~Apokalyps~

Ok!

[Fizzy, helt okej för min del. ]


Gavin böjer sig ned kletar av blodet på sig själv och från kniven på mannens klädsel så gott han kan och reser sig sedan igen. Avslappnat lyfter han på en låtsas hatt och ger flickan en liten nick.
”Inga problem”, sade han och drog ut på orden och log lätt emot henne.
Blek i ansiktet och samarbitet börjar han det hemska jobbet med att leta igenom de främmande döda männen för att se om de hade något användbart på sig. I den första mannens fickor fann han endast några lappar som var för honom ointressanta men lyckan slog till då han fann något som liknade eldstål i den andra. Inte för att Gavin hade någon aning om hur man använde det.
Klar med sitt letande gick Gavin tillbaka till flickan.
”Raring, jag tror det är dags för oss att röra på oss”, sade han och drog en hand genom det utsläppta håret. Ett svagt duggregn hade börjat falla över dem. ”Det är verkligen synd på den jackan”, fortsatte han och såg den med ett hål. Han hade behövt byta ut sin egna mörkblåa som inte höll regnet borta så bra. Så landade hans blick på mannens kängor och Gavin kände ett litet leende sprida sig över hans läppar. Nöjd med sig själv började han krångla av mannens ena känga. Jämförde den emot sin egna gympadoja. De var något större men skulle fungera. Han kravlade av mannens andra känga, knöt ihop snörena och hängde dem runt halsen.

Clementine

Jag torkar bort tårarna med baksidan av handen och reser mig sakta upp. Mitt huvud dunkar och det tar ett tag att återfinna balansen. Mannen letar igenom de båda männen och kommer tillbaka till mig. Han kallar mig raring. Visst, jag har blivit kallad skönhet och sötnos förut, men inte raring. Inte ens av mina föräldrar... Ok, tänk inte på dem längre, uppmanar jag mig själv. De är borta för evigt. Regnet som har börjat falla klistrar mitt hår mot nacken och min vinröda hoody-tröja blir snabbt alldeles genomvåt. Jag nickar.
"Ja, vi måste söka skydd."
Fast jag har svårt med att lita på människor i de här tiderna känner jag att jag kan lita på den här mannen. Han räddade ju mitt liv. Jag börjar gå in mot stan, med händerna nerstuckna i hoodyns fickor.

Mall kommer snart!

Under tiden hade Idun tagit sig allt närmre dem på bron. Det är en ung man och en liten flicka som snart avlägsnade sig. Idun smög sig efter dem men på så långt avstånd att de inte skulle se henne. Hon visste inte om de var vän eller fiende. Det duggregn som börjat falla blev snart till en ordentlig regnskur, molnen drog sig samman och det började mörkna. Det skulle bli en lång och blöt natt. Idun höll ett öga på dem, men samtidigt om sig. Det kunde komma fler hjärndöda och hon måste finna en bra plats att sova på.

Clementine

Jag tittar mig oroligt omkring. Det känns som om vi är bevakade, men jag kan inte se någon i mörkret och regnet som sköljer ner över mig, som en öppen kran. Dyngsur ställer jag mig under tak vid en vandaliserad bensinmack och ser efter mannen, inte för att jag väntar mig att han har följt efter mig, men ändå.

[Sorry för kort, men måste göra läxor nu.]

Gavin fortsatte att vissla på samma melodi som tidigare och följde flickan leende. Hans huvud värkte som aldrig förr men trots det kände han sig väldigt nöjd med sig själv. Ännu en god gärning i hans register och åt den tanken skrattade han lågt. En löjlig tanke.
Regnet började vräka ned och det var inte mycket som hindrade de våta, kalla droppana att ta sig in i hans kläder som tyngde ned honom. Han var glad över att han hade vett nog att ha letat fram en vattentätt ryggsäck så att han saker inte skulle bli förstörda. Och Lilly som tyckt att han varit fånig. Gavins leende blev bredare.
Så uppmärksammade han flickans orolighet. Hur hon kastade blickar om dem som ifall hon letade efter någon.
”Gumman, jag hoppas du inte har en partner någonstans och funderar på att råna mig”, kommenterade han lugnt och ställde sig jämte henne under bensinmackstaket. ”Det skulle bara sluta illa.”
För honom i vilket fall. Han kände över sitt bakhuvud där de slagit i marken och det sved till rejält. Gavin grimaserade något och hans leende dog ut. Då han tittade ned på handen insåg han att det fortfarande blödde vilket fick honom att känna sig något yr igen.
"Är det här din stora plan, tillbringa natten här...", han gjorde en gest med handen runtomkring dem, "raring, jag är ledsen över att säga det här men det här", han gjorde ännu en gest runtomkring dem, "är inte vad jag skulle kalla ett bra ställe att spendera natten på."

Clementine

Jag ignorerar mannens retliga kommentar och vänder mig inåt mot macken. Hela byggnaden är rasad, men vid mina fötter ligger en skylt som det står "kiosk" på. Mitt hjärta tar ett skutt när jag tänker på att det kan flyta runt goda och användbara saker därinne. Noga bedömer jag skicket av kiosken. Den ser lagom säker ut att klättra in i, men ändå lagom risig ut för att inte vara en fälla. Jag går fram till ett av fönstren, ser mig över axeln en gång bara av en reflex och klättrar in. Mycket riktigt. Ingenting har blivit "stulet" från affären och för att taket är delat i två delar läcker det in väldigt mycket vatten. Jag går runt ett tag och plockar på mig så mycket jag kan bära från det översvämmade golvet. Blöta chipspaket, en burk cola (som jag dricker upp direkt), en chokladkaka och ett paket Singoalla med jordgubbssmak. Med ett leende på läpparna funderar jag på om jag ska dela med mig av det här paradiset till mannen utanför och om jag litar på honom. Jag bestämmer mig för att berätta för honom och kikar ut genom fönstret.
"Här! Fånga!" ropar jag och kastar en av chipspåsarna till honom. "Om du fortfarande undrar så tror jag att jag ska stanna här i alla fall. Du får också göra det på ett villkor... Om du inte kallar mig raring eller gumman igen."
Jag ler mot honom.

Gavin såg efter flickan och väntade. Kanske tyckte hon att han var sådär påträngande som andra sagt att han varit. Aja, han ville ha sällskap och tänkte inte låta henne försvinna, då han väl hittat någon som inte vandrade runt med en hemlig plan över att döda honom eller någon annan. Och om det kom till det skulle han helt enkelt få hantera det då ifall han fick chansen det vill säga, det var ju inte ens säkert.

I sina funderingar hann han inte ta emot det flickan kastade emot honom. Istället träffade det honom i bröstet med en mjuk ”thood”.
”Ajooutch”, sade han och böjde sig ned för att ta upp det men lät påsen ligga på asfalten.
”Vad ska jag kalla dig då, kan ju inte kalla dig för flickan. Det låter för … hm” , han gjorde en kort paus och började ta sig emot öppningen flickan försvunnit in genom, ” det passar helt enkelt inte”, avslutade han då han inte riktigt fann ordet han sökte. ”Finns det något riktigt att äta? Som mat och inte skit? Har du aldrig hört uttrycket att du blir som du äter? Fast du är ung och pigg och behöver kanske inte bry dig om sådant ännu.”
Ett självbelåtet leende hade smugit sig fram på hans läppar.

Så fort han kom inom skydd från regnet igen satte han sig ned. Lutade sin rygg emot en nedriven hylla. Han var riktigt trött och huvudet värkte något fruktansvärt.
”Du har inte några huvudvärkstabletter?”

[Märkte att jag först skrivit att han hade kängor och sedan gympadojjor. x3 Ouupss]

[Skriver lite till och väntar sen in Vildvittra och Fizzy.]

Clementine

"Kalla mig Clementine." svarar jag och ler ännu bredare. "Vad ska jag kalla dig?"
Sen biter jag mig fundersamt i läppen.
"Riktig mat är väldigt sällsynt, så du får nog nöja dig med vad som finns för tillfället."
Vi går in tillsammans och han sätter sig ned mot en hylla. Jag ställer mig bredvid med armarna i kors.
"Du har inte några huvudvärkstabletter?"
Jag tittar runt i kiosken och upptäcker medicinhyllan högst upp vid väggen. Efter en genomsökning slänger jag ett paket Alvedon till honom.
"Du har tur." säger jag och sätter mig bredvid honom.