PRS mellan mig och ingetledigt

I smile at him.
"Thank you Luke." I say and then start to walk away.

(loong time ago, i know... D


Jag ryckte på axlarna och började gå åt motsatt håll. Att gå på nästa lektion var helt uteslutet.

Ingen fara haha

~~

I cursed myself multiple times for stuttering and being so awkward. Why do I have to be such a twat when it comes to this?!
I sighed and tried to calm my nerves while walking in to class and taking a seat in the back of the room.

Jag gav upp, det räckte med nyfikna blickar för idag. Jag hade ju redan varit här så gott som hela dagen, det fick räcka. Å andra sidan skulle min pappa skulle bli väldigt arg om han fick reda på att jag hade skolkat. Jag tänkte på mitt öga som precis hade läkt, det skulle vara dumt att låta honom förstöra det igen.

I hang my bag on the chair and sit down. Fifteen minutes until class starts. I sigh and look around the room. There's two girls sitting at a table talking or something and a group of guys playing games. With a group of guys I mean right now 4, normally there's like 8+. Other than that it's just me alone in the back of the room. I put my head in my hands and suddenly I hear the door open and all too familiar voices come in. Crap.
I look up and fear fills me. It's them, and they're comming torwards me.

Jag virrade omkring på skolan, det kändes som korridoren var flera mil lång. Vart jag än gick hittade jag ingen utgång. Det var som om någon eller kanske rättare sagt något ville att jag skulle stanna kvar i skolan. En hop med fotsteg kom i mot mig. Troligen de så kallade "tuffa gänget" tänkte jag. Det var ganska lätt att känna igen såna personer, dels för att de aldrig sågs ensamma, vart de än gick var någon i gänget med och dels för att deras kroppsspråk. Jag fick trycka mig mot skåpen för att inte bli överkörd av deras fotsteg. De sa inget till mig, bara fortsatte gå. Någon som jag var väl inte värd deras uppmärksamhet.

I sit still in my chair and think that maybe is I just sit completely still ill become invisible.
But it dosen't work.
"Hey twat." Edward says and smirks at me. I look down.
"I feel like skipping class, you in idiot?"
"No eh I'll pass." I mumble.
"Yeah well you can't, sorry."
"But guys you don't have to..."
"Yes, now come with us or else..."
I knew what that meant and even though I knew that it'd be the same treatment if I followed now plus I'd miss class I still followed. Because God knows what they would do otherwise. So I picked up my stuff, swallowed hard and followed them outside while they told me how crappy I was. And yeah, I know I am.

(asså du skriver asbra så kommer jag med mitt halvkassa mög som jag slänger ihop på några sekunder xD)

Jag hittade äntligen den där idiotiska utgången och slängde irriterat upp dörren. Vad skulle jag nu hitta på? Det skulle vara idiotiskt och gå hem, speciellt om han var hemma. Jag fingrade på ett gammalt blåmärke på min arm. Det hade fortfarande inte läkt än fast det hade gått flera veckor. Jag visste inte hur länge jag stod på skolans trapp och bara betraktade det lilla halvmåneformade märket, det kunde lika väl vara en minut som en timme.

Haha neej ditt är jättebra :-D

-------

They walked with me though the halls like we were friends and if I didn't know better I would think that we maybe was friends. But I knew. And I hated it.
The took me outside and in behind a few things where you couldn't see us and suddenly the act was gone. They pushed me against a hard cold stone wall and laughed.
"So, twat, what are you doing here today with us?"
I just stare at the with fear in my eyes.
"Hm silent treatment, what should we do about that?"
I gulp. Crap.
"What if we beat him until he cries?" He looks questioily at me. "You in?"
"Hell yeah." The others laugh and then they start. I just whimper and try to shield myself from the beats and kicks. After hundreds of beats, thousands of bruises and millions of mean words I start crying.
"Please stop." I whimper. "Please."

Ett högt brak hördes inifrån, jag ryckte ofrivilligt till. Tänk om det var något allvarligt som höll på att hända? Tänk om det var det där gänget jag mötte tidigare som hade fått tag i sitt offer? Tankarna snurrade panikslaget i mitt huvud. Borde jag gå in och se efter så att inget hade hänt? Äch, det var en skola, saker brakade så gott som dagligen. Det var inte som hemma...