Om en soffa

Haha super!

Tusen tack för att ni kommenterat, Beben och Clara Malfoy! För er skull kommer nu nästa del!

---

En viss James Potter och en viss Sirius Black började bli riktigt hungriga där de låg under soffan. Riktigt hungriga och riktigt irriterade. De trodde aldrig att Remus faktiskt skulle lämna dem här.

Det var inte rättvist! Den jäkla varulven hade verkligen gått för långt. Alla vet att allt som hade med mat att göra var i princip heligt för de två mörkhåriga marodörerna, så att lämna dem i dammet under en soffa under middagen var inte okej!

Kommer Remus inte tillbaks snart så..., sa James med en blick som såg ut att kunna mörda.

Så hungrig, sa Sirius blick. Jag vill inte dö här.

Sluta vara så överdramatisk, Tramptass, sa James blick.

Ska du säga, Tagghorn, sa Sirius ilskna blick.

”Wow, jag kan nästan inte tro det”, sa plötsligt en road röst som inte bara talade genom blickar. Ifall de två vännerna hade kunnat vrida på huvudena så hade de förvånat kollat ut under soffan. ”Remus borde få ett pris för det här”

De två marodörerna kunde blicka åt sidan så de precis såg den röda gardinen av hår som såg in under deras soffa.

”Visst är det roligt?” sa en annan röst.

”Fantastiskt roligt”, sa Lily Evans nöjt. ”Hur känns det, Potter?”

James kunde dock inte göra annat än att blänga på henne så gott han kunde. I den situation han befann sig i kunde han inte ens vara snäll mot kärleken i hans liv.

”Och Black? Är du hungrig?” fortsatte Lily illvilligt.

De två marodörerna rodnade av ilska. Remus skulle så få igen för det här!

”Om ni är ett par idioter, säg ingenting” sa Lily sedan, och de kunde höra skadeglädjen i hennes röst. De två svarthåriga vänner ville skrika rakt ut, men på grund av förhäxningen kunde de inte göra någonting.

”Hörde ni? Vi har fått det bekräftat, Potter och Black är ett par idioter!” ropade Lily ut över uppehållsrummet. Alla som var där inne skrattade.

Jävla Remus Lupin! Var det något de två populära marodörerna inte tålde var när folk drev med dem och skrattade åt dem.

Dessutom började det bli väldigt obekvämt att ligga på det hårda golvet och dammet kliade i näsan på dem båda.

”Jag skulle kunna hjälpa er, men jag vill faktiskt inte”, sa Lily som om hon läst deras tankar. ”Jag tror jag ska gå och ge Remus någon form av pris, det har han verkligen förtjänat. Och jag hoppas ni har lärt er en läxa av det här.”

De två förstenade vännerna hörde hur hon gick därifrån. På något sätt lyckades till och med hennes steg låta skadeglada, fast det kanske bara berodde på att hon faktiskt kunde gå därifrån och de inte.

Om inte den där förbannade varulven kom tillbaka snart och släppte lös dem så visste de inte vad de skulle ta sig till. Inte för att de kunde göra något annat än att bara ligga där i dammet.

Jag ska mörda Remus för det här, sa James blick.

Jag är helt med på de noterna, sa Sirius blick.

Han har till och med fått Lily att skratta åt mig! sa James blick uppgivet och ilsket.

Jag är kissnödig…, sa Sirius blick.

---

Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte! Kram ♥

Superbra! Hoppas för Remus skull att ingen släpper loss den där förtrollningen... Och stackars Sirius. Hoppas det kommer mer snart!

Sådär, nu har man hittat hit också så nu läser jag alla dina ff´s. Känn dig bevakad!

Åhh, jätteunderbart!! Så himla kul att läsa om, älskar hur skadeglad Lily blev haha!!!

Hahaha bäst alltså! Jättebra skrivet! Längtar med skräckblandad förtjusning på vad Remus kommer bli utsatt för... Jag känner på mig att det här inte kommer sluta så bra...

Woop woop, nu har jag lyckats skriva en till del! Tack för alla era kommentarer, och ett extra tack till ~Hermione Lovegood~ som skickade en uggla med idéer och pepp!

Hoppas ni kommer gilla den här delen, och att den var värd väntan!

---

Plötsligt spärrade James upp ögonen. Kände du det där?

Ett brett leende spred sig över Sirius läppar. Förhäxningen höll på att släppa.

De två marodörerna började frenetiskt försöka röra på dig. Till en början släppte förhäxningen långsamt, men ju mer de rörde på sig desto fortare smälte den undan, som om de varit frusna i ett block is som långsamt smälte.

Ingen tittade längre in under soffan där de låg, de hade blivit ointressanta och gamla nyheter. Nu verkade det som om uppehållsrummet var för fullt igång med att diskutera huruvida en husalf eller en pixignom skulle vinna i en brottningsmatch. De flesta verkade satsa på pixignomen.

Så ingen märkte när de två under soffan äntligen kom loss. En viss James Potter och en viss Sirius Black sträckte på sig så det knäckte i deras stela leder.

”Jag ska mörda Remus”, väste Sirius.

James såg lika mordisk ut, men han la ett finger över hans läppar och hyschade honom. Hans blick sa, förutom MORD, även jag har en plan. Ur en ficka drog han fram sin osynlighetsmantel och Sirius flinade och nickade förstående.

James svepte manteln över dem båda och de lyckades rulla ut från under soffan utan att den gled av dem. De stannade precis framför fötterna på Lilys väninna Mary.

De två marodörerna stelnade till som om de fått en kroppslåsningsförhäxning över sig igen. Hon verkade tack och lov inte märka något, men plötsligt tog hon en steg framåt mot soffan. Sirius, som låg närmast henne, rullade förskräckt undan så han hamnade över James.

”Mary! Kom, jag vill visa dig en sak!” ropade plötsligt en röst en röst från andra sidan uppehållsrummet.

”Kommer!” ropade Mary tillbaks.

De två marodörerna andades lättat ut. Sirius såg ner på James som låg under honom och kände hur hans hjärta slog hårt mot hans bröstkorg. I en sekund såg de bara in i varandras ögon.

Sedan insåg James vad de höll på med och han puttade ner Sirius från sig och gav honom en smäll över huvudet. Sirius bara flinade sitt hundgrin.

De tog sig upp på alla fyra bredvid varandra och spanade ut över uppehållsrummet. Det kändes ganska dumt att stå där på alla fyra mitt i uppehållsrummet, men ingen kunde ju se dem under manteln.

När de såg att ingen kollade åt deras håll – man kunde inte vara nog försiktig trots att man var osynlig – ställde de sig upp.

De två marodörera flinade åt varandra och såg på varandra med ett ansiktsuttryck som för alla andra bara betydde problem. Långsamt började de bana sig fram genom uppehållsrummet till sin sovsal för att fortsätta smida på sina ondskefulla planer.

”Hörri, de är borta!” hörde de en röst utbrista bakom sig.

”Va? Vilka är borta?” frågade en annan röst förvirrat.

”James och Sirius, de ligger inte under soffan längre!”

”Va?! Är Potter och Black borta? Det är inte möjligt!”

”Kolla för dig själv då ifall du inte tror mig!”

”Men de kan ju inte bara försvunnit!”

James och Sirius stannade i trappan upp till pojkarnas sovsalar och kollade ut över uppehållsrummet. De flinade när de elever som var där nere började se sig omkring och leta efter dem. De såg fruktansvärt nöjda ut över den förvirring de skapat.

Nu skulle Remus få! Den jäkla varulven visste inte vad han gett sig in på när han retade upp Hogwarts mästerskojare.

Samtidigt nere i Stora salen fick Remus en rysning och en konstig föraning om att något var på väg att hända.

---

Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte så blir jag den gladaste lilla författaren på hela mugglis!

Åh detta är ju bara för härligt!! Så fantastiskt roligt, och jäklar vilket band grabbarna har! Så sjukt bra Jisses vad kul det ska bli att få reda på vad mästerplanen är fö något!

Dom är ju för härliga asså

Sjukt bra! Längtar tills nästa

Tusen tack för era kommentarer! Känner mig duktigt som redan har en till del klar, har ju inte ens gått en vecka sedan jag la ut den senaste

---

Nere i Stora salen ställde sig Remus Lupin plötsligt upp. Så plötsligt att lille Peter Pettigrew ramlade av bänken på andra sidan bordet.

”Vad är det, Remus?” pep Peter och tittade upp över bordet.

”Förhäxningen”, utbrast Remus och stirrade med uppspärrade ögon på sin knubbiga vän.

”Va?” sade Peter och såg ut som ett frågetecken.

”Petrificus Totalus håller inte för evigt, så småningom kommer den avta”, rabblade Remus upp snabbt. ”Helvete, hur länge har vi suttit här?”. Han drog bort klädnaden och stirrade på sin armbandsklocka.

Peter reste sig mödosamt upp, och skulle precis sätta sig på bänken när Remus utbrast: ”Helvete!” igen och började springa därifrån.

Lille Peter stönade och skyndade efter så fort hans korta ben tillät. När han kom ikapp Remus flera trappor och korridorer senare så lång varulven i en hög på golvet. Under sig hade han en annan elev, men det enda Peter kunde se av denne var ett rött hårsvall.

”Lily!” utbrast Remus och reste på sig. ”Jag är så hemskt ledsen!”

”Vad tusan, Remus, varför så bråttom?” sade Lily och kände på sitt huvud.

”Du gjorde dig väl inte illa?” frågade han oroligt och sträckte fram en hand för att hjälpa henne upp. Hon tog den och han drog upp henne på fötterna.

”Nejdå”, sade hon och log. ”Jag var faktiskt på väg till dig. Men jag tänkte väl inte att träffa dig såhär”

Remus såg fåraktig ut. ”Som sagt, ledsen för att jag sprang på dig”

”Ingen skada skedd”, sade Lily. ”Men jag vet inte om du förtjänar mitt pris nu”. Hon blinkade åt honom.

”Pris?” sade Remus och lade huvudet på sned. Han kollade på Peter för att se om han förstod. Men Peter såg lika förvirrad ut.

”Ja, jag tänkte ge dig ett pris för det du gjorde mot Potter och Black. Det var helt genigalt!” strålade Lily.

”Helvete, James och Sirius!” utbrast Remus och sprang därifrån igen.

”Va?” sade Lily förvirrad och såg efter Remus som sprintade bort genom korridoren. Peter började följa efter så fort han kunde. Alltså inte särskilt fort.

”Vad handlade det där om?” ropade Lily efter honom.

”Petrificus Totalus… avta… James… Sirius… för länge…” flämtade Peter åt henne medan han sprang efter Remus. Varulven var dock redan ur synhåll.

”Helvete”, hörde han Lily säga bakom sig. Sedan hörde han snabba fortsteg som följde efter honom.

Snart hade även Lily sprungit förbi honom.

”Kom igen, Peter!” ropade Lily efter honom. Men snart hade även hon försvunnit ur synhåll. Han kunde inte göra annat än att fortsätta framåt på sina korta ben.

---

Lämna gärna en kommentar så är ni bäst!