Ron och den STORA broccolin

Kapitel 2 Det STORA paret broccolimönstrade Manchesterbrallor
Ron påbörjade en lång smärtsam förvandling. Hans näsa började ta formen av ett stycke broccoli, men blev sedan platt. Håret ändrade inte dess röda Weasley-färg, men broccoli började ploppa upp bland det. Harry Potter höll för sina ögon, men tillslut var förvandlingen avslutad. Bit efter bit lät Harry Potter Rons nuvarande utseende uppenbara sig. Först några gräsliga orangea Manchesterbyxben med ett illgrönt broccolimönster, sen upptill där kjolen suttit, en fortsättning av byxbenen som aldrig verkade ta slut. Ut ifrån sidorna sträcktes husalfsliknande, spinkiga, gröna armar med tre fingrar på varje hand. Rons tjocka magparti hade nu ersatts av ihopfästningen av de två benen och huvudet var försvunnet. Man kunde med lite ansträngning urskilja ett ansikte som nästan liknade Rons ordinarie ansikte.
Hermione Granger var i full gång med att kolla in de andra elevhemmens reaktioner; Hufflepuffarna såg mest förtvivlade ut, Ravenclawarna höll livliga diskussioner om hurvida förbannelsen blivit så fel och Slytherinarna skrattade högt åt Rons utseende. Luna Lovegood jämrade sig ljudligt över vad hon gjort med sin vän. Ron såg rasande ut. Hur man nu kunde se det. Hermione Granger var först ut att säga något.
"Ron", sa hon. "Förlåt. Men, DET VAR INTE MITT FEL!"
Byxorna Ron mumlade ett svar medan han försökte hitta sin trollstav. Harry Potter räckte staven som låg på golvet till sin förändrade vän.
"Hermione Granger, det var faktiskt ditt fel", sa Harry Potter. "Och Luna Lovegoods." Han pekade på den gråtande Luna Lovegood.
"NEJ! DIN ODUGLIGA TÖNT!" skrek Hermione Granger. Ron, byxorna, som petat med sin stav en stund visade vems fel han tyckte det var genom att sända en formel av gult ljus rakt mot Luna Lovegood.
_______________________
Förlåt för usel humor, men what about Hermiones utbrott? Aja, cliffhangers e kul. Och eh, kommentera.

Haha superbo

Haha okej *bevakar* bc awesome humor xD

Haha, jättebra! xD

LÄSER

HAHAHA! Kanske lite dålig humor, men det är bara JÄTTEBRA för jag älskar också dålig humor (MOHAHAHAHA)! Nästa kapitel nu!

Jättebra!!!

Fortsätt skriva!!!

Förlåt för den långa väntetiden, men här är ett lite för rörigt kapitel:

Kapitel 3 Den STORA rosa ballongen

Luna Lovegood ryckte obeslutsamt i sina armar som sakta blev mindre och mindre tills det enda kvarvarande var ett par små rosa prickar på hennes sidor. Prickarna blev sedan långsamt större, tills de fyllde större delen av hennes numera armlösa kropp. Sedan antog Luna Lovegoods ben också en liknande förvandling. Hon föll handlöst framåt (bokstavligt talat) och hennes smala näsa som knappt fanns längre fick dämpa fallet. Detta ledde till att hon studsade över bakåt. Hennes ben var nu borta och äntligen kunde alla förstå vad nu Ron så stolt förvandlat Luna Lovegood till. Luna Lovegood var en skinande rosa ballong. De flesta i salen applåderade ljudligt för att de tyckte att Luna Lovegood varit så sjuuukt jobbig med allt sitt smygspruttande medan Luna Lovegood själv fortsatte studsa upp och ner.
Hermione Granger var den första i salen som vågade ta ton.
"ROOON! DIN IDIOOOT!!! JAG GÖR SLUT!" skrek Hermione Granger mot sin nyblivna pojkvän Ron, som inte hade någon aning om denna romans.
Harry Potter som i chock sprang i panik ut ur salen då han blev träffad av Hermione Grangers felriktade blixt. Om man nu, precis som de Gryffindorarna, Ravenclawarna, Hufflepuffarna och de Slytherins som inte gjorde tacksama gester över Gryffindorarnas missöde gjorde, följde dramatiken som skedde vid östra delen av Gryffindorbordet istället skulle man se biverkningarna av hur Ron listigt hoppat undan. Hermione Granger hade vid det här laget gjort alla Hogwartselever döva, så ingen kunde höra vad hon sa (förutom Cedric Diggory från Hufflepuff, för han hade haft mandragorauppdragning på örtläran förra onsdagen och lyckligt nog bett Sprout att få behålla de vackra rosa öronmuffarna) så de fick nöja sig med den underhållning det gav när hon viftade med sina hela armslängder i luften mot det riktigt nöjda paret byxor.
Harry Potters ärr i pannan fortsatte att anta olika skepnader, som t.ex. en otrolig detaljerad bild av en ko på en äng i solnedgången och en slarvigt ritad streckgubbe. Men till slut hade det ett utseende olikt någonting någon magiker någonsin skådat.
________________________________
Kommentera snälla nu!

Hehehe. Cedric..

Haha...