Det privataste rollet Ansdor någonsin sett!

Flickan hade sprungit efter. Annah nickade sorgset, men grät inte. Det skulle aldrig falla henne in.
"Så..." började hon. "Vad heter du?"
Annah tittade bort mot vattnet. Det var verkligen vackert vid den här tiden på dygnet.

"Vad synd", sa jag med medkänsla. Jag hade ju haft mina föräldrar i hela mitt liv. Jag bestämde mig för att svara på frågan.
"Lou", svarade jag. "Jag bor i byn utanför."
Annah nickade.
"Du kan få följa med dit och rita om du vill", sa jag sedan.

"Jag är inte så bra på att rida", tvekade Annah.
Lou log glatt, och hon visste ju att ingenting var för svårt, så hon log istället jag med.
"Vad väntar vi på då? Har du någon häst? Kom igen!" ropade hon sedan hur glatt som helst, och tittade bedjande på Lou.

"Ja, det har jag! Silwer heter hon, följ med!" Jag tog tag i hennes arm och ledde henne mot Silwer.
"Tadaa! Är hon inte fin?"

"Jo, verkligen", sa Annah, och hoppade genast upp. "Åh, förlåt", lade hon till när Lou tittade undrande på henne.
Hon hoppade av, och gick till närmsta träd. Hon hivade sig upp, och på bara några sekunder hade hon klättrat upp till toppen.
"Tjohoo!" ropade hon glatt, och beundrade den vackra utsikten. Det var verkligen underbart.

"Wow", sa jag när Annah klättrat upp. "Ska vi rida i väg då? Du kan sitta bakom mig."

Annah hoppade ner på hästen, från trädet när hon kommit lite längre ner. Det sög till i magen på henne. Hon hade aldrig gjort något sådant här förut, och var riktigt förväntansfull.
"Sätt igång då!" sa hon glatt, med en smula otålighet i rösten.

"Okej", sa jag och hoppade upp. Jag satte Silwer i galopp och vi red mellan träden. Efter ett tag kom vi in i deb lilla jun och jag började skritta. Silwer gick lydigt till hennes stall där vi ledde in henne i sin box.

Annah märkte en sak. Dem var i byn. Hon gömde sig snabbt bakom en box. Hon fick inte synas i byn. Inte.
Hennes minnen tog över hjärnan. När hon var fem år hade hon tagit sig till byn. Nu var hon helt uppslukad av minnet.
"Det är hon! Fånga henne!"
"Var är du mamma?"
"Hon är död, din klant!"
"MAMMA!"
Hon såg framför sig sig själv gråtandes och skrikandes på mamma att hon nästan började gråta själv. Men det gjorde hon inte.

Jag vände mig om.
"Du ser ledsen ut... Vad är det?"