Mad hatter's party

Då allt var slut såg sig Eleria om. Drottningen hade försvunnit i nattlinne och kaninen skuttat iväg på annat håll. Hon rättade till den guldfärgade masken och log artigt mot en herre som tydligen talat till henne utan att hon lyssnat. Vad som hänt drottningen? Som inte alla visste det? De hade väl sett henne åtminstone offentligt med kungen. Många här hade nog inte ens varit på de kungliga balerna, medans andra hade det. Vissa var väldigt dåliga med sin förklädnad. Hon utbyter några ord här och var medans hon skrider ut ur rummet och sedan ut i natten. Kvällen hade knappast varit intressant, men ett roligt nöje mot tristessen med sin man.
Snabbt drar hon på sig luvan och försvinner i den mörka natten.

Deandra såg på Nathan som sov bredvid henne i sängen och hon drog fingret längs ett ärr han hade på ryggen. Han hade fått det när han skyddat henne ifrån en attack strax efter att hon kommit till palatset för flera år sedan. Han hade skyddat henne i snart tio år, sedan hon kommit till palatse och gift sig med Jason. Under åren hade deras förhållande övergått till något mer än drottning och livvakt, hon hade fått känslor för honom och de hade inlett ett förhållande. Nathan är tio år äldre än henne, men hon hade inget problem med det. Nathan var den som stod henne närmast och hon litade på honom och visste att han aldrig skulle förråda henne, han visste vad som kunde hända då, hon förlät inte dem som förrådde henne. Men Nathan hatade Jason för hur han behandlade henne så hon visste att han skulle skydda henne ifrån honom.
Deandra steg upp ur sängen och drog på sig en enklare klänning och bestämde sig för att gå ner till Kashu för att veta hur mycket pengar hon fått. Deandra satte på sig masken och såg på den svarta klänningen som hon hade på sig och hängde svärdet runt höften för att känna sig säkrare. Hon gick ner för trappan och igenom korridorerna, hon såg att de flesta gäster hade gått hem men en del var kvar.
"Mad Hatter" sa en man och hon vände sig mot biskopen och log mot honom.
"The Cat" svarade hon.
"Varför fick du så brått här ifrån?" Sa han nyfiket och hon såg på honom med en kall blick.
"Vi har alla någon vi lyssnar till" sa hon och ursäktade sig och gick vidare för att finna Kashu som var i sitt rum. Hon gick in utan att knacka och lutade sig mot väggen.
"Lönsam kväll" sa hon och och log. Hon såg på de andra gästerna som var där och genast vände sig om och de flesta böjde på huvudet och hon såg på dem men gav dem ingen större notis.
"Jag tänkte hämta mina pengar" sa hon rakt på sak som hon brukade. Hon hörde suckar ifrån köparna och hon misstänkte att de hade hoppats att få slippa betala henne men hon litade på att Kashu hade gett henne pengarna som hon skulle ha. Hon tittade på mannen med kaninmask och slängde fram en påse med pengar och en med godis till honom.

Medan han stod i sin skuggade vrå såg han hur en kvinna, även kallad något i stil med ros, skred förbi och försvann ut i natten, efter henne dök det ytterligare upp några medlemmar. Efter en korts stund väntan efter det dök mannen han väntade upp på, han gick nästan alltid själv och till Meruems glädje hade han inget som han konkade på denna dagen; det underlättade allting. Tyst smög han upp bakom mannen, som vid det laget hade gått förbi hans vrå, försiktigt lät han en dolk glida fram ur ärmen och bara några sekunder efter körde han in dolken vid armhålan och rakt in i hjärtat, med en hand för munnen på mannen så att hans flämtning av förvåning inte skulle höras; några sekunder sjönk mannen ihop utan någon kampvilja kvar i kroppen. Meruem torkade snabbt av kniven, plockade upp lådan med information och försvann ut i natten; då var det gjort, felfritt vad han visste och med största sannolikhet, han hade vakat över mannen efter många möten för att vara säker på hans och andras rutiner, det hade underlättat.
Med information och ännu ett liv på hans samvete rikare tog han sig till sin boning, imorgon skulle det klargöras att en högt uppsatt militär försvunnit spårlöst, organisationen täckte upp många dödsfall, och den som skulle få kommandot över hans del var förmodligen ingen mindre än Meruem själv. Han hade talangen, karisman och var stridsduglig; inget kunde komma i vägen för hans väg upp i militären. Inget.

Eleria kom säkert hem efter en tämligen händelselös hemfärd. Egentligen önskade hon ett anfall eller något annat liknande. Tristessen och rastlösheten höll på att göra henne vansinnig.
På dagarna skulle hon vara en söt liten porslinsdocka till en man hon förvrängt sinnena på med olika drycker och till kvällarna skulle hon se hur den ena efter den andra varan blev såld. Hon var glad förvisso att få vara med, få sitta där. Men ibland önskade hon mer, rikedom och frihet, var det så mycket begärt?
Hon hade lärt det ena och det andra hemma på ön och det hade kommit till användning, en del av det.
Hon suckade och kastade av sig manteln innan hon bytte om till ett mer passande nattlinne. Maken hennes sov, det hade hon sett till och han kunde lika gärna vara död om hon fick bestämma.

Deandra tittade på pengarna på bordet och nickade nöjt, de som köpte föremålen avlägsnade sig ifrån rummet och hon såg knappt på dem när de begav sig av. Hon tittade på Kashu som verkade vara uttråkad och hon kunde förstå honom, allt det akademiska som krävdes för att få organisationen att gå runt var allt annat än roande, men det var nödvändigt.
Deandra log roat åt Kashu, hon visste att godiset skulle gå hem hos honom, hon gjorde det endast för att mannen skulle uppskatta det och hon var tacksam för jobbet han gjorde. Att ge honom lön var nödvändigt, godiset endast för vänskapsskull, om man nu kunde kalla dem vänner visste hon inte.
Hon såg på godiset och tog en och skulle just stoppa den i munnen när hon hörde steg ifrån någon som komma springande mot dem och Nathan kom in rusande i bar överkropp och med ett par dåligt knutna byxor på sig. Nathan avsökte rummet snabbt och såg sedan på henne, hon tittade undrande på honom.
"The Warrior är död" sa han och Deandra nickade, det var inte bra att Nemo var död, han var en viktig man i hennes organisation, han hade mycket pengar och hon hade förlorat en bra inkomstkälla och det kunde bli ett problem att en viktig man i hennes mans armé hade dött, det skulle betyda att de skulle utreda det och en utredning kunde bli problematisk.
"Vart dog han?" frågade hon Nathan.
"Utan för auktionssalen" sa han och hon svor till, att han dog här betydde att någon i organisationen hade dödat honom.
"Visa mig vart han är" sa hon och såg på Kashu. "Godiset får vänta, jag kan behöva din hjälp att se om vi kan finna något"
Deandra såg på Kashu och lämnade sedan rummet, hon visste inte om Kashu skulle hjälpa henne men han var en av de få hon hade någon sorts tilltro till i organisationen och hon behövde hjälp för att komma fram till vem det kunde vara. Snart stod hon framför mannen som låg på golvet i en pol av blod, runt honom stod vakterna och hon såg på Nemo och en soldat som var böjd över honom.
"Kniven gick in här" sa soldaten och pekade på ett sår i armhålan och hon nickade, för att göra det krävdes kraft så då uteslöts de flesta kvinnor och hon suckade, de flesta i organisationen var män. Deandra tittade på de andra runt omkring sig.
"Har vi några misstänkta?" frågade hon.

Efter en kort promenad genom de mörka gatorna nådde han barackerna där han och de andra soldaterna tillbringande sina nätter. Meruem sov i ett större rum och delade inte med någon, han förväntades inte längre att gå upp mitt i natten och byta av någon, nej, hans jobb var numera endast positionering av vakter och eventuellt mer formella besök hos medborgare vars fläckfria fasad riskerade att smutsas ned av hemligheterna hos en eller flera medlemmar i familjen; det behövde han inte oroa sig för nu.
När han kom in i rummet tog han av sig kåpan, hängde upp piskan, fortfarande med handskarna på och lade masken bredvid de två andra han växlade mellan. Kniven gömde han undan i ett egenkonstruerat extrafack i en av hans möbler; när tiden var inne skulle han placera ut kniven där den inte hörde hemma; kniven var nämligen alldaglig och skulle kunna ägas av vem som helst, inga pråliga märken eller någon signatur och med det var det ett alldeles utmärkt vapen då alla kunde äga det. Han misstänkte att ingen var så dum att de skulle döda någon med sitt familjevapen, eller? Nej, att döda en människa med någon annans familjevapen skulle vara ett utmärkt sätt att undkomma mordet men det var också riskfyllt på flera plan och det hade han inte råd med.
När han hade tagit av sig sina kläder och gömt undan lådan med information, närmare granskning av objekten i lådan lämnades till morgondagen, i ett utrymme under en lös golvbräda lade han sig i sängen med ett förnöjt leende på läpparna. Idag hade det varit en bra dag och imorgon skulle kunna bli bättre beroende på vilken information lådan innehöll, var informationen falsk skulle upphovsmännen till det falska materialet snart få veta att de levde. Väldigt snart.
Med dessa tankar föll Meruem in i en djup sömn, vakterna vid dörren tittade till honom ofta så att inget hade hänt och det fick honom att känna sig trygg; Meruem sjönk ned i ljuva drömmar vid samma tidpunkt som liket hittade och då var han redan långt borta, både fysiskt och psykiskt.

Eleria kände den kalla nattbrisen, hon stod ute på balkongen i bara nattlinnet och såg ner på trädgården med dyster blick. Trots den kyliga lyften och den stjärnklara himmelen kände hon sig inte bra, men vem gjorde det?
Hon hade strävat mot toppen och det gjorde hon än, men till vilket resultat? Hon hade en make som var drogad och som hon hatade av hela sitt hjärta. De möten hon varit med på tog bort en del av tristessen men inte mycket då hon ändå var så pass osynlig där. De flesta visste väl om henne, visste namnet och så. Eftersom det fanns så få kvinnor var det inte så märkligt, men i övrigt.
Hon längtade till något annat, till en plats där hon fick använda de kunskaper hon bar på. Kanske finna någon att älska? Det verkade vara en trevlig sak att göra.
Hon suckar och går tillbaka in men låter balkongdörren stå öppen innan hon kryper ner i sängen.

Deandra fick inget svar av vakterna runt sig, mördaren hade inte lämnat några spår efter sig, inte för att hon hade förväntat sig det heller. Men att det inte fanns några spår betydde att det här inte var första gången gärningsmannen hade mördat och det uteslöt några. Det var självklart för många kvar för att hon skulle veta vem mördaren var i denna stund, men hon skulle ta reda på det och tala om för den personen att hon inte accepterade det.
Deandra tittade på Kashu när han bad om att få ta med sig kroppen, hon visste att han var bildad inom medicin och hon nickade.
"Ja jag låter hellre dig kolla på honom än någon utomstående, tala om för mig ifall du finner något och kom ihåg att göra dig av med kroppen, få det att se ut som om det var där han mördades" sa hon och såg på Kashu, hon visste att han visste vad som skulle göras men det skadade aldrig att upprepa det för att tala om för honom att det var av yttersta vikt. Deandra såg på soldaterna.
"Jag vill att ni försöker finna den skyldige, meddela mig så fort ni finner något!" sa hon och avlägsnade sig ifrån platsen. Nathan kom efter henne och hon suckade.
"Aldrig kan det få vara enkelt" sa hon och han skrattade.
"Du gillar inte att ha det enkelt" svarade han och hon log mot honom.
"Nej förvisso inte, men jag gillar inte att någon sätter käppar i hjulet för mig heller" svarade hon och gick upp för trappan som ledde till hennes boning. Snart stod hon i sovrummet och stängde dörren bakom sig, hon såg på Nathan som tog av sig kläderna för att lägga sig i sängen och hon gjorde honom snart sällskap.
"Jason kommer inte bli glad!" konstaterade hon "Försök få spåret att leda till en ensam galning och inte till någon i organisationen"
"Som ers höghet befaller" sa Nathan och la en arm runt henne och hon kröp närmare honom innan hon somnade.

När solens första strålar sträckte sig in genom fönstret satt redan Meruem vid ett bok, han hade tänt ett ljus där han satt och läste informationen från lådan; mycket av det var inga nyheter för honom men vissa saker var intressanta, högt uppsatta personer som besökte glädjehus, andra som handlade med slavar på svarta marknaden, inte den marknad han hade besökt igår, och ytterligare några som hade investerat i dylika, olagliga företeelser. När han var klar rullade han ihop pergamenten, lade dem till rätta i lådan och placerade den fina, trälådan under golvbrädan så som han gjort innan han gått till sängs. Med ett litet leende blåste han ut ljuset och började tvätta ansiktet; när man läste information som inte var ämnad för någon annans ögon än sina egna var det bäst att göra det innan det blev fullt liv i militärbyggnaden.
När han hade tvättat klart sig satte han sig vid bordet och började att äta av frukosten, det var en enkel frukost då han inte ville serveras något överdådigt då han föredrog att äta samma mat som sina soldater; soldaterna tyckte om tanken på att deras överordnad åt samma maträtt som de gjorde. Meruem log när han åt lite av den ost och det bröd som burits in till honom, idag tänkte han ta det lite lugnare och låta gårdagens mord svalna innan han försökte med något mer. Meruem tog ytterligare en tugga utav brödet och svalde det tillsammans med den kalla getmjölk som burits in till honom; det smakade bättre än bra, smaken var ljuvlig.

Eleria vaknade av att en tjänare knackade på. Det var dags att klä sig och börja ännu en dag mer tråkig än den andra. Hennes man gav henne skydd, status och rikedom och med dryckerna slapp hon hans tyranni. Men det var fortfarande inget nöje, hon hade läst papper om att hans son i ett tidigare äktenskap skulle ärva allt om hon inte tryckte ur sig något. Sonen var utomäktenskaplig och hon skulle på sin höjd få ett litet hus samt en liten summa pengar. Helst ville hon bara strypa honom i sömnen vilket hon varit på god väg många gånger.
Hon klev upp och tjänarinnan kom in och drog upp gardinerna samt lämnade en bricka med mat innan hon gick. Inte ens att styra över tjänare roade henne längre och håglöst såg hon ut genom fönstret.