Amaanda & Warlock (PRS)

Lyra mötte Lauras blick och visade att hon undrade lika mycket hon med.
"Det har med era föräldrar att göra ..." började Aaron, men Margaret avbröt honom:
"Jag tycker inte att det är nödvändigt att veta mer för tillfället", sade hon och ställde tillbaka sin urdruckna kopp te på brickan. "Vi kan berätta mer en annan gång, men för idag får det räcka. Dessutom är det strax middag." Hon kastade en blick på klockan.
Lyra var inte säker på om hon lyckades dölja sin besvikelse eller inte. Antagligen syntes den tydligt i hennes ögon. Hon drack också upp den sista slurken ur sin kopp och sträckte sig framåt mot bordet för att ställa tillbaka den på brickan.
"Ni kan gå och lämna ert bagage i ert rum", fortsatte farmodern vänd mot Laura och Louis, "för jag antar att ni inte hunnit med det än? Aaron kan visa er var det ligger."

"Kom Louis", sa Laura tyst på franska. Hon puttade till sin lillebror i samma sekund som Margaret plockade ihop tekopparna på brickan i vackert trä.
Aaron ledde ut de både syskonen samma väg de kommit in, och lät dem sedan plocka upp sina övergivna rullväskor.
Laura upptäckte att hon kramade dess handtag hårt då deras morfar försvann genom dörröppningen på nytt. Det kändes overkligt att hon skulle packa in sina grejer hos de här främlingarna. Att det här var deras hem nu...
"Jag förstår lite av det de säger om jag anstränger mig", sa Louis ut ur det blå. Han kisade mot sin syster under den blonda luggen. "Fast det är väldigt svårt. Engelska är bara så..." Han suckade. "...komplicerat."
Laura var glad att Louis fick henne att sluta tänka.
"Det kommer bli bättre", sa Laura. "Ge det bara tid. Innan du vet ordet av det förstår du allt."
"Tror du verkligen det?" Frågade Louis svagt. Hans ögon glödde av hopp. Vilket fick Laura att förstå hur viktigt det här var för honom.
Hon skulle precis till att svara då Aaron kikade ut ur dörrspringan.
"Kommer ni?"
Laura bar upp sin väska på trappavsatsen. Den var riktigt tung, så det tog några kämpande ögonblick innan både Louis och hennes packning stod på plats inne i hallen.
"Margaret nämnde nyss att Lyra redan hittat ert gemensamma rum." Sa morfadern.
Gemensamma rum? tänkte Laura. Menade han att de alla tre skulle dela ställe att sova på?
"Och vid närmare eftertanke", fortsatte Aaron. "Blir det nog enklare om Lyra själv visar er var ni alla ska sova."
Han höjde plötsligt rösten och ropade med sin vänliga stämma: "Lyra!"

Medan Margaret bar iväg tebrickan gick Lyra fram till en av rummets bokhyllor. Inbundna bokryggar mötte hennes ögon och hon drog ett finger över dem. Vissa var blekta och slitna, andra såg nästan nya ut.
Hon tittade bakom sig för att se att farmodern inte var kvar - eftersom att hon inte var säker på att hon faktiskt fick titta i böckerna - innan hon drog ut en och synade dess framsida. Det var en ganska liten, röd bok som hon kände igen från skolan i Sverige, men då hade den förstås varit översatt till svenska. "Fantastic beasts and where to find them", skriven av Newt Scamander, eller som den på svenska hette, "Fantastiska vidunder och var man hittar dem".
Lyra hade läst den flera gånger, även om hon läst vissa delar oftare ... med vana fingrar bläddrade hon fram till sidorna om drakar.
Hon läste de välbekanta orden med ett leende tills Aarons rop fick henne att rycka till, smälla ihop boken och vända sig om. När hon upptäckte att hon fortfarande var ensam i salongen ställde hon lättat tillbaka boken i hylla och smet ut i rummet där trappan fanns.
"Ja?" svarade hon och försökte att se ut som om hon inte alls kände sig ertappad.
"Jag sa nyss till dina kusiner att det är enklare om du visar vart ert rum ligger", sade Aaron och log, innan han kilade iväg. Lyra hade anat att hon skulle dela rum med dem, med tanke på sängarna.
"Jaha", sade hon och tittade på bagaget Laura och Louis höll i. "Det är den här vägen." Hon nickade uppåt trappan och började gå upp för den.

Det knarrade under Lauras fotsulor vid varje steg uppför den gamla spiraltrappan, som om den beklagade sig högljutt över att tre främlingar trampade sig fram över dess yta. Och dessutom var den brant. Brant och smal.
Laura var tvungen att stänga munnen för att inte andas högt av ansträngningen att släpa sig själv och bagaget uppför den.
Den dåliga konditionen gjorde sig påmind då hon följde efter sin kusin genom den breda korridoren där ovanför. Ingen annan såg ut att flämta av ansträngning, så Laura stängde munnen och försökte dölja sin ökade andning så gott det gick. Hon skämdes över den.
Snart puttade Lyra upp en dörr som redan stod på glänt. Laura memorerade tyst för sig själv att det var andra dörren till vänster då hon klev in.
Rummet var inrett i samma stil som resten av huset. Det fanns tre väldiga fönster som stängde in en svag unken lukt av något unket och gammalt Laura hade svårt att identifiera. Det stack i hennes näsa då hon betraktade de fyra bäddarna med kistor vid fotändarna. Sedan for hennes blick mot en uråldrig byrålåda i rummets kant.
Vid en av bäddarna stod redan en koffert parkerad, en packning som bara kunde vara Lyras. Medan Louis snabbt valde ut sängen närmast dörren, och längst bort från sin främling till kusin, stod Laura i några ögonblick och undrade vad hon skulle göra. Skulle hon ta sängen bredvid Louis? Eller den lediga tvärsöver rummet, bara någon meter från kusinens?
Laura konkade upp resväskan på bädden bredvid Louis och tittade upp på Lyra.
"'ar du också ett syskon?" Hon såg menande på den tomma sängen bredvid henne.

Lyra hade satt sig på sin säng, som för att betona att den var upptagen, och hade sina händer knutna i knät. Först trodde hon att Lauras fråga var riktad till Louis, men sedan förstod hon hur dum den tanken var och sade:
"Nej ... eller, det skulle vara om ... jag menar, jag är ganska säker på att jag inte har några."
När hon såg Lauras menande blick på den fjärde sängen tillade hon: "Om du undrar över den där så vet inte jag heller något. Kanske var det här det enda rummet med tillräckligt många sängar."
Huset verkade vara ganska stort, så Lyra tänkte att det egentligen var ganska konstigt, men så var det i vilket fall.
Plötsligt mindes hon sitt rufsiga hår efter flygturen och började generat försöka släta till det.

"Jag antar det", sa Laura samtidigt som kusinen nervöst plattade till sitt hår ännu en gång. Hon följde Lyras exempel och slog sig ner på sin egen säng, bredvid det tunga bagaget hon fortfarande inte öppnat.
"Ysch", sa hon och efter en stund av tystnad. Laura såg slött på kofferten. Medveten om att hon hade blickar på sig."Jag önskar vi kynde använda magi till att plocka ypp det 'är." Hon suckade. Helst av allt skulle hon bara vilja lägga sig ner och slumra till en stund. "Men jag antar att det är samma regler som 'emma i France. Ingen magi ytanför skolan!"
Hon tog ett andetag medan Louis ljudlöst började plocka ur sina saker ur sin väska. Och för att hon kände sig tvungen och lite generad över stämningen öppnade hon munnen på nytt:
"Fick dy använda magi i Sverige? Jag menar, ytanför skolan?"

[Jag tänkte på en massa saker som möjligtvis kan vara med/byggas in i storyn? Se det som förslag så länge
1. Louis kanske har kommit till England av misstag? Att de franska föräldrarna liksom trott att Hogwarts är till för tioåringar också. Men så, genom något samtal eller något, framgår det att man måste vara elva för att börja första årskursen. Och vad finns det då för anledning att Louis stannar i England? Jag menar, han är ju lika trygg hemma. Så då flyttR han hem igen. Dock är det bra att vi fått med honom en del i alla fall. Då blir karaktären mer levande och så kan även Lyra relatera till honom senare i rollet?
2. Sedan funderade jag över om vi skulle "snabbspola" rollet lite. Så att vi kommer till Hogwarts någon gång och inte står och stampar framför målsnöret för alltid? :3

Jaa, har du någon idé? Vad tycker du om mina?]

"Nej, ingen magi. Inte innan man var myndig, i alla fall", svarade Lyra och drog med fingrarna genom håret. "Så om ett år för mig."
Hon tittade åt Louis håll, där han packade upp sakerna. Hon visste inte hur gammal han var. "Ska han ... eller du " Hon tvekade med orden. Louis hade hittills inte sagt ett ord till henne men det kändes ändå fel att prata om honom i tredje person, som om han inte var där. "... jag menar, ska ni till Hogwarts båda två?"
Lyra gick fram till fönstret och stödde armarna på fönsterbrädan. Utanför höll det på att skymma och trädgården var vacker i det slocknande ljuset från den här omvälvande dagen.


((Mm, jag tycker också att det vore bra att snabbspola lite. Jag hade nästan glömt bort handlingen, det där med att folk försvann och vi blev misstänkta och det xD Det kommer att ta en evighet om vi håller på så här. Men vart skulle vi börja då? På tåget?
Om Louis ska iväg eller inte spelar inte så stor roll för mig Du kan bestämma det. ^^))

[Okej, jag snabbspolar lite fint nu, haha. Till tåget, we go ]

Veckan innan avfärden till Hogwarts flöt på fortare än vad Laura någonsin kunnat föreställa sig. Morföräldrarna lagade god mat och tog väl hand om sina barnbarn. De visade henne runt i den fascinerande trädgården och lät henne blanda till så många trolldrycker hon ville. Dessutom hittade Aaron några gamla kvastkäppar och en uråldrig klonk som Louis och Lyra roade sig att spela och flyga omkring med (Laura nöjde sig med att hålla sig på marken.)
Det dröjde inte dagar förrän Laura verkligen började fästa sig vid gårdens olika ytor. Det fanns så mycket att göra och så många personer att prata med att det aldrig blev tråkigt.
Nervositeten hon kände över att börja på en brittisk trollkonstskola gjorde sig inte påmind förrän kvällen innan, då de satt vid matbordet och pratade om Hogwarts tillsammans. Till och med Louis pratade då och då, det visade sig att hans engelska kraftigt utvecklats under tiden på gården.
"Vilken årskyrs kommer jag och Lyra gå i?" Frågade Laura nyfiket och stoppade munnen full med Margarets utsökt kryddade potatis.
"Ni är sexton år, inte sant? I så fall, logiskt sätt, årskurs sex."
"Och jag då?" Louis såg ivrigt upp på sin mormor.
"Hur gammal är du, Louis?" Aaron knackade sig i pannan som för att påminna att hans minne inte var det bästa på äldre dar.
"Tio!"
På något sätt gjorde Louis svar inverkan på morföräldrarna. Margaret glömde helt bort att tugga maten och satt med halvöppen mun, medan Aaron råkade lägga armen på tallriken i chock.
Det visade sig att Hogwarts välkomnade elever som var elva år eller äldre. Aaron reste sig upp från bordet och gick ut för att skicka ett brev. Han var uppe hela natten och skickade uggla efter uggla, skrev brev efter brev. Och tillslut, på morgonen de skulle ge sig av, fick de beskedet att Louis inte var tillräckligt gammal för att börja sitt första år på Hogwarts.
Och efter mycket häpnad bestämdes det att Louis skulle skickas hem till Frankrike snarast möjligt.
Laura var så chockad att hon inte kunde förmå sig till att visa några känslor när de sa adjö, båda med kofferter vid fötterna och redo att åka åt olika håll.
Eftersom att tåget till Hogwarts skulle avgå så snart blev farvälet kortvarigt. Laura kysste sin lillebrors panna och sa att de snart skulle se igen.
Sedan var de på väg. Aaron körde en skruttig bil som måste vara från planeten jordens födelse med båda händerna. Det skumpade så vilt på vägen att alla passagerare flög omkring i dess utrymme och mugglare tutade irriterat åt dem då de yrde förbi i full fart.
Laura tänkte på sin lillebror. Som var någon helt annanstans med Margaret. Hon undrade hur länge det skulle dröja innan han var hemma i Frankrike igen, och en del av henne skämdes över att hon inte längre längtade fullt lika mycket tillbaka.

[Lite rörigt, men nu är vi på väg till Kings Cross i alla fall ]

Lyra hade bara åkt bil ett par gånger innan, för flera år sedan, så hon log av spänning när hon klev in i bilen och satte sig till rätta i ett av de låga, nedsuttna sätena. Under tiden då hon bott i mugglarområdet i Sverige hade hon förstås sett bilarna många gånger, men oftast hade hon ju varit på skolan och där fanns självklart inga bilar.
När farfadern startade bilen förvånades Lyra av hur mycket den skumpade och ryckte. Så hade det inte sett ut när mugglarna kört, och när de kom ut på motorvägen visade det sig att de inte gjorde det här heller. Inte för att deras tutningar och arga blickar gjorde Lyra särskilt mycket. Hon vevade ned fönsterrutan, sträckte ut handen och njöt av känslan när luften slog emot den. Det var nästan som att flyga fort.

Efter att ha kört runt på en överfylld parkering för bilar i flera minuter för att till slut hitta en väldigt liten plats mellan två bilar som båda parkerat ganska snett, började de packa ur koffertar och resväskor ur bagageluckan. SEdan styrde de stegen mot KIng's Cross.

"Det är gott om tid!" Ropade Aaron då han gick med snabba steg förbi förvirrade mugglare på perrongen med Laura och Lyra småspringandes efter sig. De förflyttade sig så fort att Laura inte hann uppfatta mer än suddiga ansiktsdrag av dem de passerade. Stressen låg som ett moln i luften, samtidigt som Aaron hela tiden optimistiskt tittade på sin klocka och utropade att det var tvärtom. Det fanns all tid i världen. Laura visste inte om han gjorde försök till att lugna dem, eller om det faktiskt var sant. Hon hann inte tänka på det heller, all koncentration lades på att inte kollidera med främlingar och deras koffertar. Hennes andhämtning bultade lågt i öronen.
Det dröjde inte länge förrän Aaron saktade ner för att dra kusinerna intill sig. Han befann sig plötsligt så nära att de små orden som kom över hans läppar endast kunde höras av deras öron.
"Väggen där..." Han nickade menande mot spärren mellan perrong nio och tio innan han fortsatte. "Är nyckeln till plattformen för Hogwarts Expressen. Jag vet inte hur ni gör för att komma till skolan i era länder, men här i England är det enkelt. Det enda ni behöver göra är att springa mot spärren här. Med bagage och allt. Magin i väggspärren kommer leda er rätt."
Han andades ut genom munnen, backade undan och log mot dem båda. "Skulle du vilja börja, Lyra? Laura, du kan gå direkt efter. Jag springer sist."