Amnesia and revenge

Samantha såg snart det stora huset som var hennes familjs och märkte då att han stannade. Hon vände sig mot honom och tog försiktigt hans hand. "Kom här, bara in där" sa hon mjukt och ledde honom mot dörren. En tjänare öppnade inifrån och öppnade för henne och Cale. "Hämta vatten och en läkare" beordrade hon och ledde in honom och fick ner honom på en soffa.

Cale skakade på huvudet. Var detta verkligen hans hus, och varför var det då hon som gav order? Borde han inte ha någon familj? Hade han det? Cale blev illamående av tanken på att inte veta. Varför mindes han inte? Var det så att där inget fanns att minnas? Fast, då hade han ju inte känt kvinnan... Cale suckade "Dessa tankar gör mig förvirrad.." muttrade han för sig själv innan han gick in i huset. När han sjunkit ner i soffan stönade han tyst och lutade huvudet bakåt, och ett stort ärr visades över hans hals.

Samantha satte sig bredvid honom och fick snabbt en skål med vatten och en torr och en blött trasa. Hon drog av sig de vita spetshandskarna och la dem på bordet innan hon doppade trasan i vattnet och började försöka torka bort blodet och ta hand om honom. "Snart kommer läkaren, allt ska bli bra" mumlade hon mjukt och smekte honom över håret. Hon gillade det här, att låtsas. Fast hon gillad det väldit mycket.

Cale suckade och lutade ansiktet mot handflatorna. Han spände sig när den blöta trasan kom på hans sår. Det sved riktigt mycket. Han spände knogarna och bet tillbaka ett vrål. Detta resulterade i ett underligt läte, som en blandning av en morrning och ett stön. Tänk att en metallpigg kunde göra så ont. "Snart kommer läkaren, allt ska bli bra" hörde Cale kvinnan säga. Det lät konstigt, som om hon var långt borta. Det var knappt han förstod vad hon sa.

Samantha lyckades tvätta bort blodet så gott som det gick innan läkaren kom. Han drog försiktigt ut piggen med en pinsett och tvättade sedan såret med en illaluktande, brun vätska innan han tillslut band om. "Det är allt jag kan göra för tillfället, det ska bara läka nu" sa han och började plocka ihop och Samantha såg på Cale. Han mindes inte än?

Cale lät ut ett väsande ljud när vätskan rann ner i såret. Det kändes som om hans huvud brann. "Fy helvete!" muttrade han tyst medan han ansträngde sig för att inte skrika när doktorn band om hans huvud. Då doktorn var iväg andades Cale ut något. Han såg på kvinnan över axeln ett tag innan han frågade: "Vad heter du?"

Samantha nickade till doktorn och satt och såg på Cale en stund, funderade på vad hon skulle säga det. Det var nog bäst att hon hittade på en hel historia.
"Jag heter Samantha...Ditt namn är Thomas Cale, men alla kallar dig Cale..." började hon och förde handen upp till sitt hår och löste upp det från uppsättningen. "Vi träffades för några månader sedan..Och vi har varit tillsammans i en och en halv månad" mumlade hon och suckade lätt för att få det att verka sant. "Mina föräldrar är glada för oss, men dina föräldrar hatar mig och min familj, så du lämnade dem och du har bott här med mig ett tag...". Det skulle nog kunna förklara varför hans föräldrar skulle säga att hon ljög i alla fall, för att de ville sabotera.

Cale fick en rynka i pannan. "Du...och Jag?" frågade han, inte alls så säker. Om han nu var med henne, varför kände han inget annat än misstro, och otrygghet? "Okej..." mumlade han tillslut och ryckte på axlarna. Han kunde inte riktigt göra annat än att gå med på det, även om han var säker på att inte mycket var sant av det hon sade. Det svåra var att vara 100%, han mindes ju inget, så hur skulle han kunna veta egentligen? Han kunde tro allt han ville, men han skulle ändå inte veta om han hade rätt egentligen.

Samantha nickade igen. Hon insåg att hon behövde vara mer trovärdig och göra mer för att få honom att tro henne. Försiktigt kom hon närmare honom och tog hans hand. "Ja...Vi brukade sova tillsammans, men jag antar du vill sova själv tills du minns?" mumlade hon och såg ledsen ut, som en riktig flickvän skulle ha varit.

Cale nickade snabbt, med något förfärat i blicken. Bara tanken på att dela säng med någon okänd fick honom att rysa. "Så... Vad är klockan..?" frågade han och drog undan sin hand.