Fred och George-Utan varandra

Jätte bra! Jag skulle bara säga att du taggade fel person. Jag heter Penople Clearwater.

OJ! Förlåt *rodnar* är lite slarvig med sånt ibland *rodnar ännu mera*

Men nej, jag skulle ju gått upp. Och istället läser jag en fanfic?

Aja, den ÄGER!

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER

SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hej jag läser och den är jättebra och jag hoppas på mer

Det gick minuter. Tvillingarna såg på varandra med dom blå ögonen öppna av chock. Efter en lång tystnad så såg Fred hur George öppnade munnen.

"Fred?" sa han med en långsam och tveksam röst, som om han var helt säker på vad han såg men inte kunde fastställa hur han kunde se det.

"George", viskade han tillbaka. Hans andedräkt immade spegeln lite och hans röst var knappt hörbar. "George, är det du?"

Det tog några sekunde innan Freds ord gled in i Georges snurriga och chockade hjärna. Sedan svarade han:

"Jag kan inte förstå hur det är möjligt! Visst, Hermione sa att det skulle funka men jag skulle aldrig dra mig till att tro henne..."

"Hermione?" upprepade Fred

"Ja, hon hjälpte mig att hitta dig, eller rättare sagt kunna prata med dig, om vi nu pratar på riktigt, det här kanse är en dröm. Vad vet jag?"

George visste att han svamlade men han var så glad att det hade fungerat att han knappt märkte vad han sa.

"George", sa Fred sakta. "Är du död också eftersom vi kan prata?"

Fred lät så ängslig att George började skratta. För första gången på länge log han och hans leende smittade av sig. Fred började också skratta och för första gången sedan Fred dog kände sig George riktigt lycklig. Han var lycklig och känslan spred sig i hela kroppen. Det var som om han varit iskall i flera veckor och nu klev ner i ett varmt, skönt bad

Det tog flera minuter innan dom slutade skratta.

"Men allvarligt Fred", sa George glatt. "Jag lever."



"Men....hur....?"


"Hermione", avbröt George enkelt. "Hon kom på någon ide' och den verkar ju fungera! Jag menar....."

"Jag vet vad du menar", flinade Fred. "Jag måste VERKLIGEN tacka henne sen! Eller vänta...kan du ta hit henne?"

"Njaa...",sa George. "Jag tror nog att hon är upptagen just nu. Kan du hämta någon ifrån d.... din sida?"

George hade tänkt säga döden och det visste Fred eftersom George aldrig brukade stamma. Det blev en laddad paus. Ingen av dom ville prata om det faktum dom mycket väl visste. Att Fred var död.

"Nja....", sa han sakta. "Jag tror inte att det skulle gå så bra just nu"

George såg in i Freds leende ansikte. Men plötsilgt bleknade hans leende. Hans ögon sökte sig till en punkt vänster om Georges axel.

"GEORGE!" skrek han högt och pekade emot utrymmet bakom George.

George vände sig hastigt om. Tappade balansen och föll bakåt, rakt på spegeln, men istället för att landa hårt på golvet så såg hans ögon en stark, vit ljusblixt, och allt blev svart.

Jättebra!!

MerMerMerMerMerMerMer!!!!!!! Åhnej en cliffhanger WHAT HAPPENED TO GEORGE!?!?!?!?!?!?!? Ge mig mer innan jag dör kvinna!!!!!!!

superbra!!!