The one that got away

Andrew förde kniven mot hennes hand men stannade upp och såg på henne med rynkad panna. Varför sa hon inget? Alla hans offer skrek, grät och bad om nåd. En del erkände saker de gjort i sitt liv för att få fred och andra bara skrek på honom. Men inte denna kvinna.
Han förde kniven mot henne igen men det var som om något hindrade honom, hans mjuka sida började komma fram lite, som den gjort nyss. Han försökte gång på gång men det gick inte. Han suckade frustrerat. Han kunde inte låta henne gå, då skulle hon väl kalla på polisen? Men han kunde inte behålla henne där heller.
Tillslut såg han på henne. "Du har tur, min svaga sida kommer fram, jag låter dig gå, om du inte kallar på polis, för då hittar jag dig och dödar dig" hotade han.

Saphira som hade blundat hårt i väntan på smärtan öppnade försiktigt ögonen då han åter talade. Vad var det för fel på honom, varför dödade han inte? Det syntes att han gjort det förr, många gånger.
"Släpp mig." sa hon tillslut lugnt även om hennes hjärta hamrade snabbt och hon var livrädd. Hon nickade till att inte kalla polis, att kalla på polis vore dumt då hennes lägenhet var fulla med saker som inte borde finnas där. Droger var inte lagliga även om det hade blivit mer sällan nu hon tog dem.
Men denne man, vem var han? Mannan med två personligheter.

Andrew nickade. "Bra". Han funderade sedan, skulle han bara släppa ut henne ur sitt hus och låta henne gå? Han var nog tvungen att göra så, han kunde inte köra henne till vart hon nu bodde, det skulle bli för konstigt.
Han tog kniven och skar loss repen som höll fast henne. "Gå uppför trappan, till vänster och sedan ser du dörren ut" sa han och började själv gå uppför trappan med kniven än i sin hand. På väggarna i trappen fanns det bilder, på hans familj. Och tidningsartiklar om deras mord och den lilla pojken som nu var ensam. Bredvid bilderna var det även målat med blod, krumelurer och namn, namnen på alla han dödat, resten av trappväggen var full med namn.

Saphira var tyst och såg med fasa och fascination längst trappan. Hon kopplade inte ihop mycket men trappan var lång och ju mer hon såg desto mer inså hon. Namnen skrivna med blod, skulle även hennes ha kommit hit? Fast han visste inte hennes och inte skulle han få veta det heller.
Hon gick vidare och plötsligt stannade hon vid ett namn, Hannah Smith. Hon kände igen det namnet, faktum var att det hade varit en av hennes mors väninnor. Hon drar häftigt efter andan, vilket får hennes redan skadade lungor att krampa och hon hostade kraftigt. Hon hade på senaste tiden börjat få ont och svårt att andas. Hon försökte tysta, hon ville inte väcka hans galenhet igen.

Andrew stannade upp då han hörde henne hosta och väntade så hon skulle samla sig. Undertiden såg han på några namn framför sig. Elisa Laras, Markus Laras och Mick Laras. Hans familj. Namnen var svagt röda nu bara, det var de första namnen han skrivit dit. Han tog kniven och skar sig i fingret och började fylla på med nytt blod i de tre namnen, han gjorde det försiktigt och nästan ömt. Han saknade och älskade dem så.

Saphira tog ett krampaktigt tag i trappräcket för att hämta sig och snart slutade hennes hostningar. Hon studerade mannen, vad han gjorde mot namnen. Hon visste inte vilka de var, men tydligen betydde de något för honom, varför hade han då dödat dem? Hon vågar inte gå förbi, så hon bara väntar på att han ska fortsatta gå.

Andrew höll koncentrerat på en stund och fyllde in tills de namnen lyste klarrött igen och stanken av blod var tung. Han torkade av sitt finger mot sina byxor och gick sedan vidare ut fram till ytterdörren, han öppnade den och såg på kvinnan, väntade på att hon skulle gå.

Saphira kunde inte fort nog passera honom och nästan snubblade ut genom dörren. Den kalla nattkylan slog emot henne. Hon visste inte var hon var men så fort hon hade kommit ut sprang hon, bara sprang livrädd att höra steg bakom sig.
Snart fann hon sig ut på en gata med mer människor, paniken sköljde genom henne och darrande tog hon upp paketet med cigaretter och tände en samt drog ett djupt bloss.

Andrew stod och såg efter henne en lång stund. Han stängde dörren då hon var utom synhåll. Han ville veta vem hon var, vart hon bodde, vad hon gjorde. Vem var denna kvinna som han för första gången visat nåd? Den som undkommit hans grepp utan några skador.
Han suckade och tog sig till sitt sovrum och kröp ner i sängen efter att ha klätt av sig, han hatade sig själv på kvällarna, över allt han gjort. Men ändå på dagarna gjorde han samma sak om och om igen.

Efter någon timme fann Saphira vägen hem och in i sin lägenhet. Ångesten och rädslan drev henne. Hon låste och barrikaderade dörren med möbler, överallt tyckte hon skymma mannen. Darrande sökte hon längst in i skåpen, tabletterna, hon behövde lugn. Tillslut hittade hon dem, det var länge sedan men nu behövdes de. Hon häller i sig ett par och sväljer med en nyöppnad vinflaska. Äntligen kommer den härliga lugna känslan över henne och hon faller samman på golvet. Hon får i sig resten av vinet innan allt svartnar för hennes ögon.