli tilltalad igen... vilket inte tar så lång tid.
"Seamus!" Säger kaptenen och vänder sig mot Seamus som rätar på sig direkt. "Sätt henne i något passande arbete och passa henne så hon inte slarvar!" Fortsätter kaptenen och Seamus tycker nästan att det skulle vara lättare att sjunka med skeppet. Passa henne, det här kommer han få höra om. Passande arbete för en adlig dotter till en lord som inte behövt göra något i sitt liv. Dessutom kan hon inte arbeta i klänningen, eller? Seamus ger flickan en kritisk blick och kaptenen verkar förstå vad han menar.
"Låt henne ha klänningen kvar." Flinar kaptenen och nickar kort, samtidigt som han vänder blicken mot flickan eller den unga kvinnan och nickar mot dörren som leder under däck. Han tänker inte släppa henne över däck när det hänt att folk hoppat rakt ut över bord och de få satarna som kan simma på skeppet har fått hoppa i och få upp dem igen... eller inte.

Kaptenen kom på en sak innan hon gick helt. "Låt henne skrubba hytterna!" flinade hon. "Kanske kan få henne att känna lite sympati med alla sin tjänare där hemma" sa hon innan hon gick iväg för gott.
Mona såg upp på Seamus, som kaptenen kallat honom. Nu visste hon hans namn i alla fall. Skulle han sätta henne i arbete? Hon hade aldrig arbetat i hela sitt liv, inte på sådant sätt hon menade i alla fall. Hon hade arbetat hårt i skolan med sin privata lärare men det var en helt annan sak. Så hon hoppades hon skulle klara av vad hon nu fick för arbete och inte göra kaptenen arg.
Hon gick lydigt in under däck igen och tänkte mer på kaptenens ord. Hon insåg det inte fören nu, men det fanns en väldigt stor chans att hon inte skulle få komma hem, i alla fall inte på länge. Hon skulle vara kvar på skeppet i veckor! Hon bleknade lätt men gick på.

Seamus nickar mot kaptenen och följer med den unga kvinnan ned till hytterna och på vägen ned haffar han spannen med vatten som används för att skrubba däcket. Vem det än är som har det jobbet idag måste helt enkelt hitta en ny spann. Den är full med vatten som är hyfsat rent, säkert taget direkt från havet. Det är till och med faktisk såpa i det, intressant. Han stannar vid en av de första hytterna och öppnar upp den. Fönstret i hytten lyser upp den hyfsat och man kan se att den inte är i det bästa skicket, inte alls.
"Det här är den första." Han gör en gest ned mot de andra rummen. Han kan inte direkt räkna men det är fyra till, de enda som får ha hytter är ändå bara kaptenen, förste styrman, navigatören och skeppskocken har också en, det finns även en tom men det är inteden här. Det här är skeppskocken och det syns. "Du ska skrubba allihop." Fortsätter han och lägger spannen på golvet. Det värsta är att egentligen måste han stanna och se till att hon gör som hon ska så det lever upp till kaptenens standard.

Mona slappnade av något även om kaptenens ord sved lite. Att städa var väl inte så svårt? Det skulle hon lätt klara av. Att skrubba lite på golvet tills smuts försvann kunde inte ta så lång stund. Så hon följde efter Seamus med lite lättat hjärta än innan och såg hur han tog med sig hink och borste.
Då de kom in i hytten nickade hon sakta och såg sedan mot de andra rummen, de var en del...Men inte alltför många. Hon sjönk ner på knä och tog skrubben och blötte borstdelen i vattnet och började. Hon hade sett hur tjänarna gjort det i åratal, hon skulle klara det här. Hon försökte göra så noga som hon kunde men bara en liten stund senare kände hon sig trött i armarna från positionen hon var i. Hon fortsatte dock utan att säga något.

Seamus lutar sig mot dörrkarmen och har armarna korsade, han granskar henne och försöker tänka på hur lite sömn han kommer få nu. Först måste han vänta på henne, sedan måste han utföra sina egna sysslor. Kaptenen måste älska att få honom avsky henne, även fast han inte gör det. Seamus vet inte vad han tycker om någonting.
"Försök räta lite på ryggen annars kommer det göra ondare än behövligt senare." Kommenterar Seamus och inser att om de andra männen får nys om det här kommer de skratta åt honom, det finns inget värre än en hel besättning som skrattar åt en. Seamus bad inte om att vara fångens förbannade vakt, om den där lorden bara väntat lite till hade de säkert bara droppat henne vid nästa hamn. Vid den flygande holländaren, han kommer säkert få ångra det här. Fast det största problemet är att han tycker adelsfröken är fruktansvärt fin... i den där klänningen speciellt. Seamus tittar bort igen, må havet vara hans domare för det han tänker och tycker. Han borde sluta, så fort som möjligt.

Mona fortsatte och gillade redan inte jobbet hon hade. Hon visste att det kunde vara mycket värre, men det var tråkigt. Hon hade aldrig behövt göra något sådant här förut. Men tjänarna gör det varje dag sa en röst i hennes huvud och hon suckade lågt. Om de klarade skulle hon göra det också.
Hon gjorde som Seamus sa om ryggen och fortsatte städa. Hon vet inte hur lång tid, men tillslut var allt rent i den första hytten. Hon ställde sig sakta upp, tog med sig hinken med vatten och skrubben och såg sig om, det var väldigt rent nu, förhoppningsvis räckte det.
Hon gick till nästa rum som Seamus pekat ut och fortsatte. Då och då kastade hon snabba blickar på honom. Skulle han stå kvar hela tiden? Det var en pinsam tystnad då nästan ingen av dem sa något. "Så, du är pirat?" mumlade hon tillslut men insåg direkt hur dumt det lät och rodnade svagt men vände ner huvudet så det inte skulle synas och fortsatte skrubba. "Jag menar...Har du varit här länge?".

Seamus överväger att säga åt henne att vara tyst och fortsätta med sitt eget. Men till och med för honom börjar tystnaden bli tryckande och hemsk.
"Länge nog." Svarar han, han har ingen aning. Åren har gått och han är inte ens säker på sin egen ålder vid det här laget. Han gissar cirka tjugo, men han vet inte, inte alls. "Där jag kommer ifrån är man pirat oavsett man önskat det eller inte." Han syftar på Tortuga, där bordellen han levde sina första långa år i livet skedde. Seamus ser helst inte tillbaka på dem som ljusa år. Snarare helvetiska, han växte upp med alla andra horbarn och oäktingar som levde på gatorna och försökte göra sig ett uppehälle innan de blev sålda, men hellre pirat än fiskbete som han hört att andra blivit till. "Hur är livet som adel?" Frågar han sedan utifrån total nyfikenhet, han har aldrig haft tillfälle att samtala med någon adlig förut.

Mona fortsatte skura för att inte slappa men såg samtidigt upp på honom och lyssnade. Inget val? Man hade väl alltid ett val? I alla fall om sådant. Men hon sa inget utan bara nickade sakta och såg förvånat på honom då han frågade henne.
"Bra...Antar jag" sa hon bara först och fortsatte städa en stund och funderade. "Jag får göra mycket, jag får möta viktiga personer och får allt jag vill ha som adel. Men samtidigt får jag inte göra mycket..." mumlade hon och såg upp på honom. "Jag får inte gå ut själv, inte göra visa saker som är opassande, inte äta vad jag vill heller. Jag måste vara en perfekt liten dam...". Hon log svagt även om det inte var något roligt. "Och jag får inte ens bestämma hur mitt liv blir trots att jag är högt uppsatt, det gör mina föräldrar och vem nu som blir min make". Hon fick inte ens bestämma vem hon skulle gifta sig med. "Andra kanske har mer frihet...Jag vet inte. Mina föräldrar är lite överbeskyddande" mumlade hon.

"Antar att det kommer bli ännu stramare om du kommer tillbaka då, ellerhur?" Säger Seamus och är uppriktigt intresserad. Seamus har aldrig förstått sig på adeln, de har fina saker, fina kläder, fina hus och inte minst fina skepp men trots det så har Seamus sett ett flertal som beter sig om att de är över alla andra. Han som pirat, vilket betyder att han är det lågaste av avskum, kan ha alla de sakerna men han vet fortfarande vad frihet innebär och vad sans och vett innebär. Förutom när han druckit rom vilket händer ibland, rom gör honom aningen svårhanterlig och tydligen rätt galen.