Vän eller fiende?

HUR HAR JAG KUNNAT MISSA DETTA?!?

Jag trodde att allt gick att laga, men det var för sent. Jag bröt ett band som inte gick (och kanske aldrig kommer gå) att reparera, och det ledde mig till det värsta. Jag var rädd, ensam och jag borde ha gått till er direkt, men de få minuter jag tvekade var för länge. Snart var det för sent. Jag önskar att jag kunde be om ursäkt. Säga att allt kommer bli bra, men det är för sent nu.


KAPITEL FEM: DISSAD OCH HOTAD

Till min förvåning och irritation flyttade sig Simon åt sidan när jag försökte gömma mig bakom honom.
"Vem är Liam", frågade han, men jag skakade bara på huvudet, med ögonen hela tiden fästa på Chens kropp. Chens kropp, men inte Chen. Det syntes på allt, och jag borde ha sett det så fort jag lade min blick på henne.
"Jag berättar sen", sade jag, men nu var det Simons tur att skaka på huvudet.
"Förstår du inte?", frågade han. "Du berättar ingenting för mig. Jag måste få veta."
"Vem är du ens?", frågade Chen med en nedvärderande blick på Simon, en sådan blick som den riktiga Chen aldrig skulle ge om hon inte kände stark avsky.
"Jag är Simon. Isabelles pojkvän. Har hon inte berättat om mig?" Jag suckade. Simon kunde verkligen vara en riktig idiot ibland. Med informationen att han var hennes pojkvän kunde han råka illa ut, och jag ville inte att en enda dreadlock skulle försvinna från hans huvud. Jag såg på Chen med mer ilska än någonting annat.
"Hur kan du våga dig hit igen? Jag kommer gå direkt till Dumbledore och..."
"Och vad?", frågade Chen och böjde sig fram för att viska i mitt öra. Jag var säker på att inte ens Simon kunde höra. "Det är ju inte som att du har några bevis för varken det ena eller det andra, och du har ingen som kan stötta det du har sett." Sedan backade hon. "Ha en bra dag." Chen lämnade rummet, med det tjocka, svarta håret efter sig.

Jag föll ner, men Simon hann ta emot mig. Han såg oroligt på mig när han hjälpte mig upp på fötter igen.
"Ska du berätta vad allt handlar om nu?" Jag funderade på frågan. Kunde jag verkligen berätta?
"Nej", svarade jag till sist. "Det kan jag inte. Jag är ledsen, Simon, men jag vill inte att allt ska spridas ut." Simon släppte mina handleder, som han tagit tag i för att hjälpa mig upp på fötter.
"Så det är vad du tror? Att jag skulle sprida ut det till folk? Är det därför du aldrig berättar några hemligheter för mig?"
"Nej!", sade jag snabbt. "Jag menade inte så."
"Exakt hur menade du då?", Simon såg skarpt på mig, och jag visste plötsligt inte vad jag skulle svara, för jag insåg att det faktiskt var precis så jag menade. Jag insåg hur mycket jag saknade Adam, Alicia, Daniel och Dylan när Simon såg på mig så där.
"Jag trodde vi skulle vara ärliga", sade Simon och såg på mig länge med sina outgrundliga, blå ögon, innan han vände om och gick. Jag stod kvar och visste inte vad jag skulle tolka ut av allt det här. Min bästa vän visade sig vara min värsta fiende, och Simon verkade just ha gjort slut med mig. Chen, eller om man kanske ska kalla det Liam, hade haft rätt. Jag var ensam mot världen. Jag hade ingen bakom mig nu. Kanske skulle jag försöka svälja min stolthet och prata med Adam.

---

Adam var trött på att jaga efter sin exflickvän, men ack så glad att Chen var tillbaka. Nu var han säker på att allt skulle bli bra igen, och det hela började när Isabelle tog honom åt sidan en dag när de möttes i korridoren mellan lektioner. Han var förvånad, för han hade trott att hon undvek honom, men samtidigt glad. Adam var arg på Isabelle för hur hon betett sig, men samtidigt var han orolig för att hon tagit allt med Liam för hårt och att det gått på hennes psyke.
"Vad vill du prata med mig om?", frågade Adam.
"Simon har gjort slut", sade Isabelle, och Adam kunde inte låta bli att känna sig glad över nyheten, men han fortsatte att se uttråkat på henne. Varför skulle han vara hennes knähund?
"Var det allt eller?"
"Nej. Det är Chen." Nu lös Adams ansikte upp.
"Jag vet. Visst är det fantastiskt att hon är tillbaka."
"Tja", svarade Isabelle. "Det hade det varit. Om det hade varit Chen så hade det varit fantastiskt, men..."
"Om det hade varit? Vad menar du?"
"Det är inte Chen. Det är Liam." Adam frustade till.
"Eller hur?", sade han ironiskt. "Som om Liam skulle se ut som Chen."
"Du vet att det går", svarade Isabelle ståndaktigt. "Polyjuiceelixir."
"Men varför skulle Liam överta Chens kropp?", frågade Adam skeptiskt.
"Jag vet inte", svarade hon. Hon började bli irriterad nu, och Adam kunde inte låta bli att känna tillfredsställelse i att se henne sådan. "Han kanske vill lura med oss ut i skogen igen eller nått. Jag vet faktiskt inte, Adam." Adam suckade. Skulle han tro på Isabelles historia? Han bestämde sig för att inte göra det.
"Jag kan inte tro på dig", svarade han. "Jag ska antingen tro på dig eller på Chen, och du har betett dig så annorlunda på sistone. Jag är rädd att allt med Liam har förstört dig, Issa."
"Vad? Att jag blivit psykiskt sjuk, menar du?" Adam svarade inte.
"Jag måste gå, men om du behöver prata... Ja, du vet." Han gick och lämnade Isabelle kvar. Han behövde inte henne och hennes hallucinationer, tänkte han medan han stängde dörren till det lilla rummet bakom sig. Isabelle hade en hel del att bevisa för honom innan han skulle hålla med henne framför Chen.

"Vad ville hon?", frågade Daniel nyfiket när de möttes upp i korridoren.
"Ingenting", sade Adam och ryckte på axlarna. "Hon ville bara säga att hon gjort slut med Simon." Han ville inte oroa de andra i onödan. Inte när allt i övrigt var så bra.

---

Det var inte länge jag slapp Liam, för precis som jag tagit mig samman och börjat gå mot ert kontor, rektorn, så kom han och tog mig i armkrok. Han var bra på att skådespela Chen, kanske för att han vetat hur Elle såg ut, och han verkade lura alla utom mig. Jag försökte slita mig loss, men hans grepp bara hårdnade. Jag kunde kännas något hårt som petade mig i sidan från inifrån hans kappa.
"Rör dig en centimeter åt fel håll, och både du och Chen kommer dö. Fattar du?" Jag nickade, med tårarna brännande i ögonen. Chen, eller Liam, styrde mig tillbaka till uppehållsrummet, och då både jag och Chen var i samma elevhem kunde vi båda komma in i uppehållsrummet. Vi gick fram till en soffa, där vi satte oss bredvid varandra. Jag kunde fortfarande känna trollstaven i sidan, och vågade inte röra mig en millimeter. Jag insåg att det här kunde vara i resten av året utan att någon skulle förstå någonting, och utan att jag skulle få ta kontakt med någon för att berätta att jag var under hot. Tårarna rann, och de flesta antog säkert att Chen tog hand om mig för att jag var ledsen, men det var snarare hennes, eller hans, fel att jag var ledsen. Det här var ingen bra dag. Jag hade blivit både dissad av de två jag litat mest på och hotad av någon som jag trott var min vän. Varför skulle allt bara vara så jobbigt? Kanske skulle allt bara bli bättre om jag dog? En liten röst inom mig sade åt mig att det inte var svaret, att jag skulle kämpa vidare.

Så spännande!!!

Supeeeeer!!!! Riktigt spännande!!!

Jag ska vara helt ärlig när jag säger det här. Jag hatade de alla. Givetvis stod Liam högst upp på listan, men nästan lika mycket Adam och Simon tillsammans med mina vänner för att de inte kunde se att något var fel och för att de inte trodde mig. Hur kunde det vara så osynligt för dem att Chen inte var Chen? Att hon hade ett grepp om mig som jag inte kunde ta mig ur? Många gånger var jag på väg att säga det rakt ut till närmaste möjliga person med Liam närvarande och allt, men jag stoppade mig alltid vid tanken på vad Liam skulle kunna göra mot Adam eller Simon. Jag var själv förvirrad och försökte desperat hitta någon lösning. Som den Ravenclawelev jag var, vägrade jag att ge upp innan jag hittat ett svar. En lösning, men det verkade inte finnas någon. Om jag avslöjade Liam så skulle jag och mina vänner dö, och om jag inte gjorde det så skulle jag antagligen gå samma öde till mötes. Jag kunde inte se hur vi alla möjligtvis skulle kunna överleva det här.

KAPITEL SEX: SANNINGEN

Den dag jag nu ska berätta om började bra. Jag hade sådan tur vid frukosten att Liam lämnade min sida vid frukostbordet för att gå och prata med Daniel (som givetvis trodde att det var Chen och inte Liam). Jag kunde inte höra exakt vad de sade till varandra, men han reste sig och följde Chens gestalt ut ur Stora salen. Dumma, dumma Daniel, tänkte jag och skakade på huvudet. Vem visste vad Liam kunde göra honom? Det gjorde ont i magen när jag tänkte på att Liam kanske skulle döda Daniel, och ännu mer ont vid tanken på att den riktiga Chen kanske redan var död.

Jag kunde däremot inte springa efter Chen, för jag var tvungen att berätta för någon om hur hon höll ständig övervakning över mig först. Det här var första gången hon lämnat mig ensam på hela veckan. På nätterna låg hon vaken i sin säng och stirrade upp i taket, och hon följde mig till och med in på toaletten. Ärligt talat så höll det på att göra mig galen, speciellt eftersom jag gärna var ensam. Det var så mycket enklare ibland att bara vara för sig själv. I vilket fall som helst så reste jag mig och gick fram till den plats där Dylan satt. Jag ville prata med honom och Adam, och jag hoppades att de skulle lyssna och förstå, eller åtminstone försöka. Adam tittade inte ens upp från sin The Daily Prophet när jag kom fram till bordet, och Dylan petade bara förstrött i sin äggröra.
"Gå och sätt dig igen", bad mig Adam och jag kände genast hur ilskan som hotade att koka över inom mig gick till sin yttersta gräns. Vad hade han för rätt att säga till mig vad jag skulle göra?
"Såg du inte att Liam just drog iväg med en av våra vänner?", frågade jag med ett försök till att hålla mig lugn, men jag lyckades inte något vidare.
"Jag har två saker att anmärka på den meningen", svarade Dylan och såg upp i mitt ansikte. "För det första: Det där var Chen..." Adam avbröt honom. Han var högröd i ansiktet och lade ifrån sig sin tidning. Jag kunde höra irritationen i hans röst. "Issa, du måste förstå att Chen är Chen. Du är för misstänksam, det är ditt problem. Du tror dig se honom överallt, men det är bara Chen, och det där med att Daniel skulle vara en av ´våra´vänner? Knappast. Du umgås ju inte ens med oss längre." Adams röst ökade i irritation och snart skrek han närapå. Han ställde sig upp, och alla ansikten i Stora salen vändes åt vårt håll. Det blev genast knäpptyst, men ingen av oss brydde oss om att folk lyssnade. De fick gärna veta allt.
"Du har bytt ut oss, Issa. Och du har gjort det för att du är rädd, men du har ändå bytt ut oss!" Jag kände hur jag blev röd i ansiktet, för trots att jag var arg på Adam så insåg jag att han hade rätt. Jag hade helt bytt ut mina vänner, och mot vad? Någon som vände och sprang när faran uppenbarade sig? Det var ändå inte lätt att låta ilskan svalna. Jag var arg på för mycket.
"Jag kanske bytte ut er av en anledning!", nästan spottade jag fram. "Ni lyssnar aldrig på mig."
"Kom igen!", svarade Adam. "Förstår du hur mycket jag fick stå ut med förra året? Du lämnade mig, lovade att möta mig och dök aldrig upp och berättade ingenting för mig. Hur skulle jag ha kunnat lyssna när du inte berättade? Dessutom visste jag inte hur jag skulle stå ut med att se att varje gång du var med mig att du egentligen ville vara någon annanstans. Sen såg jag dig kyssa honom och... Hela världen föll i bitar för mig, men lyssnade du någonsin på mig?" Dylan drog i Adams ärm på klädnaden för att få honom att sätta sig ner, men Adam bara slet åt sig sin ärm och fortsatte. "Du pratade bara om vilket hemskt liv du hade, och någonstans i processen tappade jag bort. Sen var det som om jag helt blev bortglömd och du bytte ut mig mot Simon. Ärligt talat så..." Adam verkade lugna ner sig en aning. "Du får välja honom om du vill, det är bara... Det är bara att du för en gångs skull måste lyssna på mig." Jag stod helt förstummad av Adams tal, med halvöppen mun. Var det så han kände? Att jag inte funnits där för honom och sedan bytt ut honom så fort jag fått chansen? Jag suckade och försökte andas lugnt, men jag kände egentligen att jag helst ville gråta. Jag ville gråta som Adams axel, så som jag brukade kunna göra, men det kändes fel. Allt kändes fel.
"Förlåt", sade jag. "Men du måste tro mig. Chen..."
"Han behöver inte tro dig", sade en gammal, lugn röst bakom mig. En hand lades på min axel. Dumbledores hand. "Du kan berätta för mig istället."

Ni vet ju vad som hände efter det, rektorn, men jag tänker berätta det i alla fall. Det gör det mycket lättare för mig att sammanställa hela historien om alla bitar finns med.

Några av Gryffindoreleverna klappade i händerna och jublade när jag blev förd ut av Dumbledore, och jag hade aldrig någonsin känt mig så sugen på att slåss som då. Professor Dumbledore verkade kunna se det, för hans tag om min axel blev en aning hårdare.
"Hur mår du?", frågade han, och jag insåg med ens att det var veckor sedan någon sist ställt den frågan till mig. Jag såg upp i rektorns ansikte medan vi gick.
"Jag mår..." Jag höll på att säga att jag mådde fint, men jag var tvungen att hejda mig. Jag mådde inte fint. "Jag mår skit", sade jag ärligt, och rektorn skrockade till.
"Och det var då vi kom överens om att du skulle komma till mig."
"Men jag har inte kunnat. Det handlar om Chen. Hon..."
"Inte här", avbröt Professor Dumbledore lugnt. "Vänta tills vi kommer in."

En stund senare var vi vid de stengargoyler som skulle släppa in oss till trappan som ledde till hans arbetsrum.
"Sura trollstavar", sade Dumbledore med sin höga, klara stämma, och statyerna hoppade åt sidan för att släppa in oss. Väl inne på kontoret slog jag mig ner på min vanliga stol, mittemot rektorns högresta fåtölj.
"Vad hände i Stora salen?", frågade han och plirade med de ljusblå ögonen mot mig.
"Ingen aning", sade jag och blev alldeles röd om kinderna. "Eller... Jo. Jag har betett mig dumt, så det var kanske rätt att de applåderade åt mig. De tycker att jag umgås med fel personer. Att det är konstigt att jag bytte ut Adam mot Simon. Adam är ju skolans gobbstenskung och alla i Gryffindor älskar honom så..."
"Det var inte vad jag menade", avbröt Dumbledore igen, och jag undrar om jag kanske ska få säga färdigt någon hel mening idag. Det vore skönt. "Jag menar om vad du hade en sådan bådska att prata om med dina vänner?"
"Javisst, ja." Jag hade nästan glömt allt viktigt jag skulle berätta om Chen och Liam.
"Chen gick iväg med Daniel innan, men det är bara ett problem. Hon..." Dörren slogs upp, och en munter röst avslutade min mening.
"...är här." Chen stod i dörröppningen. "Förlåt för att jag kanske kommer olägligt, professorn. Jag ville liksom bara berätta en sak." Jag såg förvånat på Chen. Vad skulle hon berätta?
"Jag är jätteorolig för mina FUTT-examen. Jag hann knappt studera i somras, för jag var fortfarande orolig efter allt som hänt med Liam och jag gick i terapi och... Ja, jag hade i alla fall inte tid, och nu är Isabelle här jätteorolig för mig." Hon drog till en stol och satte den precis bredvid min. Hon lät klädnaden hänga över stolen så att rektorn inte kunde se att hon pekade med trollstaven mot mig.
"Men hur kunde du lösenordet hit?", frågade Dumbledore intresserat och strök sig över skäggroten.
"Jag hörde er säga det och följde helt enkelt efter. Jag anade att ni skulle prata om mig, och kände att det var bättre om jag bara sa det själv. Vet ni hur jag ska göra för att ta igen allt jag missat, professorn?"
"Hon ljuger!", utbrast jag genast. Jag struntade totalt i hennes trollstav som jag kände i sidan, men när den spred ut kyla som gick genom musklerna i min kropp rös jag till. Jag insåg hur enkelt det skulle vara för Liam att döda mig nu, mitt framför rektorn.
"Hon är inte orolig", fortsatte jag, och ännu en stöt av kyla for igenom mig. Jag stod inte ut längre. "Hon är rädd för att hon inte ska klara sig och vill samtidigt vara social med sina vänner." Chen såg nöjt på mig. Jag hade svarat som hon ville. Jag kunde inte berätta sanningen, för jag visste att jag skulle dö om jag gjorde det. Min bästa vän (eller var det min värsta fiende?) skulle döda mig och jag hade aldrig någonsin varit så rädd som jag var just då.

Superbt!

Lite kortare kapitel den här gången, och det är för att jag inte skrivit på ett tag. Nästa blir antagligen längre.


KAPITEL SJU: ATTACKEN

Jag förväntade mig att Daniel skulle bete sig underligt under dagarna som kom, för jag anade att Liam skulle ta över honom också, men till min stora förvåning var han som vanligt. Kanske verkade han lite nedtyngd, men det var ingenting ovanligt vid den här tiden på året. Speciellt nu när FUTT- examen var på väg. Min relation med mina tidigare vänner var spänd, och eftersom jag var så dålig på hur jag skulle bete mig i sociala situationer så visste jag inte hur jag skulle få mina relationer att vända till det bättre. Jag bestämde mig för att börja med Adam. Jag visste att det hela krävde en lögn, men det skulle vara värt det för att få tillbaka honom i mitt liv.
"Adam!" Jag ropade efter honom i korridoren och som vanligt följde Chen med mig till honom.
"Kan jag få prata med Adam ifred?", frågade jag Chen, som nickade. Om hon hade svarat nej så hade Adam blivit misstänksam. Jag tog tag i Adams ärm på klädnaden och drog in honom i en sidokorridor.
"Jag hoppas att du inte vill prata om Chen igen", sade han.
"Nej, eller kanske lite", svarade jag ärligt. Adam suckade. "Men inte på det sätt som du tror." Jag lade en hand på hans arm. "Jag vill säga förlåt till dig." Jag bet mig i läppen. Det var nu lögnen skulle komma. "Du har rätt. Chen är Chen. Ingen annan. Jag är bara rädd, och jag skulle aldrig ha bytt ut er." Adam såg först förvånat på mig.
"Okej", sade han och gav ifrån sig en lättnadens suck. Han smekte min kind. "Vad bra att du insett det nu." Jag log mot honom, sedan drog han sig undan.
"Häng med oss till Hogsmeade i helgen", sade han glatt och jag nickade. Kunde bandet mellan oss redan vara reparerat?
"Gärna", svarade jag.

---

Daniel var nu med på Liams sida. Vem skulle vara näst? Dylan eller Adam? Liam funderade på saken. De skulle snart åka till Hogsmeade. Det skulle vara det perfekta tillfället att sätta sista delen av planen i verket. Nu skulle tiden komma då hämnd skulle tas ut, och det skulle kännas fantastiskt. Under tiden fanns det ett par saker Liam behövde fixa, som sista försäkring på att hans plan skulle gå i verket.

Lördagen då Hogsmeadebesöket skulle vara, var inne. Liam såg till att hålla sig nära Isabelle hela dagen. Inte för att det egentligen spelade någon roll. Både Daniel, Dylan och Adam var på hans sida nu, och Alicia verkade vara för trögfattad för att förstå att han tagit över dem en efter en. Liam var förundrad över hur enkelt allt det här hade gått. Faktiskt en aning för enkelt. Ingenting hade gått fel, och när dagen var slut skulle han ha fått ta ut sin hämnd och de alla skulle vara döda.


---

Alicia hade Dylans arm i sin. Hon var lyckligare än hon varit på länge när hon gick här med honom så nära sig och alla sina vänner i sin närhet, till och med Isabelle hade bestämt sig för att vara med. Alicia visste inget mer om saken än att Isabelle och Adam hade pratat och att Isabelle bestämt sig för att be om ursäkt. Alicia tyckte att det var helt rätt gjort av Isabelle att säga förlåt. Hon hade ju trots allt betett sig väldigt underligt på sistone. Den lilla gruppen var på väg till puben Svinhuvudet då Dylan släppte Alicias arm och riktade trollstaven mot henne. Daniel gjorde samma sak. Först skrattade Alicia till, för det var ett ganska sjukt skämt. Varför skulle Daniel och Dylan attackera henne?
"Okej, ni kan ta ner trollstavarna nu", sade Alicia med ett flin, men Daniel och Dylan lydde henne inte. Chen och Adam gjorde likadant med Isabelle. Till sist insåg Alicia vad det här betydde.
"Liam.. Vad..." Innan hon hann avsluta meningen hade Dylan tagit hennes arm och de hade transfererat sig bort.

Herregud, du kan ju inte sluta där!!!

Tack Privet Drive för att du fortfarande läser

Jag är inte stolt. Jag hade fel. Kanske har jag alltid haft det. Jag trodde att jag inte kunde få vänner, men det fick jag. När jag väl fick vänner som fanns där för mig, brydde jag mig aldrig om att visa hur mycket jag älskade dem. Det var nog där allt gått fel med Adam också, och Simon. Jag märker nu hur fel allt har blivit, och hur man först märker att man älskar någon när den är borta.



KAPITEL ÅTTA: DE SOM BETYDER ALLT

Liam slog ut med armarna. Han såg återigen ut som sig själv och inte Chen, reslig och stilig.
"Välkomna!", sade han en aning för hjärtligt. Skogen var mörk, och jag kände inte igen den.
"Var är vi?", frågade jag och såg mig omkring.
"Kom", sade Liam och gick före medan Adam motade mig framåt. Det gjorde ont i armen där han höll sitt grepp, och jag försökte prata med honom, men han verkade inte höra mig alls. Det var konstigt. Inte alls som när Adam hade försökt ignorera mig. Då hade jag åtminstone sett något slags lidande i hans blick. Nu var hans blick tom, som om han inte ens var kvar i kroppen.

Vi kom fram till en glänta, och ett flertal facklor tändes i en stor ring. Facklornas eld lyste upp ansiktet på de människor som stod bundna mot träden i cirkelns utkant. Den första jag såg var Chen, och jag försökte mitt bästa för att slita mig ur Adams grepp, men han var mycket stark och höll mig nära intill sig. Trots att Adam inte längre var Adam, så var hans närhet härlig, men det hjälpte inte. Jag var tvungen att rädda henne.
"Chen!", ropade jag, men jag fick inget svar. Chen var alldeles lealös. Kanske var hon redan död.
"Vad fan har du gjort, Liam?", skrek Alicia. "Jag vet inte vad du har för slags förkärlek till skogar, men det här är sjukt psykopatiskt!" Hon såg från Liam till de tre personer som alla var medvetslösa.
"Vilka är de?", frågade Alicia, och jag kunde se att hon kokade av ilska.
"Gäster", sade Liam lugnt och gick fram till Alicia. Hon försökte rycka sig ur Dylans grepp, men han höll henne stenhårt om båda armarna. Liam gav Dylan ett lätt slag på kinden och när Dylan inte reagerade alls gav han ifrån sig ett litet skratt. "Det är jag som kontrollerar dem, förstår ni. Jag använde mig av polyjuiceelixir, och poff, så litade alla på mig. Inte svårt alls, faktiskt. Ni är alldeles för lättlurade." Han vände sig mot Alicia igen. "Du brukade älska mig, Alicia."
"Jag hatar dig!", utbrast Alicia, och det korta håret flög fram när hon försökte attackera Liam. Han gjorde ett irriterande, klickande ljud och rörde sig närmare mig.
"Och Isabelle, du kära Isabelle." Jag gjorde en grimas. Jag hatade honom verkligen mer än jag hatat honom någon gång tidigare, men min nyfikenhet tog överhanden.
"Är du ens en människa, eller en ande?"
"Jag brukade vara en ande. När jag var i spegeln vet jag inte, men jag antar att jag blev en människa igen när jag släpptes fri. När du släppte mig fri." Han lade en hand på min kind och tvingade mig att se på honom. En fysisk attraktion fanns där, det kan jag inte förneka, men jag var samtidigt rädd och samtidigt kände jag hat. Jag började andas snabbare av rädslan och blev alldeles varm i ansiktet.
"Varför har du tagit oss hit? Vill du försöka döda oss igen?", frågade Alicia, och Liam backade undan från mig.
"Jag tänker inte försöka någonting. Jag tänker lyckas." Han gick och ställde sig vid en av de fastbundna, en man som jag känner igen på något sätt. "Får jag presentera min bror, Ed." Jag ser över Eds ansikte och kommer ihåg minnet. Minnet där Ed och en kopia till Chen kysstes och Liam kom på dem. "Och här har vi förtjusande Elle. Synd bara att båda ska dö i natt. Just det, jag höll nästan på att glömma. Accio trollstavar!" Åtta trollstavar landade i Liams utsträckta händer. En av de var min.
"Ner på knä!", uppmanade Liam Adam, Dylan och Daniel. De ställde sig på en prydlig rad och sjönk sedan ner på knä. Liam lossade på Ed, Elles och Chens rep och de föll alla ner på marken.
"Chen!", ropade jag, och började röra mig mot henne, men mitt i en rörelse blev jag stoppad av Liams trollstav.
"Rör du dig ett steg till så dör du, fattar du? Backa!" Jag lydde. Vad annars kunde jag göra? Ed började röra på sig. Han var åtminstone fortfarande vid liv. Han började skaka på Elles kropp, och till sist kunde hon också sätta sig upp. Hon såg sig omkring och öppnade munnen, men ingenting kom ut. Kanske hade Liam kastat en silencio över dem, för Ed verkade inte heller ha förmågan att tala. Liam fick de att sätta sig bredvid de andra, med sina ansikten mot oss.
"Bär hit Chen", sade han till mig och Alicia. Han riktade trollstaven mot Daniels huvud. "Annars dör han." Vi gjorde som han sade och lade Chens livlösa kropp bredvid Ed, som såg oroligt på henne.
"Imperio!", sade Liam och kastade trollformeln på Ed och Elle. Jag insåg plötsligt att det var vad han gjort med Daniel, Dylan och Adam också. Liam fick det att se så enkelt ut, som om han inte hade någon ånger. Han gick fram och tillbaka med åtta trollstavar i ena handen och en i den andra.
"Så... Vem ska jag döda först?" Varken jag eller Alicia svarade, och Liam fortsatte med sitt vankande från person till person.
"Du ska inte döda någon!", utropade Alicia till sist och kastade sig mot Liam.
"Lamslå!", Alicia föll bakåt och låg nu alldeles för stel på marken.
"Nu är det upp till dig, Isabelle. Vem ska dö först? Du får tio sekunder på dig att bestämma dig." Jag såg desperat från person till person.
"Tio...", hur skulle jag komma ur den här knipan? "Nio...", skulle jag attackera honom? "Åtta...", då skulle jag bara bli attackerad själv. "Sju...", jag var faktiskt tvungen välja någon. "Sex...", jag kunde inte välja någon av mina vänner. "Fem...", det vore själviskt att välja Ed eller Elle. "Fyra...", jag måste bestämma mig snart. "Tre...", jag kan verkligen inte välja Adam och inte Chen heller. "Två...", men jag älskar Dylan och Daniel också. "Ett... Nu är tiden ute. Nu väljer jag vem som ska dö först." Jag kunde se hur Liam stannade framför ett av sina offer. "Avada Kedavra!", kroppen föll ner på marken, död.

Klart jag fortfarande läser, det är ju hur spännande som helst! Tycker denna serien/triologin är det bästa du har skrivit (bland det jag har läst)!