Through peace and war PRS

Antonius undrade flyktigt vad klockan var: fast den mörka natthimlen var redan täckt av stjärnor visade festen inga tecken på att närma sig sitt slut. Tvärtom verkade pratet ha stigit i volym under den tiden han befunnit sig ute.
Nike tycktes tänka i samma banor, eftersom hon meddelade att hon måste ge sig hem. Antonius kände sig lätt besviken och kanske en aning avundsjuk, även om han inte kunde medge det åt sig själv. Hans far skulle inte ens märka om han inte kom hem överhuvudtaget.
"Är du säker?" undrade Antonius och reste sig. "Låt mig åtminstone följa med dig till porten, jag antar att era slavar väntar där?" Han skulle gärna ha talat med Nike längre, men ifall hon måste ge sig av, hoppades han åtminstone på att få träffa henne snart på nytt.

Nike skakar på huvudet och något av förfäran syntes där.
"Nej, ingen vet om att jag gick, de får inte veta då berättar de för far." säger hon, väl medveten om att gatorna var farliga såhär dags för en ensam kvinna. Farliga för någon alls av deras stånd.
Men hon hade mer eller mindre flytt från allt och hon ville komma hem innan hon blev upptäckt. Slavarna tillhörde hennes far och lydde under honom. Allt rapporterades till honom om dottern så hon hölls i stränga tyglar. Vissa var förvisso snälla och vänliga, men de visste att de lätt kunde skadas eller dö om de inte gjorde som sin herre sa.

Antonius rynkade på pannan åt det Nike sade. Det var farligt ute nu när det hade blivit mörkt. Sanningen att säga var det farligt i vissa delar av Rom även på dagen.
"Låt mig då eskortera er hem. Annars kommer jag att oroa mig resten av natten", sade han slutligen och erbjöd Nike ett bestämt leende. De var redan i det rika områder, festen var ju i en senators hus, så det kunde inte vara lång väg hem till Nike. Antonius kunde alltid återvända då han försäkrat sig om att ingen skulle bli mördad då de gick hem.

Nike drog efter andan och såg upp på honom.
"Ni behöver inte, jag klarar mig." sa hon skyggt, men accepterade ändå erbjudandet med ett litet leende.
"Men om ni vill så." sa hon och de började gå mot porten. Faktum var att hon inte ville skiljas från honom. Hon ville ses igen och tala. För första gången i sitt liv hade hon känt sig fullkomligt trygg med någon trots den korta tid de möts. Det berodde inte enbart på hans muskulösa och vältränade jag utan även på han själv, på hans vänliga sätt och leenden.

Antonius log brett och gjorde en överdriven gest mot porten innan de började gå. Ingen ropade efter dem då de steg ut på gatan, då de andra var för upptagna med sig själva och sitt välbehag för att bry sig om två skepnader ute i mörkret. Inte ens vakterna vid dörren reagerade mer än med en nick då de öppnade porten.
"Du får leda vägen, jag måste medge att jag inte har någon aning om var du bor", sade Antonius med ett lätt skratt. Gatorna var tomma: i de här traktorna patrullerade legionärerna för ofta för att hemlösa och rövare skulle få någon frid.

Nike log svagt och såg upp på honom.
"Inte konstigt, jag vet inte var du bor heller. Fast jag vistas sällan utanför vårt hem heller." sa hon vänligt men sakligt som hon inte ville gå vidare in på det. Men hon ledde dem längst gatorna och snart var de framme vid huset.
Det var ett av de lite finare husen, hennes far gillade att skryta om sin makt och rikedom. De hade ett litet tempel med.
"Till minne av min tvillingbror." sa Nike tyst och hennes blick verkade plötsligt full med sorg.
"Om det bara var jag som dött." viskade hon fram nästan ljudlöst innan hon fann sig och pekade vid sidan av muren.
"Muren på baksidan är något mindre och lättare att ta sig över." viskar hon lågt och tar sig runt huset med Antonius.
Då de är framme vänder sig Nike sakta om mot honom, sorgsen över att de skulle skiljas men något upprymd över det som hade hänt.

[Sommarlov! Äntligen ^^]

De passerade två legionärer som patrullerade på vägen till Nikes hus, men annars var det öde på vägarna. En kätt vind blåste, men även den var varm. Under sommarn blev det aldrig kylligt inne i Rom, och Antonius längtade nästan ut till faderns egendom. Där fanns det vida ängar och långa vägar att gallopera längs med, tillräckligt hårt så att vinden susade i öronen.
Nikes hem var en ståtlig byggnad, men så var nästan alla i distriktet. Dock märktes pengarna på de små detaljerna och Antonius tvivlade inte på att huset ägdes av en av de rikaste senatorerna. Och rikedom betydde makt.
Då Nike pekade ut templet öppnade Anotnius munnen för att uttrycke sin sorg om hennes brors död, men han sade inget då hon viskade lågt. Han visste att hon inte menat för honom att höra den sorliga kommentaren och därför förblev Antonius tyst, även om han inte höll med.
Väl bakom huset stod de i skuggorna och vägen var tom. Det verkade som om Nike skulle kunna ta sig hem utan att bli fast för sitt äventyr.
"Nu när du har upplevt din första fest kan man kanske hoppas på att se er på nytt någon gång", sade Antonius med ett litet leende.

(Woho Äntligen ♥)

Nike såg på honom och vågade möta hans blick. Hans ögon var varma och leende, något som fick henne att känna sig trygg. Att känna sig trygg med någon hade hon aldrig gjort förr särskilt inte en man. Dessutom hade hon endast talat med denna man i någon timme.
Hennes ögon som sällan log eller var glada, likväl som hennes ansikte, något verkade få henne till liv. Det var inte mycket, men det var som något var väckt inom henne.
"Man kan hoppas och då hoppas jag får möta er igen." svarade hon med en liten nignig innan hon kom på vad hon sagt och rodnade snabbt. Utan ännu ett ord satte hon foten på en utstående sten i muren och tog tag i ett par andra. På så vis klättrade hon vidare upp till murkrönet. Det var en farofylld resa och hon kunde göra illa sig rejält om hon fallit. Men hon klarade sig och snart drog hon upp sig på muren, hela tiden noga med att inte skada eller smutsa ner klänningen.
Hon ser ner på Antonius som än står kvar och vinkar till honom innan hon klättrar ner en bit och hoppar ner på andra sidan.
Tyst smyger hon över gräsmattan och undviker allt ljus. På samma vis klättrar hon sedan upp längst husväggen och håller sig i skymundan så ingen av vakterna skall se henne.
Hon var mycket skicklig, detta var inte första gången hon rymt även om hon aldrig varit på fest förr.
Efter någon minut kan hon äntligen klättra över balkongräcket och veta att hon tryckt har kommit hem. Hon ser efter Antonius, ser hans gestalt i mörkret och vinkar.

Antonius leende blev bredare då Nike, kanske för första gången, också log ärligt. Då hon medgav att hon önskade träffa honom igen nickade han, för han kände likadant. Det var egentligen rätt underligt, för de hade inte talat länge, kanske någon timme. Trots det var Antonius fascinerad av Nike. Hans far tyckte att det var dåligt, hur ivrig han blev av nya saker, speciellt då hans intresse brukade dö ut snabbt. Det ledde till problem, speciellt då det han blev intresserad av var en kvinna. Mången arg fader had Antonius fått springa iväg för över hustak med kläderna i famnen.
Då Antonius följde Nike med blicken, var han säker på att detta var något annorlunda. För när hade han någonsin sett en kvinna klättra så? Nej, Nike var speciell.

Nike försvann över muren och Antonius började gå tillbaka samma väg som de hade kommit. Vid den första korsningen vände han sig om för en sista blick mot huset. Han kunde se en skepnad på balkongen, och då hon vinkade lyfte Antonius en hand i hälsning och svängde sedan runt hörnet för att återvända till festen.

Nike var glad över att Antonius besvarade hennes vinkning. Atthan inte aavfärdade henne helt. Hon visste vad det ansågs om kvinnor som klättrade eller överhuvudtaget gjorde okvinnliga saker. Vissa kunde bli djupt upprörda, känna sig kränkt och till och med gå så lång till mord för de blivit vanärade.
Hon hoppades verkligen att han inte tog det så hårt. Hon ville inte förlora honom. Men detta var hennes enda chans att fly och känna sig fri för någon timme.
Länge såg hon på platsen han försvunnit på och en varm känsla sprider sig inom henne då hon lämnar balkongen och går in i sitt tysta och stilla rum som nu ligger i dunkel.