PRS] Tonks & Wal

De gick sida vid sida i den mörka skogen. På dagen tycktes den se så vacker ut, nästan magisk, men inte ens Evoric kunde förneka den obehagliga känslan han fick av mörkret.
Han såg sig omkring, letade efter något, vad som helst. Kanske en grotta, ett stort träd, eller bara en enkel jordplätt där de skulle kunna slå sig ner. Under tiden kände han av Arwens blick. Han sneglade tillbaka mot henne, men motstod frestelsen att säga ett dåligt skämt. Förmodligen skulle det genera henne, och han ville inte bli av med sitt sällskap redan nu. Därför bestämde han sig för att ställa en annan fråga.
"Så du gillar inte honom?" En fråga som förmodligen var både förvånande och möjligtvis känslig. "Med tanke på att du flydde in i skogen på grund av ett giftermål kan du inte ha tyckt så mycket gott om honom." Eller så ville hon kanske bara känna att hon hade en egen vilja. En rätt till sig själv, och sitt eget liv, tänkte Evoric. Men han valde att inte säga något.
Han om någon visste hur det kändes att inte ha frihet. Rätten som inte existerade. Han hade varit bortgift sedan han föddes, säkert innan också. Sedan han fyllt fem träffade han varje sommar sitt gemål i sina föräldrars hopp om att det skulle blixtra till mellan dem. När Evoric väl tänkte på sin nu förlorade framtid tillsammans med Nymeria, kunde han inte låta bli att se vissa likheter mellan henne och Arwen. De båda var oerhört vackra. De båda hade en utstrålning som fick Evoric att känna sig både lugn och trygg. Han hade inte huggit Arwen, möjligtvis för att han blivit så chockad, men även för att det var något med hennes aura som hade stoppat honom.
De båda hade mörkt, vågigt hår, men till skillnad från Arwen hade Nymeria blå ögon. Tanken på henne kändes mer än vad Evoric ville erkänna. De två hade aldrig varit mer än vänner, men han hade nu vant sig vid tanken att så småningom älska henne. Det föll honom så naturligt att ta Nymeria till hustru, att bara tanken på att han kanske skulle träffa kärleken var skrämmande.
~
Du har bra idéer, kanske kan vi ta båda två.
Dock tvivlar jag rätt starkt på att Evoric skulle bli arg på Rachel, med tanke på att han själv tycker idéen med krigandet bara är slöseri med tid, och människors liv. Men visst, han kan bli lite småtjurig över att hon ljugit för honom (även om han ljugit för henne? cx)
Oroa dig inte, han är seg i början. Kärleken kommer, han behöver bara lite tid på sig, tihi.

Rachel kände sig mer trygg nu när hon gick med Mython. Hon hade varit rädd för det som sett på henne förut, men nu visste hon vad det varit, och hon gick bredvid det. Och om det nu mot all förmodan var något mer där ute var de säkrare, Mython hade en kniv och verkade vara mer säker på hur man använde den än hon själv.
"Gillar honom inte? Ethon?" mumlade hon då det var namnet på hennes trolovade. "Nej jag gillar honom inte, han är en kallhjärtad och hård person som bara bryr sig om pengar" mumlade hon. Hon hade fått träffa honom några gånger. Han var äldre än henne med, nästan för mycket äldre för hennes smak. Och det enda han brydde sig om var att bli kung, vilket han skulle bli då han gift sig med henne.
"Och jag vill bestämma själv med...Inte låta allt vara förutbestämt åt en" sa hon sedan och fortsatte gå. Plötsligt såg hon något i mörkret. Hon gick snabbare och kom fram till en liten grotta, den var inte djup, men den skulle skydda mot regn och vind. "Det här kanske blir bra?" undrade hon.
-
Jag menar inte arg utan mer...besviken och kanske lite sur på varandra xD Så de typ springer ifrån varandra i skogen för att sura men då blir någon av dem tagna av soldater.
Haha jag förstår xD

Evoric kände sig road av Arwens reaktion till hans fråga. Det såg inte ut som att hon gillade honom särskilt mycket.
Pengar, och rikedom. Som kungason var det i regel att ha blivit utnyttjad för sin rikedom och berömmelse. Hur mycket vakter, och murar än skyddade, kunde man inte undvika att bli lurad av någon liten filur, om det så var en alv eller en dvärg.
"Jag förstår vad du menar", svarade han i ett vekt försök till någorlunda tröst. När han sedan fick syn på en liten grotta, var Arwen redan där.
Det hade redan blivit natt, och nog dög den åtminstone för ikväll.
"Den funkar fint."
~
Du får ursäkta den här otroligt korta. Jag känner att jag aldrig kan sitta ner och tänka igenom min text, då jag är rätt så upptagen i veckan, med alltifrån släktkalas till kompisar. :C

Rachel tänkte mer på sin trolovade, Ethon. Då de träffats hade han försökt ställa in sig hos henne, fjäskat och varit sliskig. Men då han börjat märka att det inte fungerade på henne hade han blivit hårdare.
Hon funderade på hur han skulle reagera då han fick veta att hon var borta, säkert skulle han bli arg först, då hon var hans enda biljett till att bli kung.
Då de var i grottan tog Rachel ryggsäcken från ryggen och satte den mot väggen. Hon satte sig sedan och virade sin mantel om sig som en filt och använde ryggsäcken som ett slags stöd. "Godnatt...antar jag" mumlade hon och slöt ögonen. Hon var trött och utmattad och snart sov hon tungt.

-
Okka, det gör inget^^ Det är inte så kort för mig!

När de nådde grottan kände sig Evoric plötsligt väldigt obekväm. Det var så annorlunda jämfört med hans varma säng uppe i ett utav de lyxigaste tornen. I grottan var det fuktigt, nästan lite klibbigt. Han tog ett steg längre in för att se om det fanns något där, men det var för mörkt för att se någonting. Den såg inte ut att vara särskilt djup, och eftersom att det redan nu var sent, beslöt han sig för att ta en redigare titt morgonen därpå.
Han slog sig ner alldeles intill öppningen. I sitt pack hade han bland annat en filt som han virade omkring sig. Men när han skulle lägga sig till rätta träffades han av en konstig känsla. Aldrig i sitt liv hade han känt sig så otrygg som nu, så oskyddad och sårbar. Inte bara för att Arwen skulle kunna döda honom i sömnen om hon så misstänkte honom. Utan för att nu var han till och med tvungen att gömma sig för sitt eget folk. Men så länge de var i skogen, var de trygga. Hoppades han i alla fall.
"Godnatt", viskade han tyst, men när han sneglade åt Arwen märkte han att hon redan hade somnat. Bara några ögonblick därefter träffade den djupa sömnen även honom.
~
ugh, ganska kort denna oxå :c

Rachel var inte heller van vid det, hårt, fuktigt och mörkt. Det var en aning obehagligt då säkert vad som helst kunde komma in i grottan, kryp, djur och vad som helst. Men nu var det de bästa de hade och hon ville bara sova. Nästa dag skulle hon djupare in i skogen, och se om hon kunde hitta något bättre ställe att sova på.
Rachel sov tungt hela natten trots att det blev lite kallt och obekvämt. När hon vaknade nästa morgon var hon stel och lite frusen. Hon satte sig upp och sträckte såg på sig och såg sedan på Mython. Hon log svagt och grävde sedan i sin ryggsäck efter en bit bröd hon hade med sig, hon hade mer sig mer, då hon faktiskt mestadels hade mat med sig, och sedan började hon äta lite på brödet.
Solen hade gått upp och gräset var vått av dagg, fåglarna kvittrade och allt verkade fridfullt.

Evoric vaknade av fågelkvitter utanför grottöppningen. Han sträckte lite på sig, och kände en oerhörd smärta i nacken, då han hade suttit väldigt obekvämt. Han sneglade mot Arwen, men till hans förvåning var hon redan vaken.
"God morgon", log han och sträckte sig efter en bit bröd han själv hade tagit med sig. Även färskt vatten var gott då han var otroligt törstig. Han höll fram den lilla glasflaskan - ett mycket dyrt föremål - mot Arwen. "Vill du ha?"
Sedan ställde han sig upp för att sträcka ut benen. Vad skulle de göra idag? Han var långt ifrån sitt hem, och vakter hade säkert redan börjat leta efter honom. Han undrade vad hans mor och far tänkte nu. De förmodligen arga på honom, i alla fall nu till en början. Men med tid så skulle de förmodligen inse att det här var det bästa han kunde göra. Han gjorde det för något gott, han hade en god avsikt.
Om de bara slutade kriga så kunde han komma hem igen. Om de slutade kriga, och slutade bestämma över honom så kanske han skulle komma hem. Om de avbröt förlovningen, och lät honom gå utanför porten själv så skulle han kanske komma hem. Men Evoric visste att det var så gott som omöjligt.

Rachel sträckte mer på sig, benen, armarna och ryggen. Hon hade aldrig sovit så obekvämt, men samtidigt hade hon aldrig varit så fri som hon var nu. Hon kunde göra vad hon ville nu även om det fanns några saker hon borde göra. Hon kunde äta vad hon ville, även om valen var en aning begränsade här med. Hon kunde helt enkelt bestämma över sitt liv nu.
"Godmorgon" log hon och åt upp sin brödbit. Hon tog sedan emot den lilla glasflaskan och drack lite innan hon lämnade tillbaka. "Tack, jag har en flaska jag med...Men den är tom". Hon hade inte hunnit fylla den då hon hört steg komma mot köket så hon hade varit tvungen att gå till sitt rum.
Rachel stängde igen sin ryggsäck och reste sig upp. "Har du någon aning om vart vi ska gå? Någon plan?" undrade hon.