Våga erkänna!

UNDERBART! Fantastiskt. Du har ett otroligt flyt i texten som får en att fastna fullständigt!

Naaaaw Draco :3

Haha, ja jag vet! Jag ville inte skriva allt här för det kändes onödigt, men vi redde ut det via uggla

Braaaaaa!!!

Skitbra! Fast jag gillar inte att hon är kompis med gryffindor det finns för mycket sånt

Hur menat du med för mycket sådant?

Nejmen i alla fanfictions är alla kompisar med Harry osv! Men awesome story ändå

Alltså naw ♥ Asbra!!

Kapitel 3
Efter middagen och sorteringen, Slytherin fick 9 nya elever, drar jag med mig Daphne genom korridorerna och ner till källaren för att hinna prata med henne i sovsalen innan de andra tjejerna dyker upp. Sällskapsrummet är stort och stenväggarna skimrar i grönt. När man tittar ut genom fönstren ser man inget annat än vatten eftersom sällskapsrummet ligger under sjön och det kan hända att det då och då simmar förbi något av sjöns olika varelser. En brasa brinner redan i eldstaden och jag känner mig glad över att äntligen vara här igen.
- Vad är det? frågar Daphne och sätter sig ner i en utav de svarta skinnsofforna.
- Vi kan inte prata här. I sovsalen, säger jag.
Hon himlar med ögonen men följer efter mig till vår sovsal. Våra koffertar ligger under de mörka träsängarna som är klädda i ett smaragdgrönt tyg, som även matchar det gröna täcket. Vi går runt den lilla poolen med vatten som är nergrävd mitt i rummet och sätter oss sedan i fotändan av respektive säng.
- Okej, vad var det som var så viktigt att vi var tvungna att ta det här inne? frågar hon och suckar.
- Vad höll du på med på tåget? ”Austen pratade med Potter förut…intimt samtal”.”Men vem är du intresserad av?”. Vad skulle det där betyda?
Daphne suckar igen och lämnar sin säng för att sätta sig intill mig på min.
- Jag försökte göra Draco svartsjuk förstår du väll! Jag menar, du såg ju hur han sa till Blaise. Draco har uppenbart känslor för dig, säger hon.
- Ja och han visar dem genom att vara tillsammans med Pansy. Kom igen Daphne, Draco har inte några känslor för mig och hur mycket jag än hoppas så kommer han aldrig att ha det, säger jag.
Daphne öppnar munnen för att säga något mer men blir avbruten utav att dörren öppnas. Först in är Pansy med sitt mops liknande ansikte. Efter kommer den bastanta och surmulna Millicent Bullstrode och den lika surmulna men mycket magrare Tracey Davis. Alla tre ger oss en nedlåtande blick.
- Vad håller ni på med? frågar Pansy och skrider över golvet fram till sin säng.
Oturligt nog så är den placerad på andra sidan mittemot min.
- Inget särskilt, vi skulle precis gå, fnyser Daphne och vi går mot dörren.
- Austen!
Vi tar båda två ett djupt andetag och vänder oss om. Pansy tittar på mig med ett av sina hånleenden.
- Kan du vara en ängel och säga till Draco att jag kommer ner och säger god natt om en stund. Du vet, så han inte saknar mig allt för mycket, säger hon med ett avslutande fnitter.
Daphne ger vår rumskamrat en hård blick och drar sedan med mig därifrån. I sällskapsrummet har killarna tagit över sofforna. De ligger utspridda med fötterna på soffbordet eller benen slängda över soffans armstöd. Goyle tittar på mig och flinar brett.
- Där är du Austen. Draco trodde att du stuckit iväg och lämnat oss för Potter och hans gäng, säger han.
Draco, som har sina ben över ett av armstöden, sätter sig upp ordentligt och ger sin vän en sur blick. Vi sitter oss ner. Den här gången får Daphne sitta bredvid Blaise medan jag sätter mig i fåtöljen intill sofforna.
- Det är inte som om vi är allra bästa vänner. Vi har flera lektioner ihop och jag vi kommer bra överens. Och om ni inte gillar det så behöver ni ju inte umgås med mig, säger jag.
Egentligen var det sista lite överdrivet. Jag menar, det här är ju mina vänner. Mina bästa vänner. Om de inte vill umgås med mig så blir jag väldigt ensam.
- Var inte dum Austen. Du är ju en av oss. Dessutom, om vi inte umgås med dig, vem skulle då hjälpa oss med alla inlämningar? frågar Crabbe och vi skrattar.
Trots att jargongen oftast är hård så har det här gänget sina mjuka stunder.
- Vad skrattar ni åt? fråga Pansy som plötsligt står intill oss.
När ingen svarar henne så går hon fram till Draco och sätter sig i hans knä.
- Fick du mitt meddelande? frågar hon och börjar greja med hans hår.
Draco ger henne en frågande blick och Pansy vrider sitt hoptryckta ansikte mot mig.
- Men Austen, jag bad dig ju lämna ett meddelande till Draco åt mig, säger hon med en äckligt sockersöt röst.
Jag ler ett framtvingat leende, som jag tror påminner mer om en grimas.
- Jag måste ha glömt, säger jag.
Pansy vänder sig mot Draco igen. Hon lägger en hand på hans haka och drar hans ansikte ner mot hennes. Alla runt omkring tittar generat bort när de börjar kyssa varandra. Jag sjunker ner i fåtöljen och önskar att jag kunde försvinna härifrån. Men trots det kan jag inte slita blicken från dem. Precis som varje gång de kysser varandra så känner jag hur min avundsjuka växer i kroppen. Men det är också plågsamt. Varje kyss som de delar sliter sakta itu mig inombords. De andra är inte heller särskilt förtjusta över att se på när Pansy attackerar Dracos läppar. Efter vad som känns som en evighet särar de på sig och för en kort stund tittar hon sig över axeln och rakt på mig, som för att kolla att jag såg kyssen. Pansy ställer sig upp och vinkar till sin pojkvän innan hon går tillbaka till sovsalen. Draco harklar sig och rättar till sina kläder. Killarna sitter och viker sig nästan dubbla av skratt. Även Daphne fnissar lite.
- Väx upp, muttrar Draco surt.
Han tittar på mig och jag inser att min blick fortfarande är klistrad på honom trots att Pansy gått iväg. Jag lämnar fåtöljen och går fram till bokhyllan för att se ifall det finns några nya böcker att läsa, vilket jag vet inte stämmer. Utbudet av böcker i sällskapsrummet har varit detsamma i alla år.
- Jag går och lägger mig. Följer du med Austen? frågar Daphne och gäspar.
Jag skakar på huvudet.
- Inte än. Gå du i förväg.
Hon nickar och går till sovsalen. Ett par minuter säger även killarna att de ska gå och lägga sig och utan att vända mig om och titta på dem säger jag god natt. Brasan knastra fortfarande i eldstaden och det är tyst i rummet. Jag stryker med fingrarna över böckernas rygg och letar efter någon som jag inte kommer ihåg slutet på. Samtidigt nynnar jag lågt för mig själv.
- Vad är det för låt?
Jag hoppar till och vänder mig om. Draco sitter fortfarande kvar i soffan. Han har lagt upp fötterna på bordet och lutar sig bakåt. Jag rodnar.
- Jag trodde att jag var ensam, mumlar jag.
Han skrockar.
- Jag borde nog, säger jag och nickar mot sovsalarna.
- Nej, stanna. Jag vill prata, säger Draco.
Jag blinkar.
- Med mig? frågar jag och tittar mig en extra gång runt i rummet.
Draco skrockar igen. Hans mörka röst får det att låta som om han var en spinnande katt och jag känner hur håret på mina armar ställer sig upp. Draco tittar på mig med sina gråa ögon och ler. Håret ställer sig upp igen, vilket jag vet är omöjligt, men jag känner hur hela jag blir varm vid hans blick.
- Ja med dig dummer, säger han.
Sakta går jag över golvet och sätter mig ner intill honom i soffan.
- Vad vill du prata om? frågar jag.
Min röst är gäll och jag harklar mig snabbt. Draco rätar lite på sig och får något allvarligt över sig.
- Austen, börjar han.
Jag väntar spänt.
- Det du sa på tåget, om att du inte var intresserad av någon. Är det sant?
Orden slår mig som ett slag i magen. Är det nu det händer? Det som jag har gått och väntat på så länge.
- Orsaken till varför jag frågar är att jag vill vara säker på att det inte är någonting mellan dig och Potter.
Och där krossades min förhoppning. Jag ställer mig upp igen och harklar mig.
- Som jag sa på tåget, det är inget mellan mig och Harry Potter. Jag borde nog gå och lägga mig.
När jag börjar gå därifrån lägger sig besvikelsen över mig som en skugga. Jag är besviken och arg på mig själv för att jag ens tänkte tanken att han skulle berätta att han har känslor för mig.
- Vänta lite, Austen, säger Draco och jag stannar. Låt mig förklara.
Jag vänder mig om och lägger armarna i kors. Han ser fortfarande allvarlig ut men jag kan också se hur han verkar kämpa med att finna orden. Som om det han tänker säga är något jobbigt.
- Du är en av mina bästa vänner Austen och jag vill bara ditt bästa. Och vi vet att ditt bästa inte är Potter eller någon annan av hans blodsförrädare.
Jag rynkar pannan och lägger armarna i kors. Vi? Varför säger han vi?
- Draco, har Wesley pratat med dig om det här? frågar jag och tar ett steg fram.
Han backar snabbt och möter inte min blick. Jag drar efter andan och innan jag vet ordet av så har jag gett honom en örfil. Med en hand på sin rodnande kind tittar han förvånat på mig.
- Varför gjorde du sådär? frågar Draco.
- En påminnelse om att du inte ska lägga dig i mitt privatliv Draco Malfoy. God natt, säger jag och går snabbt iväg till sovsalen.
Det är bara Daphne som är vaken. Jag måste se förskräcklig ut för hon rynkar sin panna och sätter sig upp när jag kommer in. Jag smyger över golvet och knä böjer intill hennes säng.
- Jag gav precis Draco en örfil, viskar jag.
- Va? Varför då?
- Jag…jag vet inte riktigt. Jag blev arg antar jag.
- Varför blev du arg?
Jag tittar mig omkring i rummet för att se så att de andra verkligen sover. Sen lutar jag mig fram och viskar allting i hennes öra. När jag är klar biter jag mig i läppen och väntar på vad hon ska säga. Daphne skakar på huvudet.
- Killar, de ska alltid vara så beskyddande. Du gjorde rätt, trots att jag håller med i det han sa, så gjorde du rätt. Gå nu och lägg dig. Det är skola imorgon, säger hon med ett leende på läpparna.
När jag tagit av mig mina kläder och krupit ner under mitt täcke dröjer det inte mer än ett par minuter innan jag somnar som om någon knockat mig med ett slagträd.
____________________________________
kramar till er!! ♥

Jippie *gör ett hopp upp från stolen* vad bra det var!!! Jag älskar när man får en annan blick av Slytherinarna där de i böckerna framstår som lite elaka och otrevliga!