Integrering [prs]

[Jag vet att det här blev något mysko så ber om ursäkt för det redan nu. x3 Och jag har ingen aning om vad hon fick för resultat så hoppade över den delen lite fint sådär. x3 Japp... ]


I hjärtans djupaste vrå, i tankarnas djupaste tankar. Vad gömde sig inom människorna runt omkring mig? Var det inte ganska absurt hur lite vi egentligen visste om varandra?
Min blick vandrade runt kafeterian och stannade lätt vid varje grupp med falang. Amity, alltid sådär glada, behagliga. Abnegation, tysta och osynliga, rädda för att ta plats. Erudite, så otroligt kunniga. Dauntless, alltid starka. Alla falanger hade underbara egenskaper och var det inte konstigt att vi egentligen var så uppdelade? Vad var meningen med det? Varför kunde vi inte bara en? För var det inte så att just ovissheten skapade klyftorna emellan oss? Och hatet.

En kvinna, ifrån Abnegation precis som de flesta av våra testledare kom in genom dörren, redo att tillkännage vilka de nästa som skulle testas. Förväntansfullt sträckte jag på mig. Jag visste att det var min tur och efter Leos namn ropade de upp mitt.
”Hannelore Bane.”
Ett litet leende spred sig över mina läppar och jag reste mig upp med de nio andra som blivit uppropade och gick genom dörren som var menad för mig.

Mannen som skulle testa mig var ifrån Abnegation vilket inte var en förvåning. Han stod jämte en komisk stol med massor med små sladdar inkopplade i.
”Du behöver inte vara rädd”, sade han då han såg mina tvekande steg som han misstolkat helt och hållet. All förväntan som jag byggt upp inför den här dagen och morgon dagen… jag var helt enkelt rädd för att det inte skulle bli som jag tänkt mig. Inte för att jag riktigt visste hur det hela gick till, det var inget man skulle tala om, sitt testresultat men trots det kunde jag känna hur det pirrade i hela kroppen av … förväntan.
”Jag är inte rädd”, opponerade jag snabbt vilket fick den äldre mannen att le. Något han verkade göra ofta. Hans skrattrynkor var tydliga i hans bleka ansikte.
”Bra”, sade han och gjorde en gest emot stolen. Utan att protestera eller tveka satte jag mig i den och lät honom koppla in mig.
När mannen var klar räckte han mig en liten plastmugg med en klar vätska i. Utan några ord tog jag emot den, luktade på vätskan och svepte den.

Rummet omkring mig bleknade bort. Det var en mycket lustig känsla. Som att sväva bort på en vind eller kanske ett moln. Jag hade velat simma bland molnen. De såg så fluffiga ut.
I nästa stund stod jag i ett rum. Framför mig fanns ett bord och på bordet såg jag en ost och en kniv. Med två små steg var jag framme vid bordet och sakta började jag sträcka mig efter kniven då en röst avbröt mig.
”Välj”, sade en kvinnas kalla röst.
Tanken på att göra som kvinnan sa, något som jag redan tänkt göra gjorde att jag absolut inte vilja göra just det, välja. Istället stannade min hand i luften, hovrade över kniven.
”Välj”, hörde jag rösten igen och jag tittade snett bakom mig. Ingen där.
Med ett litet tjut sträckte jag mig fram och greppade tag i både kniven och osten. Ett skratt bubblade ut genom min mun men det hejades snabbt utav ett dovt morrande bakom mig. Sakta, mycket sakta vände jag mig om och såg besten till hund visa sina vita tänder. Egentligen borde de väl inte vara så vita? För hur höll egentligen en hund sina tänder så vita, för inte borstade den väl sina tänder? Men så mindes jag. Något om att deras mat, gnaga på ben och dylikt tog bort plack. Eller så var det bara en falsk teori som min hjärna skapade för att få ett svar. Det var så ibland.
Besten tog ett steg närmare mig och morrade igen. Dess hår i nacken stod rakt upp men längst resten av ryggen låg den ned. Den såg nästan rädd ut om jag tänkte efter och jag satte mig ned på marken.
”Vill du ha lite ost?” frågade jag besten och sniffade på osten. Utan att kolla på hunden tog jag mig en tugga och spottade sedan ut den. Fy, aldrig hade jag smakat så konstig ost förut. Den var söt vilket i sig var konstigt.
”Du får den”, sade jag och kastade hunden osten men istället för att hugga in flög besten på mig. Tydligen hade jag haft fel angående dess rädsla. Eller kanske var det just på grund av dess rädsla som den flugit på mig.
Innan jag hann reagera kände jag hur dess käftar slöt om min vänstra arm.
”Helvetes hund”, röt jag då jag kände hur smärtan for genom min kropp och eldade på min ilska som nästan aldrig kom till ytan. Utan att riktigt tänka, utan att riktigt veta hur, vilket i sig skrämde mig mer än något annat, låg hunden död med kniven mellan frambenen.

Scenen framför mig bleknade bort, som en vind igen, och ersattes av en annan…

(( Ska vi fortsätta med valcermonin? :3 ))

Ja Gör det om du har lust! Jag skrev nyss en hel jävla text till en skrivtävling på mugglis, så är inte jätteskrivsugen atm..

[Fortsätter lite efter testet, men går över till valceremonin.]

Hallen leder till en liten brandstege, som i sin tur leder ner till skolgården. Jag börjar småspringa över skolgården, hemåt. Laras ord ekar fortfarande i mitt huvud.
"Du måste härifrån! Du är Divergent!"
Det där ordet har gnagt i mig sedan dess, Divergent...

Andfådd slänger jag igen dörren till vårat hus och går in i köket, där min mamma står och lagar soppa. Hon ger mig en besviken blick och jag vet vad den betyder: "Släng inte igen dörren sådär, det drar uppmärksamhet till sig!"
Men den besvikna blicken försvinner fort, mamma är inte så långsint av sig, och ersätts istället av ett leende.
"Är du redan hemma?" frågar hon. "Hur gick testet?"
"Bra..." mumlar jag till svar och försvinner upp till mitt rum. Nu är det meningen att alla sextonåringar ska vara för sig själva resten av kvällen för att fundera på sitt resultat och på valceremonin imorgon. Jag behöver mer än bara en kväll...

Valceremonin äger rum här i Abnegation i år och mamma, pappa och Michael, min lillebror, följer med mig. De ser glada ut, förväntansfulla, och det gör ont inuti mig när jag tänker på att jag kommer att lämna dem. Vi tar plats på läktaren för Abnegation och ceremonin börjar. Först pratar några om varför vi har falanger och vilket fruktansvärt krig som ägde rum för flera hundra år sedan och som förstörde världen utanför våra murar. Sedan ropar de upp oss, en efter en, i alfabetisk ordning efter efternamn. Jag är alltså nästan sist. Michael sitter i pappas knä och mamma kramar min hand.
"Snart..." tänker jag. "Snart ska mitt blod droppa i en av skålarna... Och inte på de grå stenarna."

(Vad fint alla skriver!]

I dag gäller det. Det är valceremoni.
Jag står i en av de kalla och uttryckslösa rummen som tillhör Abnegation. Jag kan komma på tusen sätt att få det fräscht och välkomnande. I och för sig är detta rum varken välkomnande eller ovälkomnande - vilket antagligen avblåser gräl.
Uttråkat ser jag på de andra ungdomarna som droppar sitt blod över valfri skål. Med svag nyfikenhet ser jag när mina barndomskompisar väljer falang. De flesta stannar, vilket också är vanligast. Jag känner egentligen inte så mycket, ingen av dem betyder något för mig. Det är först när min allra bästa vän - Kathrine, kallt skär ett jack i hennes hand och låter blodet droppa ner i glaset som tillhör de ärliga. Det förvånar mig inte. Hon har alltid dyrkat sanningen. Hon var den enda jag aldrig ljög för. Jag vågade helt enkelt aldrig, rädd för att bli lämnad.
Hon ger mig en blick som både är ett sista farväl och en bekräftelse på att mitt val är rätt. Hon vet att jag tänker välja Dauntless. Jag sade det aldrig i går när vi för sista gången var tillsammans, men hon vet.

"Sebastian Moore". Jag nickar och lyfter min blick. Det är som fem stora färgblock. Ett orange-aktigt. Amity. Ett svartvitt. Candor - Kathrines nya falang. Ett blått. Erudite - min gamla falang (som jag rent tekniskt fortfarande tillhör). Ett svart. Dauntless - min nya falang. Och slutligen, torrisarna, de gråa. Abnegation.
I vad som ska vara en värdig färd fram till skålarna snubblar jag till. Någon från Dauntless busvisslar. Min hals börjar hetta och anta en röd nyans.
Sedan sväljer jag en gång, ber till högre makter att jag inte väljer fel innan jag skär mig i handen. Jag kan inte låta bli att låta kniven skära mycket djupare än vad som är tänkt. Smärtan gör mig fokuserad när jag efter att ha låtit blodet droppa ner i elden under hurrarop tar mig till samlingen av vi som valt Dauntless.
Ingen av de som står där är tillräckligt intressanta och min blick går mot mina föräldrar. De delar en sorgsen kyss.
Jag tänker bittert att de kunde tagit vara på sin tid med mig - eller i alla fall anstängt sig för att få mig att tänka som en Erutide.

[Nu skrev jag att de ropade upp efter efternamn, men Aia och fandomheart kan ju låtsas att de valde före Sebastian.]

Dauntless. Det slår mig att jag faktiskt passar in där.

Himlen ljusnar och det är dags för valcermonin.
Alla 16-åringar från varje falang samlas i ett rum. Marcus Eaton och Jeanine Matthews ska prata, jag lyssnar inte på dem, men jag vet att det de säger är viktigt.
Marcus ropar upp 16-åringar en efter en. Hans mörka röst låter inte särskilt trevlig, inte Jeanines heller.
Efter något som känns som 100 namn är det dags.
"Melissa Gray." läser Marcus upp.
Jag tar ett djupt andetag och går upp på scen. Jag kände för att vända mig om, bara springa fram till far och syster och krama om de så hårt som jag kunde, men det är försent.
Framför mig står 5 skålar. Varje skål innehöll något som passade varje falang. Dauntless hade massa kol. Kol och eld passar ju ihop, och Dauntless logga är en brinnande låga. Jag visste redan vad jag skulle välja.
Med en skakande hand lyfte jag upp den lilla fickkniven och skar upp en bit av min hand. Det sved men kändes mindre än vad jag hade förväntat mig. Hjärtan springer som om en explosion skett innuti mig.
"Dauntless!" ropar Marcus.

[Väntar in Aia...]

"Nu har du den där minen igen", sade Liam och gav mig en lös armbåge i magen vilket avbröt min studering av en liten flicka med gyllene, lockigt, långt hår. Hon tillhörde Amity vilket inte endast avslöjades av hennes röda och gula kläder. Trots att hon inte kunde vara mer än tio år så hade hon det där fridfulla utrycket de flesta av dem hade.
"Menar du den här?" frågade jag Liam, något spydigt och räckte ut tungan emot honom men han bara skakade på huvudet med ett litet leende på läpparna. Vi båda visste att vi inte skulle välja samma falang och ingen av oss visste då vi skulle träffa den andra igen.
"Vad var det du funderade över, Hanne?" frågade han med en tröttsam ton. Kanske hade han tröttnat på att höra om mina funderingar och istället för att svara knep jag ihop munnen.
"Kom igen, jag menade inte så", sade han då han såg min min och knuffade lätt till mig igen.
"Tror du att vi ser färgen röd på samma sätt?" frågade jag och tittade tillbaka på flickan. Det var inte vad jag funderat över för tillfället men det var ingen lögn. Jag hade verkligen funderat över ifall alla människor såg olika färger likadant. Eller var det så att alla bara trodde att de såg färgerna likadant för att det var vad man lärt sig från början? En ifrån Erudite hade nämnt att en viss färg hade en viss våglängd och därför såg vi samma färg. Men jag hade en svag misstanke om att hennes teori inte höll. För kunde det inte vara så att vårt öga tog in färger olika?

Liam skrattade åt mig och jag kunde inte hjälpa att le även om jag försökte att inte göra det. Han hann inte svara på min fråga. En ifrån Abnegation började tala och rummet föll i tystnad. Istället för att iaktta den gråa mannen som talade om kriget, falangerna och allt det där, vände jag min blick emot min far. Han satt tyst. Med båda händerna knäppta i knät, som han brukade ha dem. Tillskillnad ifrån mig så var hans ögon klistrade vid talaren. Som han sög in varje ord. Kanske skulle han inte ens sakna mig. Precis som han inte verkat brytt sig om Roger då han valt att lämna oss. Jag förstod honom. Han hade aldrig tillhört Candor, inte på riktigt, inte som vår far. Samtidigt kunde jag inte släppa att han kunde lämna mig ensam. Vårt hus hade verkat så ödsligt efter han försvunnit. Flera gånger hade jag besökt hans rum efter något… jag tror inte ens att jag vet vad jag letade efter.

Liam gav mig ännu en lätt puff i sidan.
"Det är din tur", mumlade han ur mungipan och jag insåg att talaren börjat ropa upp namnen på alla oss. Alla som fyllt sexton och ansågs vara vuxna nog att kunna ta beslutet vart vi tillhörde. Rogers sista ord var inristade i mitt huvud och valet hade blivit lätt. Jag visste vem jag ville vara, vad jag ville vara.

"Vi ses dumsnut", sade jag till Liam och reste mig upp. Gick nedför alla trapporna till den lilla scenen längst fram.
Jag kunde känna de andras blickar på mig. Borra sig in i min nacke, min rygg som flera tusentals små knivar, som om de försökte att skynda på mig, skynda så att de kunde vara näst men jag tog min tid. Utan att stressa. De skulle också få sin tur men nu var det min.
Ett leende bröt sig fram på mina läppar och jag tog tag i kniven. Förvånat såg jag hur kniven darrade något i min hand vilket fick skrattet att bubbla upp i min hals och jag lät det ljuda över salen. Knivens kalla egg emot min hand och jag gjorde snittet. Det gjorde inte ont, inte så som jag föreställt mig. Knivens egg var alldeles för vass för det. Och medan jag såg mitt blod flyta längst kniven undrade jag hur många som gjort samma sak innan mig.
Precis som jag föreställt mig det, så många gånger så lät jag mitt blod falla ned i Dauntless glasskål. Ett vrål uppstod bakom mig och mitt leende blev bredare. Sedan ställde jag mig hos de mina.

När mitt namn ropas upp kysser jag Michael på pannan, vilket han grimaserar åt, ler snett mot mina föräldrar och går sakta fram till skålarna och kniven. Jag ryser när jag ser den, men jag vill ändå hålla i den, känna den mot min hand. Eggen gör snabbt ett snitt i handflatan och jag håller upp den över skålarna. Jag tittar upp mot min familj, som sitter hopkurade tillsammans, sedan upp mot Dauntless som hukar sig över mig, förväntansfulla, svarta som korpar. Min hand börjar darra.
"Var inte dum!" tänker jag för mig själv. "Det är i Dauntless du hör hemma, du passar inte i Abnegation."
Jag håller min hand över den glödande kolen och låter blodsdroppen droppa.

När alla har valt skyndar sig Dauntless ut genom dörren. Vi ska hinna med tåget. Vi. Det går så fort, så jag hinner knappt vända mig om och se efter min familj, men jag ser dem. De sitter kvar på läktaren, min far håller en tröstande arm om min mor som lutar sig gråtande på hans axel. Aldrig kommer jag att glömma Michaels sorgsna ögon och tårarna som rinner nerför hanns kinder när han vinkar farväl. Gång på gång försöker jag att skaka de bilderna ur huvudet medan jag springer genom stan, mot tåget. Jag är ju fri nu!