När du ser på mig

*Bevakar* Dethär är superbrq!!

Wen. Hehehegeeh.


Superbra kapitel!

Stackars Lee.

Superbra! Mer nu!!

Snälla! Det där tar år och dar för min sega ipad att ladda!

LOl

KAPITEL TRE: IRRITATION OCH SPLITTRING

Lee satte sig upp i sängen. Hon kunde se två oroliga ansikten över sig, och hon kände genast igen dem. Den ena kramade hennes hand i sin.
"Lee... Lee! Hur mår du?"
"Isac..", sade hon. "Bra, tror jag." Sedan kom hon på vad som hade hänt och släppte Isacs hand. "Du skulle inte ha gett dig på honom, Isac." Lee kunde se Timothy le på ett vadvardetjagsa-sätt, och hon suckade. "Ingen av er gjorde rätt, fattar ni inte det?" Sedan vände hon sig om. "Låt mig bara vara." Hon kände en hand på sitt täcke.
"Lee...", började Isacs röst, men Lee avbröt honom.
"Gå bara!" Hon var upprörd. Hon hade aldrig bett om att få vara föremålet för ett bråk. Hon hade aldrig bett om att vara anledningen till att de två bästa killarna hon visste attackerade varandra, och nu när det väl hade hänt så kände hon inte att någon av de var tillräckligt bra för att vara tillsammans med henne. Lee ville inte vara föremålet för bråk.

---

Timothy och Isac gick ut ur sjukhusflygeln under tystnad. Ingen av de hade väntat sig att Lee skulle reagera på det sättet.
"Vi måste prata med henne sen", sade Isac stelt. Han var inte speciellt bekväm med att Timothy fortfarande var intresserad av hans flickvän. "Vi måste prata med henne tillsammans." Timothy nickade bara till svar och gick sedan tankfullt åt motsatt håll som Isac skulle. Isac själv visste inte vad han skulle ta sig till. Tänk om Lee hatade honom nu? Tänk om hon var kär i Timothy? Hur skulle det då gå med deras förhållande? Hur skulle det gå med quidditchlaget och med skolan överhuvudtaget? Skulle Isac stå ut med att se Lee tillsammans med Timothy? Kanske skulle han byta skola? Isac undrade om han kanske bara var för paranoid. Lee kanske bara var trött och ville vara för sig själv ett tag. Kanske ett lagom bra tag för att Isac skulle hinna skriva den där uppsatsen i förvandlingskonst som han låg efter med.

---

Timothy Greene gick med snabba steg genom korridoren. Han ville inte prata varken med eller om Isac just nu. Inte för att Timothy egentligen hade något emot Isac, men han hade verkligen lyckats reta upp Tim under balen igår. Varför kunde han inte sluta vara kär i Lee? Han kunde verkligen inte, och han var inte säker på att han ville. Lee var en fantastisk människa, och Tim var säker på att han var bättre för henne än vad Isac var. Vad hade egentligen Isac som Timothy inte hade? Timothy var lagkapten i quidditchlaget och både mycket snyggare och roligare än Isac. Åtminstone enligt honom själv.

Timothy såg någon närma sig, och han klistrade genast på ett leende mot henne.
"Hej, Simone", sade han lite för glatt.
"Hej...", svarade Simone misstänksamt. "Vad har hänt?"
"Vad då hänt? Ingenting har hänt.."
"Något har hänt, och du ska berätta för mig vad det är", sade Simone bestämt. "Kom." Hon tog hans handled och drog undan honom till en mindre korridor. När Simone såg på Tim så där kom han på någonting.
"Simone?"
"Ja, Tim?"
"Vart tog du vägen under balen? Jag såg att du försvann."
"Jag gick och la mig. Det var inte speciellt kul", sade hon ganska sammanbitet. "Är det sant att du och Isac släpade ut Lee i skogen och attackerade henne?"
"Skojar du eller? Fan heller. Jag skulle aldrig attackera Lee. Jag..."
"...älskar henne?", avbröt Simone och himlade med ögonen. "Jag såg det." Tim verkade inte kunna svara. Det spelade ingen roll för honom om Simone visste. Hon visste det för ett par månader, så varför skulle hon inte få reda på det nu? Trots det så kändes något fel. Simone var arg, det märktes tydligt.
"Jag duellerade med Isac och det gick fel, men hon är okej. Madame Pomfrey säger att hon kommer vara på benen redan imorgon."
"Så bra då", svarade Simone.
"Ja", sade Tim. "Är du okej? Något känns fel."
"Nej, det är okej... Det är bara att jag blir bortglömd ganska ofta. Folk märker inte mig." Timothy kunde se hennes ögon tåras.
"Sim." Han lade tafatt en hand på hennes axel. "Vem pratar du om? Vem är det som inte fattar hur fantastisk du är? Jag tror att jag ska ta ett snack med den personen."
"Det kan nog bli svårt", svarade Simone tyst. "Du fattar verkligen inte, va?"
"Vad? Vad är det jag inte förstår?", frågade Tim.
Att jag älskar dig!, ville Simone skrika rätt i hans ansikte.
"Är det här anledningen till att du är så distraherad under quidditchmatcherna?", frågade Timothy. Han hade undrat vad som pågått alla de gånger när Simone inte lyckats som hon brukade. "Bara strunta i dem, Sim. Gillar de inte dig så är de inte värda din uppmärksamhet." Simone mötte hans blick.
"Du har rätt", sade hon. Sedan backade hon till Timothys förvåning bort från honom. "Du har så rätt." Med raska steg försvann hon ut ur korridoren och lämnade Timothy kvar. Tim ryckte på axlarna. Han var glad att han hade hjälpt Simone till någon slags insikt, men han förstod inte varför hon var tvungen att gå.

---

Simone var glad för Timothys råd även om de hade handlat om honom själv. Hon tänkte hålla sig borta från honom från och med nu. Han gillade tydligen inte henne, så varför skulle hon lägga mer kraft på honom? Simone skulle kunna hitta någon mycket bättre än Timothy. Någon som skulle kunna älska henne tillbaka. Någon som alltid var snäll mot henne. Det var då Simone kom på den ultimata lösningen. Den ultimata lösningen var en ett år äldre kille med fluffigt, brunt hår. En kille vid namn Isac.

---

"Lee! Lee!" Lee fortsatte att gå, och försökte dölja ansiktet bakom en gardin av hår. "Lee! Stanna då!" Lee stannade.
"Vad är det du vill mig, Isac?"
"Varför ska du vara så sur?", frågade Isac. "Jag vill bara prata med dig." Lee såg irriterat på honom.
"Du har tio sekunder på dig att förklara varför du gav dig på Tim, Isac. Tio sekunder."
"Jag trodde att han gillade dig, och jag tyckte att jag hade ensamrätt."
"Att du hade ensamrätt?", frågade Lee. "Är jag en sak snarare än en person nu eller?"
"Nej.. Förlåt. Jag menade inte..." Han lade handen på hennes arm, men hon slet sig loss och såg ursinnigt på Isac.
"Du rör mig aldrig igen, förstår du det? Jag kunde ha dött bara för ert idiotiska gräl, och nu vill jag inte ha varken Timothy eller dig. Du hade aldrig behövt vara orolig. Jag älskade dig, men nu..." Hon backade från honom. "Jag är inte säker längre."

Isac behövde inte se Lee försvinna, för han hade själv redan vänt sig om. Han var arg på sig själv. Det hade varit onödigt att ge sig på Tim, det insåg han nu. Han visste att han skulle vara den som var tvungen att ställa allt till rätta, och han skulle göra det på något sätt. Men hur? Isac tänkte efter. Timothy skulle vara efter Lee tills Tim fick henne eller tills han blev tillsammans med någon annan. Kanske skulle Isac vara tvungen att fixa Tims och Simones relation innan han fixade sin och Lees. Han bestämde sig för att prata med Simone så fort han fick möjlighet och tvinga henne om det så behövdes att berätta för Timothy vad hon verkligen kände för honom.

Superbra!:3

OMR VAD BRA DU SKRIVER!!!
JAG DÖR!!!

Awesome!