Divergent[PRS Sanna1324567&Anne Potter]

Ledaren rusar fram.
"Vad händer?!", väser han. Jag pekar på killen, som rycker på axlarna.
"Jag har inte gjort något. Det var dem här två b*tcharna som började."

Jag bet ihop och knöt mina händer så att mina relativt långa naglar grävde sig in i mina handflator. Det var det enda som hindrade mig för att göra något ytterst dumt - smärtan.

Ledaren tittar på de andra noviserna.
"Vad har hänt?", frågar han.

Jag betraktar mina händer som jag nu har djupa märken från mina naglar på medan jag väntar på att någon ska svara. Jag förväntar mig inte mycket, men man kan alltid hoppas att någon ska vara snäll, eller hur?
Till slut så tog en blondin till orda.
"Det var inte deras fel", säger hon med liten röst, tydligt en aning rädd för att prata inför alla och antagligen främst för att killen ska bli arg på henne och komma efter henne nästa gång. "Det var han", återupptar hon och pekar på killen, "som började med att knuffa henne." Hon pekar den här gången på Samantha.

Jag ler tacksamt mot flickan. Ledaren nickar.
"Du följer med mig", säger han och tar tag i killen. Han gör motstånd, men han är inte tillräckligt stark för att slita sig ur lejdarens grepp.

Jag ler nöjt och sjunker ner på golvet igen. Jag trodde inte att det skulle lösa sig så lätt och snabbt.

Det varma blodet sipprar ner över mina läppar. Synfältet blir fläckigt.

"Är du okej?" undrar jag och blickar upp mot Samantha. Jag har inte riktigt tänkt på det, men hon är ju naturligtvis den som blev mest skadad.

Jag nickar.
"Ja, det är lugnt", stammar jag.

"Säkert?" Jag tror inte riktigt på henne, men jag brukar heller aldrig erkänna att det gör ont om jag skadas, så jag förstår henne.