Hunted(PRS)

Jane satt kvar tyst och snällt som kvinnan sagt åt henne och bara värmde sig med sin eld. Allt var nästan tyst då kvinnan gått. Förutom fåglarna och smådjuren. Hon såg upp på en fågel som satt i ett bo och gav mat till sina ungar och log svagt. Om inte kvinnan ville något annat skulle hon gå sen och leta efter något mer att äta.
Jane hann inte tänka så mycket mer fören kvinna kom tillbaka igen, denna gång med en flådd hare. Jane såg storögt på den, hon hade inte ätit sådant kött på länge, så färskt. Men hon sa inget utan bara satt tyst.

Vilia förstår att de behöver eld. Eller de och de, skulle hon dela med sig av haren? Det klart, så elak är hon väl inte. Eller?
Hur som helst behövs det ved. Man kan inte elda på bar mark, det vet väl varenda människa. Eller människa och människa.
"Har du någon ved?" frågar hon.

Jane såg på haren hungrigt innan hon lätt skakade på huvudet för att sluta titta. "Nej" sa hon lågt och reste sig sakta. Hon såg sig om efter ved. Det fanns torra kvistar här och där, och även torrt fnöske. Hon böjde sig ner och plockade upp det närmaste. "Men nu har jag lite".

"Ge mig det", fnyser Vilia.
Varför är hon så otrevlig för? Den där lilla flickan har väl inte gjort något? Jo, hon har stört henne. Me spelar det någon roll?
Vilia kämpar med en inre kamp medan hon försöker tända elden. Det gick på några sekunder. Vilia har alltid varit bra på att tända eldar, och särskilt ute i skogen såhär.
Hon börjar grilla haren. Underbar doft sprider sig i gläntan, den underbara doften av färskt kött.

Jane gav kvinnan veden och satte sig vid trädet igen. Varför var hon kvar där egentligen? Hon hoppades på att få en del av den där haren. Hon såg på dem med hungriga ögon igen och sneglade då och då mot kvinnan som grillade den.
Då haren verkade vara klar drog hon ett djupt andetag. "Snälla ..kan jag få en bit? Bara en liten?" bad hon. Hon ställde sig upp. "Jag lovar att lämna dig ifred sen". Hon var ändå tvungen att fortsätta gå sen.

Vilia tittar misstänksamt på flickan Jane. Äsch, en liten bit kan hon väl få. Det spelar väl ändå inte så stor roll.
"Visst", svarar hon. "Kom hit då."
Haren är fint grillad, köttet är precis sådär lagom stekt. Precis som det ska vara. Vilia skär köttet i två delar och ger en av de till en förbluffad Jane.

Jane tog tacksamt emot köttet även om hon var förvånad över att hon fick så mycket. Hon log svagt och vände henne sedan ryggen. "Tack..Och adjö" sa hon innan hon började gå. Hon rev loss en bit av köttet och stoppade det i munnen och tuggade sakta. Det var varmt än så hon nästan brände sig men hon brydde sig inte.

Jane går sakta i våg medan en trött Vilia står kvar. Hon behöver väl också gå. Men vart? Det finns väl ingenstans att gå härifrån?
Hon börjar gå tillbaka mot skjulet där hon bott i hela sitt liv. Hon vill tillbaka, glömma allt det här, bara leva i frid...
Skjulet är tomt. Jägarna har väl gett upp, tänker Vilia, och går sakta in i hennes hem, hennes underbara hem.

Jane stannade tillslut bara en liten stund då hon kom fram till en å. Hon åt mer av köttet så hon kände sig någorlunda mätt innan hon drack av det rena vattnet i ån. Hon satte sig och pustade ut. Nu var hon bara trött, hon fick hitta någonstans att sova.

Allt i huset är förstört. Knivarna som Vilia inte tagit med sig är avbrutna på mitten, och hennes bänk där hon brukade sova är borta. Hur ska hon nu kunna leva?
Till och med eldstaden är förstörd. Eller, eldstad och eldstad, vedhög där det brukade eldas.
"Hjälp", viskar Vilia.
Hennes torra röst bryter tystnaden med hennes svaga hjälp, vilket lugnar henne lite. Världen har åtminstone inte gått under.