The Living Weapons

De anföll. Ljuddämpade pistoler. Föraren var död inom tio sekunder. Hans kamrater tände eld på honom och kastade ut honom ur fönstret som var krossat efter skotten. Den nya föraren gasade och försökte gömma sig. Han körde farligare och bättre än den förra.
Cilla betraktade dem medan en förare efter en dog. Den sista sköt sig själv i skallen medan han höll i ett par tändstickor som höll ner på hans kostym. Han ramlade också ner på vägen, men nu hade de ett försprång igen. Vägen hade brinnande lik lite varstans. Det började pirra ordentligt i Cillas kropp. Hon var på väg tillbaka.
Då passade hon på. Någon måste rädda dem. Och visst kan hon köra alltid, men det var inte hennes uppgift. Hon skulle i och för sig inte kunna skadas av kulorna, men det var en annan femma. Hennes själ hade precis varit utanför hennes kropp och risken var stor att hon skulle slungas ut igen.
Hon betraktade de andra. Alla hade något slags objekt på sig. Eller vid. Cilla såg energierna och hon visste inte vilken som skulle vara till hjälp, tills hon bara såg den. En mobil. Hennes blick fastnade på en mobil, och sedan en kille med glasögon, som kanske eller kanske inte hade gått sönder. Hon såg bara konturer, men det räckte.
Hon slungades tillbaka till sin kropp med full kraft. Hennes lungor brann efter luft och hon drog djupt in den. Ingen munkavel. Bra. De visste alltså om hennes krafter. Och hon var bara en av många. Alla hade något slags föremål som bara de kunde kontrollera.
Cilla slösade ingen mer tid utan förvandlade sig till molekylär nivå och satte sedan ihop sig själv. Hennes kropp var varken lat, trött eller pirrade längre. Den var normal och på stinget. Hon kände sig fram till mobilen och kände sig sedan fram till killen.
"Okej, jag vet fan inte vad du ska göra, men gör det snabbt. De har skjutit ner alla våra kidnappare och de är efter oss nu. Du har fem knappa minuter innan de kommer ikapp", väste hon i hans öra och gav honom hans mobil. Sedan blev hon bara atomer och gick ut för att kunna öppna dörren åt honom så att han faktiskt kunde se vad han gjorde. Hon hörde bilarna. Hon bet sig själv i läppen. Om han inte räddade dem så skulle hon bort härifrån. Hon skulle rädda sitt eget skinn före deras.
"GPS", viskade hon för sig själv och mindes förarnas utrustning. De behövde inte GPS:en. De visste var de var på väg. Så varför en GPS? Cilla bet sig i läppen och såg sedan bort mot hållet bilarna kom ifrån. Hennes magkänsla sade allt.
Ifall en sådan här situation skulle uppstå. De visste om krafterna. De hade för i helvete slungat ur hennes själ ur hennes kropp. De kunde ha säkrat skåpbilen bättre. Mycket bättre. Det här var ett skämt för henne. Cillas annars värdelösa förmåga var bäst nu. De måste ha tänkt på det. De skulle förmodligen ha stoppat och gett en dos till av bedövningsmedlet så att det skulle räcka fram till destinationen, men de hann inte. De visste hur mycket som behövdes. De gav bara en viss styrka med flit. Och GPS:en var på. En GPS som de inte hade behövt. Men, en som Cilla och de andra utvalda skulle behöva.
För, vad som en fanns vid destinationen så var de säkra där, det visste hon. Cilla sprang fram till förarsätet.
"Stäng dörren efter dig och kom hit. Nu!" ropade hon till killen med glasögonen. Hon skulle agera som lockbete. De skulle inte döda henne. Då skulle de bara ha kört med eldkastare och exploderat hela bilen. Inte särskilt svårt. Men, de skulle inte tveka att skjuta henne. Och så länge hennes hjärna fungerade så skulle hon klara av att bli skjuten. Hon satte sig och tog ett djupt andetag. Helvete, det här skulle inte sluta bra...

När någon talar med Kaelan registrerar han inte mycket förrän han fått fatt på sin mobil, är den hel? Är allting kvar? Han öppnar upp appen och det första som dyker upp är bilen de åker i och bilen visas från olika håll, vilket Kaelan aldrig förstått hur det fungerar. Det blinkar till igen och tekniken lyser upp i grönt.
"Stäng dörren efter dig och kom hit nu!" Komma vart? Ut dit där det hörs skott som om det inte fanns någon morgondag, helvete! Han vill inte. Fast stänga dörrarna låter som en bra idé. Han tvekar lite till innan han hoppar ut ur skåpbilen och drar fingret längs med skärmen och dörrarna stängs bakom honom, det är en jävla smartcar!? Hur kan de lägga in honom med sin mobil i en förbannad smartcar? Ville de att han skulle jävlas med dem? Om han nu så gärna ville det skulle han kunna spränga hela fordonet med ett par tryckningar! Han blir irriterad över att ha blivit underskattad på det viset. Han känner sig förolämpad. Något otroligt förolämpad, men han rundar bilen och sätter sig i passagerarsätet, han drar med fingrarna över skärmen igen och zoomar in på förarhytten. Han ser GPS:en på sin mobil innan han upptäcker den på riktigt och trycker på den lilla krumeluren som betyder GPS. En many dyker upp där de undrar om han vill ändra destination men eftersom Kaelan bara vill komma ifrån förföljarna struntar han i det och appen gör så att bilen börjar gasa. Kaelan rättar till sina glasögon och kastar en blick på den unga kvinnan bredvid honom, hon är faktiskt väldigt fin... liksom.
"Du måste inte köra, det är autopilot nu." Konstaterar han med sin veka röst, allvarligt talat så låter det som han viskar fast fortfarande i samtalston.

"Hm... Det skulle förklara några saker och ting", log hon för sig själv. "Vi behöver dock åka snabbare. Du är föraren. Jag agerar bara som lockbete. Tanken var att du skulle köra i början också... Vet dock inte riktigt hur jag tänkte", ryckte hon på axlarna och tog ett emot ett skott riktat mot hennes axel med handen. Sedan så löste hon upp handen och byggde ihop iden igen. Tatueringen uppenbarade sig där hon hade blivit skjuten och såg till att kroppen blev ihopsatt ordentligt. "Så, ditt... vapen, eller vad man ska kalla det är din mobil? That's cool, I suppose", sade hon och försökte påbörja en konversation, mestadels för att kunna koppla av och stanna kvar i sin kropp och för att ignorera att pistolerna var ljuddämpade och att hon inte ens riktigt skulle kunna få en varning när de avfyrades. Hon såg på tatueringen på sin hand, lät den bli en handske. Åh, herregud, det här skulle sluta dåligt.
"Kommer strax. Måste bara få ut den där bilen", förklarade hon och nickade mot den närmaste. Det var den enda de faktiskt kunde se, och den som kunde skjuta mot dem och faktiskt pricka. Hon förvandlade sig till flytande form, sjönk ner mot marken och återbyggde sig själv sedan. Hon skrek till när hon blev skjuten i magen. Läkte sig själv, men inte riktigt ordentligt. Det tog tid att kunna sätta ihop atomer på exakt rätt vis. Hon väntade tills bilen kom och lade sedan handen på den, hoppade upp på taket. Hon kände atomerna under den handskklädda handen. Sedan löste hon upp dem. Försökte åtminstone. Det var svårt. Men, när hon blev ilsken på sig själv och insåg att hon kan lösa upp sin kropp, men inte ett jäkla biltak så gav ilskan extra energi och det exploderade. Hon började mixtra med bilen medan föraren skrek och förbannade henne, försökte komma loss från bältet hon hade satt fast ordentligt. Hon lämnade bilen två sekunder innan den exploderade. Hon blev till atomer och lät kraften i explosionen föra henne till skåpbilen där hon monterade ihop sig själv sedan. Hon svettades överallt och kände hur själen ville lämna kroppen.
"Jag ska definitivt aldrig göra det där igen", viskade hon för sig själv medan hennes vapen vandrade runt på hennes kropp likt en skugga för att sätta ihop henne på ett vis hon aldrig skulle kunna göra. Förutom att hon misstänkte att hon undermedvetet kanske gjorde det ändå.
Sedan sneglade hon på killen bredvid henne. "Cilla", presenterade hon sig som medan hon försökte hålla kvar själen i kroppen.

Kaelan väntade på att hon skulle komma tillbaka innan han svarade. Mestadels för att han inte hann börja förklara innan hon försvann, hur skulle han förklara det? Ett vapen? En kraft? Han har en förbannat app som bara råkar vara helt underbar för vad han gör. Han stjäl pengar från de som inte behöver, stoppar tjuvar genom att sätta på alarm, ser över fängelset och hjälper polisen, dessutom har han alltid pengar. Han behöver inte oroa sig över sådant.
"Jag heter Kaelan och jag vet inte vad du talar om." Konstaterar Kaelan i samma ton, Kaelan letar upp saker i bilarna, saker han kan förstöra men han hinner inte klicka på någonting innan bilen till höger sprängs ändå.
"Åt helvete med er!" Skriker en kvinnlig röst och han antar att det är någon från skåpbilen som vaknat upp. Grejen är att han skulle väldigt gärna veta vem det är som precis lyckats spränga upp en förbannad bil utan att han sett något specifikt.

Jonna svär högljutt och som en förbannad sjöman när hon tvingas ge sig själv blodvite för att kunna fixa de förbannade kanji-grejerna. Kanjin för eld är en av hennes favoriter men den är aningen oförutsägbar, om hon har tur blir det en stor flamma annars ingenting. En av dessa nygjorda kanjis lyckas hon kasta på en bil som kör upp bakom dem. Jonna hade nämligen öppnat upp dörrarna till den förbannade bilen för att göra något åt skiten. Kanjin sätter sig på motorhuven och dörrarna stängs igen.
"Åt helvete med er!" Skriker hon ilsket och sparkar rakt in i bilens innervägg vid dörrarna.

"Visst, visst", muttrade Cilla och himlade med ögonen, grep tag i ett par nycklar och lite andra saker i bilen för att producera kulor. Hennes vapen som hon hade hittat på sitt nattduksbord en natt i form av tja... vatten, började formas till en pistol i hennes händer.
Alkemi, tänkte hon för sig själv och skrattade lågt när hon lyckades ändra nycklarna till ett par kulor men avbröt sig i processen, lät de bli normala igen och stoppade ner de i bakfickan istället. Hon tog småpengar hon hittade istället. Hon laddade pistolen med kulorna och började skjuta, lät en liten bit av hennes vapen följa med varje gång och utföra en liten atomisk explosion innan hon drar tillbaka skuggorna, eller tja, de väldigt, väldigt tunna, svarta trådarna som liknar skuggor.
Hon hade freaking alkemi. Att hon inte hade tänkt på det förut! Hennes gåva var ett mirakel. Hon var nästan en gud! Hon kunde göra så mycket nu när hon förstod principen! Helvete, att hon aldrig hade tänkt på sina favoritmangor tidigare.
"Kaelan, var det va? Titta här", sade hon och log mot honom medan hon visade honom hennes hand, löste upp den i atomer så att den helt enkelt inte fanns, och byggde upp den igen, som i en high tech film. "Så, vill du snälla berätta vad det är för vapen som har valt dig nu?" log hon medan pistolen förvandlades till ett halsband och lade sig tillrätta om hennes hals.

Alice hörde mycket och såg knappt någonting. Hon visste dock en sak. Det var inte samma person som körde längre och situationen var definitivt annorlunda. Och, jo, hon var i en skåpbil, kidnappad, och råkade befinna sig med en galen kvinna. Liksom, från sinnets alla normala funktioner galen. Alice håller bara tyst istället för att visa sin närvaro. Hon fingrade på sin ring. Det fanns ingenting hon kunde göra. Kanske fanns det något hon hade kunnat göra ifall hon inte hade raderat så mycket information. Exempelvis alla kampsporter i hela världen. Hon hade raderat ganska många och ersatt dem med akupunktur. Mycket effektivare. Hon skulle behöva sin nålsamling. Hon får skaffa sig en ny ifall hon överlever det här.
Hon hörde folk röra på sig, de var fler, och hon var ganska säker på att en var skadad. Det luktade av metalligt blod. Kanske hade en av dem dött. Vem visste?
Tanken fick Alice att vilja spy.

"Jag har inget vapen, jag har en app." Svarar Kaelan och tvingar skåpbilen att gå snabbare. "Inget mer, jag kan förstöra saker med en knapptryckning om det är modernare teknologi men så fort min mobil får slut på batteri funkar det inte längre. Inget flashigare än så." Fortsätter han, appen har aldrig varit ett vapen. Han har läst om de här udda utvalda som ska göra något med sina liv och han fick den här förbannade appen samtidigt som andra tydligen kan bli till ingenting. Wow, han vill tillbaka till sitt rum igen. Anonymous är en hjälte och det kunde han vara utan att behöva sitta fast mitt i en biljakt. "Vem är det som sprängde den där andra bilen förresten? En av oss eller en av dem?" Frågar Kaelan, han sätter mobilen i ett mobilställ efter att ha kastat ut den andra ur det sönderskjutna fönstret. Han bryr sig inte om vad som händer, han vill härifrån. Han ska inte vara ute på fältet, han är en hackare! Inget annat. Han sitter vid datorn och förstör livet för de som förtjänar det, helsike.

"Jeg hater det! Jeg vil ut! Jævla idioter!" Utbrister Jonna på klingande norska, hon måste försöka hålla sig stadig nog för att kunna måla den förbannade kanjin och hon måste dessutom försöka komma på vad hon ska göra samtidigt som den andra handen skakar eftersom hon behövde få blodet någonstans ifrån. Hon har dessutom bara vanligt papper, förbannat kontorspapper som lät kanjin flyta ut om hon råkade ta för mycket blod. Korkade kontorspapper. Så jäkla behandlat att det bara förstör allting för henne. Några av eld, en av ljus, en av smärta hittills, ett par av styrka, men det gör så förbannat ont i hennes hand att hon inte kan fortsätta utan att börja gråta. Helvete! Hon ska döda dem allihop! Hon snyftar ofrivilligt till och lägger lappen för ljus på väggen. Hon har aldrig riktigt förstått varför vissa av de fastnar, men hon antar att det har något att göra med hennes blod också.

"Visst, visst", upprepade hon. "Du har en app, säger du? Hacka dig in i allt teknologiskt i världen, förmodar jag? Skulle inte vara dåligt det. Jag skulle vilja ha det. Då skulle jag åtminstone ha kontroll över min själ. Det skulle vara schysst", log hon och nickade smått medan hon lutade huvudet bakåt och vilade. Hon var så förbaskat trött. Hon skulle tuppa av vilken sekund som helst ifall hon fick bestämma. Hon skulle låta huvudet falla och bara sova i en hel vecka. Gud. Hennes hjärna var överanvänd. Hon hade inte sovit på ett dygn, minst. Dumma nattkurser.
"Det är förskräckligt flashigt ska du veta. Du borde hacka dig in i den militära basen och få hit lite missiler eller något som spränger dem i bitar. Det låter väl bra? Det måste ha varit en av oss, förresten. Vem fan är så dum att de spränger en av sina?"

Alice hand for ut mot den galna kvinnans kropp flera gånger. Hon skakade lätt och hennes muskler var inte de bästa. Ifall hon hade tryckt rätt, med rätt styrka så hade hon oskadliggjort den galna kvinnan. Och om inte så låg hon illa ute.
Hon bad till gudarna att hon hade gjort rätt. Akupunktur var hennes specialitet. Hon borde ha gjort rätt. Men hon var i chock. Hennes huvud bultade och hennes hjärta dunkade för snabbt. Det fanns tre andra i skåpbilen förutom den galna kvinnan och Alice. En av dem var förmodligen död. Hon gissade på att någon hade råkat skjuta honom. Det gjorde henne illamående men hon kunde inte släppa den galna kvinnan med blicken nu när hon kunde se i ljuset. Hon var rädd. Livrädd. Och hon väntade, och bad, att kvinnan skulle ramla framåt, medvetslös, eller åtminstone tillfälligt förlamad. Kvinnan skrämde Alice för mycket.

Jonna kunde känna saker stänga av, men istället för att stänga av helt vilket var det som borde hända, det vet till och med Jonna, så finns det något som går snett och Jonna känner ungefär hur halva hennes kropp på olika sidor stänger ned så hon landar på knä och hon spottar på bilgolvet när hon vänder sig mot blondinen. Spottet är inte rött tack och lov.
"Vad i helvete är ditt problem, blondie?" Säger hon irriterat och håller i sina papperslappar om hon tappar dem kan de aktiveras och en förbannad eldsvåda är ingenting hon vill ha. "Och om du börjar ursäkta dig med att du tror jag är farlig kan du hålla käften om den förbannade bullshiten för såvitt jag vet har jag inte skadat någon än som inte förtjänat det." Jonna stirrar argt på henne, fan ta det. Så fort den här rishögen stannar kommer hon hoppa av och återgå till sitt liv, sina regler och sin familj.

"Det skulle gå hur bra som helst, om jag nu ville göra det och att det fanns en sådan inom det omedelbara området, från en dator skulle det inte vara ett problem." Svarar Kaelan, inser hur tråkigt det han säger måste vara och riktar därför blicken ut genom rutan.
"Hur många är efter oss?" Frågar han sin mobil efter att ha klickat på den. Den zoomar ut på kartan och märker ut olika fordon. Han hinner inte se själv dock hur många det är innan ett skott som troligen träffat däcket får hela bilen att slira och ärligt talat verkar appen bli förvirrad för någon sekund när den försöker att processa vad som precis hänt och försöker köra vidare med bara tre däck vilket får det hela att svaja och svänga obehagligt och gå mycket långsammare.
"Helvete." Mumlar Kaelan och försöker förgäves få kontroll över appen igen då den totalvägrar att se hur många som följer efter dem eftersom fordonet har blivit okontrollerbart enligt den.
"Vad gör vi nu?" Frågar han Cilla fortfarande rätt lugn.

"J-jag... Helvete!" tjuter Alice när hon hör hur däcket exploderar. Hon ser på kvinnan med det röda håret. Och sedan på ljuset. Hon gjorde det. Hon har speciella krafter. Precis som Alice. De båda har blivit kidnappade. De har något gemensamt. Men, går det verkligen att lita på henne? Äsch, vad fan. De har fått punktering och folk skjuter och bilar exploderar. Det kan knappast bli värre. Hon trycker på några punkter på den aggressiva kvinnan innan hon drar sig undan igen. "Vi måste göra något", viskar hon vagt till henne. En död, två medvetslösa. Det här skulle sannerligen inte sluta bra.

Synd, hinner Cilla tänka innan däcket exploderar. "Ett par tjugotal, eller så", muttrar hon till Kaelan innan hon börjar tänka. Liksom, däck är också atomer, eller hur? Och luften består bara av atomer. Syrgas, kvävgas, koldioxid och... Hon avbröt sig själv. Visst bestod luften av massvis med saker, men även pyttelite väte. Hon skulle väl kunna påverka vätet och få det att explodera, eller? Hon visste dock inte hur bomber fungerade. Hon visste hur bilar fungerade, men bomber? Knappast. Och, hade hon ens råd att göra en så stor skada? Skulle hon kunna behålla själen i kroppen?
Cilla insåg att däcket inte var svårt jämfört med bomberna. "Jag tror jag kan fixa däcket ganska snabbt... Vet du hur man fixar en vätebomb? Kan du typ leta upp det så bygger jag upp bomben, heh?" sade hon och låtsades le oskyldigt och kliade sig själv i huvudet innan hon hoppade ur bilen. Halsbandet blev en handske igen och hon kände sig som Scar från Fullmetal Alchemist, och hon var förskräckligt glad att han slutade upp som god i slutet. Hon ville inte vara the bad guy. Hon råkade bara ha väldigt fördärvande krafter ifall de användes rätt. Hon hade förmågan att ändra form på saker, gå ända in till atomerna och göra vad hon än ville med dem. Alkemi, i stora drag. Om hon hade kommit på det tidigare hade hon levt som en drottning, men, det var nästan som om hennes krafter blev större ju närmare destinationen de kom. Det blev lättare att förstå sig på hennes krafter. Det var lättare att tänka i den här situationen som var som gjord för henne. Hon insåg att det var här hon hörde hemma. På fältet där hon kunde använda sin förmåga på bästa möjliga vis. Hon älskade sin förmåga. Men, hon skulle fan inte splittra upp sig till atomer igen. Det gjorde bara ont och själen kändes ovan efteråt.
Hon fixade däcket, byggde upp atomerna och sköt in luften i däcket innan hon sprang mot Kaelans sida av bilen. Hon placerade handen mot fönstret, förstörde det och placerade sedan handen på metalldörren. Hon tunnade förvisso ut metallen men den for upp och ersatte fönstret med bilmetallen istället. Fienden närmade sig och fönsterna var inte skottsäkra. (Jävla idioter till kidnappare.)
Sedan gick hon till sin sida och gjorde detsamma efter att hon hade satt sig.
"Kör", sade hon bara samtidigt som hon hörde någon sparka inuti skåpbilen. "Öppna inte dörren, era jävla idioter! De har öppnat eld!" skrek Cilla förbannat. "Våra förbaskade kidnappare är döda!" skrek hon sedan igen.

"Jag tänker inte bygga en förbannad vätebomb, vet du hur mycket skada de gör? Dessutom är det eldskada, att aktivera en vätebomb skulle vara rent självmord till och med för dig." Konstaterar Kaelan irriterat. "Det du ber om är att skapa ett förbannat kärnvapen på plats och det spelar ingen roll vad du säger jag kommer inte hjälpa dig ta livet av oss andra, om inte dig själv också för det delen." Fortsätter Kaelan, trots att han fortfarande låter hyfsat neutral och tyst så kan man klart höra irritationen i rösten. "Du inser att en vätebomb är ett termonukleärt vapen vars explosion kan mätas med 1,1 miljoner ton, det är ingen liten sak du bara kastar på folk som en splittergranat." Fortsätter han och hoppas att hon inser att det vore ren idioti. Inte för att han inte kan ta reda på hur man gör, men han kommer inte ta reda på det. Appen lyser upp bilarna och Kaelan trycker på de två närmaste, han vet inte exakt vad som händer men de försvinner från displayen. Han bad inte om det här! Han bad inte om det! Helsike, han var helt okej med att leva sitt liv som han hade det, men det var för mycket att be om tydligen. Helvete, han hade hoppats på att kunna fly från all den här jävla historian som appen hade nästan informerat honom om i början. Nu tänker han att han borde ha lyssnat på det eller faktiskt läst det istället för att bara skippa det helt. Helsike, han borde ha läst det. Han ångrar sig något grovt nu.

"De kommer inte ge sig, de kommer fan fortsätta om vi inte gör något åt det!" Sriker Jonna tillbaka, hon kommer mörda dem. Hon kommer slakta de allihop. Det spelar ingen roll hur många det är, hon kommer förgöra dem. När hon väl kan röra sig igen så drar hon upp sin blodiga hand och penseln och försöker måla mer kanji i ljuset, det är mycket lättare nu när hon kan se ordentligt.
"Namnet är Jonna, förresten." Säger Jonna till Blondie och gör sitt bästa för att ordna med kanjin. Med tanke på vad hon vill göra så gör hon några till för eld, det är åtminstone vad hon håller på med just nu.