"Vad som helst för att byta liv"

Superbra!!

Hej fina mugglisar! Förlåt för att jag har dröjt så länge, men här kommer i alla fall kapitel 7 (ett långt kapitel!!)

-----------------------------------------

Kapitel 7

DAPHNE
Hon kunde känna hur hon för varje vecka kom ikapp allt mer. I takt med att hon blev säkrare i ämnena så satte hon sig allt mer längre fram i klassrummen. Det var ett heltidsjobb att ständigt studera eleverna och lärarna när helst de utförde magi. Alla formler som sades i korridorerna lade hon på minnet och övade så fort hon fick tid ensam. Hon övade handrörelser på toaletterna och under bordet i matsalen. Hon muttrade teorier varje kväll när hon skulle sova efter att hon hade läst en ämnesbok i timmar. Under helgerna hade Ava och Pansy proppat in aktiviteter som Dapgne tvingades följa med på, så det blev inte mycket tid över till vila. Snart var det bara 2 veckor kvar till halloween och Pansy hade precis övertalat Daphne att följa med till Hogsmead under lördagen dagen därpå.
”Åh, men kom igen! Du har ju aldrig lust med att hitta på saker längre. Jag måste ju tjata om allt, vad har hänt med dig egentligen?” Pansy verkade vara på extra surt humör den kvällen, för det verkade som att Draco Malfoy hade nobbat hennes förslag om att gå till Hogsmead tillsammans med henne.
”Ja men okej då, jag kan följa med”, sade Daphne och lade till ett leende. Hon var fortfarande inte varken van eller tränad för hur man skulle bete sig i sociala situationer, och när hon vingades vara någon annan så blev det genast dubbelt så svårt. Man hon var uppriktigt nyfiken på byn så hon var glad att Pansy frågade henne. Daphne hade dock förstått under den senaste månaden att Pansy verkligen var en riktig mobbare. Hon drog sig inte alls för att håna eller kommentera Gryffindorflickan Granger och hennes två killkompisar så fort de gick förbi. Varje gång hade Daphne vänt ryggen till och Pansy hade himlat med ögonen när hon upptäckte det. Daphne antog att det handlade om avund. För Granger var nämligen den som utförde mest i klassrummen och därför hade det blivit en vana att studera allt vad tjejen gjorde. Granger fick alltid bäst resultat och hon kunde alltid alla svar. Daphne såg till att läsa de böckerna som ofta låg i tjejens famn och öva de trollformler som hon nämnde och det gav faktiskt resultat.

Vägen ner till Hogsmead gick fort och väl inne i byn fick Daphne uppbåda all hennes vilja för att inte brista ut i häpna läten eller se överraskad ut. Allt i byn var fantastiskt. De besökte posten, Pansy behövde beställa ett par skor, godisaffärer, skämtbutiker och så Daphnes personliga favorit, en pub vid namn Tre Kvastar. De drack en varm och god dryck och lyssnade på alla underliga samtal som pågick och skrattade åt dem. Det kändes faktiskt som att ha en vän, trots att Pansy var lite väl grov i munnen och var snabb att kasta ur sig fördomar och kommentarer om folk så delade de samma humor. Daphne, som var helt slut när de återvände till slottet, sov en timme innan middagen och tillbringade kvällen med att läsa i biblioteket. Hon hade kommit till tredje årskursens förvandlingskonst och kände sig riktigt stolt när hon tillslut förstod sig på begreppet animagus och teorin bakom.

En uggla knackade på fönstret där hon satt. Hon släppte in den och såg att det var Amor som hade ett brev i näbben åt henne.
Daphne
Det går allt mer utför, jag kämpar på så gott jag kan men det är omöjligt att fatta sig på mugglarämnena! Hästar är allt för läskiga, matten är störd och jag kan knappt säga någonting på franska (trots att jag får extralektioner). Jag är orolig för att du kommer få underkänt i varenda ämne och jag vill verkligen inte ställa till så för dig.
Inte allt är negativt trots allt, för jag har äntligen börjat kunna samtala med andra än mig själv. De två heter Gina och Elena och de är hur trevliga som helst, de är i alla fall de enda två som vill prata med mig så jag är hur glad som helst. Inte för att hoppa på dig eller så, men hur klarade du dig helt ensam? Jag är säker på att du umgicks med någon, men ingen här verkar vara nära vän med dig.
Jag klarar möjligtvis terminen ut, men sedan vill jag tillbaka till Hogwarts.
X Isra
Daphne blev både arg och rädd när hon läste brevet, det är väl klart att hon inte valde att vara helt ensam på skolan utan någon att prata med, men hon föredrog nog nästan det istället för falska vänner som bara var taskiga mot andra. Daphne kände att Meredith, Pansy och Ava var exakt dem som Daphne hade varit livrädd för under hela sitt liv. Dem som när som helst, var som helst kunde vräka ur sig en kommentar om utseende och handlingar. Det brukade oftast räcka med att Daphne gick förbi någon sådan person så räckte det för att bli överöst med förolämpningar. Och klumpen som hon fick i magen när hon läste klart brevet kom inte ifrån de dåliga betygen som Isra skulle ge henne, utan det var tanken på att få lämna Hogwarts för alltid. Hon ville inte lämna ifrån sig böckerna eller tillvaron här, allra minst hennes vackra trollstav. Att gå på Hogwarts hade fått henne att tänka om. Hon kunde inte bry sig mindre om hennes mugglarbetyg. För de var ändå bara en bokstav på ett papper som hon lätt kunde ändra ändå. Men tanken på att aldrig mer få kunna trolla eller vara en häxa skrämde livet ur henne. Innan terminen var slut så skulle hon tvinga sig själv att ta tag i saken. Aldrig att hon tänkte lämna slottet. Hon hade kämpat aldelens för mycket för att kunna göra det. Och med den tanken färsk i huvudet böjde hon sig ner och fortsatte envist att läsa om animagusregistreringen på trolldomsministeriet.

ISRA
Det var en söndagsförmiddag och Isra satt tillsammans med Gina och Elena på Ginas rum och pratade. Elena tyckte verkligen om hästar och det var i stort sätt det som hon pratade om. Gina var raka motsatsen till Elena, men de två hade funnit varandra på något konstigt vis.
”Just när hästen galopperar och du känner sig som den lyckligaste personen i världen, det är känslan som du måste uppleva, Daphne, innan du fullt kan uppskatta en häst.” Elena hade lovat att nästa lördag lära Isra mer om att rida, men innan dess så skulle Isra ha hela två hästlektioner.
”Åh jag fattar inte att jag valde det istället för idrott. Jag ångrar mig nu”, suckade Isra. Elena hade halmfärgat hår, oftast i flätor, hon hade små ögon i lysande blå färg och gick lite lätt kobent, däremot så var hon mer pratglad än Gina och hon var 15 år precis som Isra. Isra hade fyllt 15 för precis en vecka sedan, men det var ingen som visste om det på skolan så dagen hade inte blivit speciell alls. Det enda som hade hänt utöver det vanliga var att hon hade fått paket hemifrån med familjeugglan som kom mitt i natten. Den var klok nog att inte dyka upp när mugglare var i närheten.
”Tro mig, när du har upplevt din första ridtur i full galopp så kommer du aldrig att glömma det”, Elena såg ut genom fönstret och verkade komma ihåg hur hon själv hade känt. Isra var tveksam till det, hon hade trots allt upplevt en hel del på sin kvast och känt adrenalinet rusa i kroppen när hon körde full fart mellan träden på Hogwarts, men hon sade ingenting.

På måndagseftermiddagen var det dags för idrottslektion, och för Isra innebar det stallet. Hon nöjde sig mer än väl med att mocka under den första halvtimmen, men sedan insisterade läraren Pretz att hon skulle rida. Skräckslagen tvingades hon upp på en hög, svart häst som gick lite ryckigt.
”Hästen känner att du är spänd och då blir han också det. Du måste slappna av Miss Wilson”, läraren försökte allt hon kunde, men Isra fick bara lust att fräsa pt henne. Det var inte alls så lätt att för första gången i sitt liv sitta på en stor hästs rygg och våga kunna slappna av. Det var ett enormt djur som dessutom var väldigt kraftfullt.
”Okej, fint, kan du hjälpa mig ner nu?” andades Isra med panik i rösten. Professor Pretz skrockade och hjälpte henne ner.
”Det kommer ska du se.” Isra verkade faktiskt tycka om Pretz, hon var förstående. Det var bara 2 andra tjejer i hennes grupp och de var båda ute och red på markerna, hur bekväma som helst.
”Daniel, du kan väl hjälpa Miss Wilson här? Jag måste kila iväg till södra hagen, hjälp henne med det grundläggande bara.” Professor Pretz såg upp mot mannen som nyss klivit in i stallet, det var Professor Martins, han hette tydligen Daniel i förnamn. Isra log för sig själv, det passade honom. De två hade varken pratat eller haft ögonkontakt sedan det som hänt i hans kontor för två veckor sedan och Isra insåg plötsligt att de två skulle lämnas ensamma i stallet.
”Nej det är ingen fara…”
”Jag är nog inte den bästa för jobbet…” De två började protestera samtidigt men Pretz viftade bort det.
”Äsch, hörrni. Var inte så löjliga nu, bara för resten av lektionen. Sen är ju dagen slut, och Daniel jag vet att du älskar att rida på eftermiddagen så här. Visa henne lite.” och med de orden försvann hon. De två stod tysta i en minut och vågade knappt se varandra i ögonen. Sedan harklade han sig och såg på Isra. Så, följ med mig till Felix så ska vi se…” han gick mot den svarta hästen som Isra nyss suttit på och klappade den. Isra klev långsamt fram och ställde sig bakom honom. Han hade samma doft som hon hade känt i kontoret. En svag doft av skog, på något vis påminde doften henne om Hogwarts. Utan att bli generad tog han hennes hand och förde den till hästens mule. Tillsammans strök de hästen och Isra klappade sedan halsen och vidare ner till bröstkorgen. Det kändes helt okej.
”Det känns bra va?” undrade Daniel. Isra nickade. Han räckte henne en hjälm och gav sedan selen till henne. Förvånat tog hon den. Daniel gick bort till en brun häst bredvid som om möjligt var ännu högre än Felix.
”Kom, det är lättare att lära sig i naturen”, tillsammans gick de i tystnad en bit bort från stallet och klev in bakom en skogsdunge. Isra var allt för medveten om de tighta ridbyxorna och den välsittande skjortan som Daniel bar.
”Så, Daphne, ska jag hjälpa dig upp?”
”Kalla mig inte Daphne”, slank det ur Isra. Han såg förvånat på henne.
”Förlåt så mycket Miss Wilson, jag menade inte…”
”Det var inte så jag menade”, började Isra men bet sig sedan i läppen, hon ville att han skulle kalla henne för sitt eget namn, det kändes på något vis som ett intimt ögonblick men hur skulle hon förklara att hon ville bli kallad för Isra? Hon visste i alla fall att hon inte var Daphne och att hon därför inte ville bli kallad det. ”Jag tycker mer om när folk kallar mig Isra”, sade hon tvekandes.
”Isra…” Daniel sa det långsamt och det gick en liten stöt igenom hennes kropp när han sade det, ”Okej, och du kan kalla mig Daniel såhär på tu man hand”, log han, ”kom så hjälper jag dig upp.”

Efter att han hade tagit tag i hennes midja och lyft upp henne så satte han sig själv på sin häst och visade de olika kommandona som han använde. De tog sig runt en kort bana i skogen och återvände sedan tillbaka till stallet. Väl inne igen berömde han henne när hon själv hoppade ner från hästen och ledde in han i båset igen. Han klev in bakom henne och såg till att allting var rätt ordnat med utrustningen och såg sedan ner på henne. Båset var trångt med de båda där och en häst.
”Jag ber så mycket om ursäkt för förut inne på kontoret, det var helt klart opassande”, Isra skakade på huvudet.
”Det är lugnt”, mumlade hon. Han klev ännu närmare.
”Jag anade då, men visste inte säkert…”, han tystnade för ett ögonblick, ”du är inte Daphne Wilson.” han konstaterade det. Det var ingen fråga, det var inte ens ett osäkert påstående. Han visste det, och för Isra kändes det inte som någon ide att dölja det, inte för honom.
”Nej, det är jag inte.” hon hann knappt avsluta meningen innan hon kände hans läppar tryckas mot hennes. Försiktigt lutade hon sig bakåt mot båsväggen och lät känslorna strömma genom kroppen. Endorfinerna skuttade i blodet när hon besvarade kyssen. Han kände med händerna kring hennes midja och hon förde i sin tur sina fingrar igenom hans lockiga hår. Hårbottnen var varm och hans andedräkt kittlade hennes ansikte. Han lutade sig försiktigt mot henne ännu mer. Isra kunde inte tänka klart, allt hon ville var att aldrig släppa Daniel. Långt bak någonstans hörde hon hur människoröster kom allt närmare. Daniel rätade genast på sig och dök ner med Isra bakom väggen. De satt tryckta mot väggen och hörde hur de två andra tjejerna från Isras grupp pratade livligt medan de band fast hästarna i två bås längre ner mot utgången. Det var tur att de inte behövde passera Isra och Daniel där de satt och gömde sig bakom Felix. Daniel höll hennes hand och hon kände hjärtat banka häftigt. Helst av allt ville hon sitta där i en oändlighet och utforska hela han. När de två traskade iväg från stallet grep Daniel om henne igen och kysste henne åter.
”Isra…” mumlade han när de bröt isär igen, ”ja du ser ut som en Isra.” Han ögon glittrade och log strålande mot honom.
”Isra Shirine är mitt namn.”

---------------------------------

Super bra!!!

Tack så mycket sessan18! ^^

Åhh, men gud vad bra!:3

Meer!

Super!

Snälla, skriv mer så snart du kan!

Åh att ni vill läsa min fanfiction är så kul! Ni är bäst ska ni veta!

-----------------------------------------

Kapitel 8

DAPHNE
När halloween kom till Hogwarts pyntades stora salen på ett sätt som Daphne inte trodde var möjligt. Fladdermöss flög runt i salen, enorma pumpor svävade fritt och lyste upp salen. Det magiska taket förbluffade fortfarande Daphne och varje gång hon klev in i stora salen sneglade hon alltid upp mot taket när ingen utav de andra i Slytherin såg. Just denna Halloween var tydligen speciell. Rektorn, Professor Dumbledore, hade berättat under första kvällen på Hogwarts att det skulle hållas en magisk trekamp på skolan. Och deltagarna skulle komma under Halloween. Daphne hade lektion i trolldryckskonst tillsammans med Gryffindor och med Professor Snape. Han var föreståndare för Slytherin och Daphne tyckte att han favoriserade Slytherin väldigt mycket. Stackars pojken Potter var han rent av förjävlig mot. Daphne hade just börjat läsa om de stora trollkarlarnas uppgång och fall på fritiden. Och Harry Potter nämndes där, men hon förstod fortfarande inte riktigt varför han var känd. Hon antog däremot att det bara vore en tidsfråga innan hon listade ut det. De packade ihop en aning tidigare och ställde sig alla för att vänta på de andra skolorna. De visade verkligen upp sig när de anlände, med vackra kläder och fantastisk magi.

Den riktiga spänningen kom på kvällen efter maten då informationen skulle komma. Dumbledore introducerade den flammande bägaren och reglerna och bad sen alla att gå till sängs. Daphne tänkte mycket på den kommande turneringen när hon låg i sin säng. Att få pröva sin magi på riktigt var något som Daphne längtade efter. Hon ville gärna se sig själv som en äventyrare, men hon hade aldrig fått något tillfälle att verkligen pröva sig själv. Samtidigt så verkade Professor Dumbledore väldigt allvarlig med det han sa. Att man noga skulle tänka över sitt val, för det fanns ingen chans att ångra sig om man väl blivit vald. Hur som helst var inte Daphne 17 år och kunde därför inte anmäla sig alls. Och dessutom så var hon inte ens säker på att hon skulle få stanna kvar på Hogwarts längre än att hon skulle få se den första uppgiften. För Isras brev till henne gnagde fortfarande inom henne. Att få lämna det fantastiska slottet var helt enkelt inte ett alternativ.

Dagen efter var spänningen minst lika stor. Ava och Pansy pratade hela dagen om vilken som skulle kunna bli Hogwarts kämpe.
”Om det blir Diggory så lämnar jag skolan”, sade Pansy självsäkert.
”Vad sägs om Flint?”, sade Ava och slängde med håret när de gick förbi honom i korridoren.
”Han är helt klart bättre, vad tycker du Isra?”, de båda såg på Daphne och hon ryckte på axlarna.
”Alltså Isra, du har betett dig helskumt hela terminen. Säg någonting.” Daphne kände hur hon blev mer och mer uppgiven.
”Diggory verkar helt klart fåfäng och korkad”, sa Daphne, bara för att få bli lämnad ifred. Hon ogillade dessa människor allt mer. Det intrycket hon fått av Slytherinhemmet var inte bra. Hon förstod helt enkelt inte hur Isra kunde vara en sådan tjej. Men när hon tänkte efter; vem annars skulle byta ut sitt liv. För att riskera byta ut sitt liv med en mugglares så krävdes både målmedvetenhet och även ett förakt för det som lämnades bakom. Så fort Daphne fick lite tid över sprang hon upp till uggletornet och skrev ett brev till Isra.

Isra, jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir bara mer och mer förälskad i slottet och omgivningarna, men (du får ursäkta mina åsikter) Slytherinhuset är vidrigt. Ingen respekt för andra människor eller öppna för nya saker. Jag håller mig undan allt mer och dina vänner har börjat märka. Jag kan inte heller möta nya människor eftersom jag tillhör Slytherin och de resterande elevhemmen vill inte ha något att göra med oss. Jag känner mig malplacerad, men samtidigt kan jag inte tänka mig något annat liv än det här. Den dagen vi byter tillbaka kommer vara den värsta i mitt liv.

Daphne

Daphne skickade iväg brevet med en utav skolugglorna och gick sedan ner på området. Blaise Zabini från hennes årskurs tävlade med kvastar och Daphne satte sig på avstånd och såg på. Det dröjde inte länge innan Draco och Blaise fick syn på henne och de kom svävandes mot henne.
”Shirine? Visst heter du så?”, frågade Draco.
”Kalla mig Isra.”
”Jag du lust att testa?”, undrade Blaise. De såg inte otrevliga eller ovänliga ut som de så ofta gjorde i korridorerna. De såg mer mänskliga ut. Daphne nickade nervöst, hon hade aldrig provat någonting sådant förut men var ivrig att försöka.
”Hästar kan jag, men jag har aldrig provat en kvast förut.” Blaise och Draco såg lite förbryllade ut men de visade Daphne den enklast tekniken och snart flög hon några meter över marken på Dracos Nimbus 2001. Blaise hoppade upp på sin och flög upp till Daphne.
”Högre upp kan du!”, han flinade och fortsatte upp. Daphne lutade sig framåt och kände hur hon flög allt högre. Det var en fantastisk känsla. Hon hade kontrollen. Hon lutade sig lite åt vänster och kvasten följde hennes instruktioner. Hon var helt fascinerad. Hon flög runt et torn och ovanför taket, det tog flera minuter innan hon tittade ner mot marken och insåg hur högt upp hon var. För ett ögonblick knep hon krampaktigt om kvastskaftet men beslutade sig sen för att strunta i rädslan. Hon satte plötsligt av i världens fart och kände hur vinden tårade hennes ögon. Hon sköt upp rakt upp i skyn och ett brett leende spreds över hennes ansikte. Blaise flög strax bakom henne och hon undslapp ett tjut, gjorde en total-omsväng och susade rakt ner mot marken. Aldrig förut hade hon upplevt en sådan adrenalinkick. Detta var ett ultimat äventyr. Det var helt enkelt fantastiskt.

-------------------------------------------

Just nu känner jag mig riktigt, riktigt avundsjuk på Daphne. Jag skulle också så gärna vilja flyga på en kvast! Du beskrev delen där hon flög helt amazing! Man kan liksom helt se det framför sig...
Jag känner mig lite smått nervös när jag tänker på hur det ska gå egentligen, i och med att både Isra och Daphne vill vara på Hogwarts... Och i och med att det för mig känns som om Daphne kommer bli avslöjad av "sina" (Isras) vänner...
Jättebra kapitel btw, vill gärna ha fortsättning!

Jättebra!!!