World War II

Anne nickade och en blick for över dem alla och över Isabell. Snart skulle hon vara en av dem, mager, hålögd och utan hopp i blicken.
"Du är inte själv med att inte vara här för att vara Jude." sa hon med ett snett leende. Hon ville inte veta fler anledningar, inte en, fler hemligheter kunde vara farligt. Men var det så hade hon och Isabell mer chans. Särskilt hin själv om hon skulle kunna få tag på den Amerikanska ambassaden.

Isabell nickade sakta. "Jag vet, men i den här baracken är det bara jag...". De andra hade försvunnit, antingen försökt rymma eller dödats.
"Så, hur gammal är du? Jag är tjugo" berättade Isabell sedan och slöt ögonen då hennes mage kurrade till. "Vi får mat till kvällen, bröd och kaffe" mumlade hon. Men det var knappt kaffe utan bara någon blaskig sörja.

"Tja, inte nu längre heller, jag är ju här." sa Anne och halvslöt ögonen då hon lyssnade på henne. Kaffe och bröd lät gott, hon var hungrig och vad var då inte alla här?
"Tjugotre och nästan krigsänka, fast vi hann inte gifta oss." sa hon med en suck åt det förbannade kriget.

"Jag beklagar" mumlade Isabella och hade ögonen slutna. Hon hade inte haft så många hon var intresserade av fören soldaterna kom och släpade bort dem ur deras hem.
"Men du är amerikanska, du har kanske störst chans att lyckas överleva här" mumlade hon. Hon själv skulle lika gärna kunna bli dödad nästa dag som nästa månad.

Anne ryckte på axlarna.
"Det är väl bra ändå, jag är inte precis hemmafrustypen och nu kommer jag ut i världen." sa hon och kände försiktigt på hennes välformade lockar, hur länge nu de skulle hålla.
"Troligen, får Amerikanska ambassaden reda på att jag är här blir de inte nådiga. Hitler vill hålla sig väl med dem och ser till att fångar behandlas okej." mumlade hon men log mjukt.
"Sedan är jag på propagandaposters, han kan få en hel nation mot sig." sa hon lågt bara avsedd för Isabells öron.

"Det här är första gången jag är utanför Tyskland ens" sa Isabell, hon hade inte drömt om så mycket mer än att få ett jobb hon gillade och kunna hitta någon hon älskade. Hon såg sedan på hennes hår med, något avundsjukt. Det var rent, borstat och välformat och vackert blont. Hennes kunde vara fint med men det var trassligt uppsatt i en fläta nu.
"Då klarar du dig nog, bara du inte är uppkäftig" sa hon uppmuntrandes. Sig själv hade hon inget hopp för, bara om några skulle komma och befria dem alla men det kunde ta år.

"Allt är erfarenhet man får, tänk du kanske kommer härifrån med." sa Anne lika uppmuntrande och log mot kvinnan. Anne hade ännu inte upplevt lägret i sin helhet och var än ny för att hålla humöret uppe.
"Blir väl det som är problemet." sa hon och skrockade och såg sig sedan om.
"Är män och kvinnor skilda åt? Jobbar de samman? Utnyttjas kvinnor här? Ja du vet, på det sättet?" frågade Anne på en blandning mellan de båda språken då hon inte kunde alla ord.

Isabell skrattade glädjelöst. "Jag kommer nog inte härifrån, jag kanske kan hålla mig levande längre men tillsist kommer jag svälta ihjäl om de inte dödar mig". Hon hade hopp, men det var svagt.
"Ja, vi har inte sett männen sedan i vi kom hit" berättade hon. "Och de som var sjuka och svaga dödades direkt". Hon skakade sedan på huvudet. "Egentligen inte, det finns några soldater, om man är desperat kan man gå till någon av dem och få en skiva bröd mot en natt hos dem". Hon hade aldrig blivit så desperat eller hungrig.

Anne sluter åter ögonen, enklare då att slippa se allt och dessutom var hon trött av dagens händelser och blodförlusten.
"Konstigt egentligen. Jag menar förstår om de inte vill röra Judar då de tar dem för värre än djur. Men en renblodig och vasker tyska som du." sa hon lågt men på det andra språket för att inte kvinnorna skulle bli förolämpade. Nu ville hon bara ha mat och sova, vakna och upptäcka att hon var på basen.

Isabell kröp ihop mer och försökte värma sig lite, hon frös nästan konstant, av hungern och de dåliga rummen.
"Kanske det, men de har aldrig försökt med mig, och jag är inte särskilt vacker nu" mumlade hon tillbaka på sin knackiga engelska. Hon kanske hade varit det förut. Hon var tyst en stund, de väntade på klockan som ringde och indikerade att de kunde gå och hämta mat. Och tillslut kom den, alla for upp och tog sig ut ur rummet. Men Isabell väntade på Anne och började sedan gå. "Äntligen mat" log hon svagt även om det inte var mycket det fick, endast en skiva bröd.