PRS, Saga Lovegood och Alexandra Hagström

Jag stannade inte förrän solens sista strålar för den dagen sedan länge försvunnit. Jag kunde bara inte få honom ur huvudet. Jag hade jagat halva dagen, och en bit in på natten, och det brukade göra mig på gott humör. Men nu kunde jag bara oroa mig för vad han skulle tycka om mig.
Jag intalade mig själv att jag inte brydde mig och begav mig hemåt.

Jag gick sakta hemåt och stannade utanför huset.
- Felix, skrek min mamma argt.
Jag suckade och gick förbi henne in på mitt rum.

När jag kom hem lade jag mig raklång på soffan. Vanligtvis brukar jag vara väldigt pigg på natten (jag är en natt"människa" men nu hade jag inte lust att göra någonting. Jag drömde mig bort i vilda fantasier, och för ett litet tag kändes det nästan som att jag sov.


När det äntligen var dags att gå till skolan for jag ut ur huset och sprang mitt snabbaste tills jag var så nära busstationen att det var för riskabelt. Medan jag väntade på att bussen skulle komma stod jag och trampade otåligt. Jag hade inte varit så här taggad inför någonting på ett bra tag - det mesta börjar förlora lite av sin tjusning efter sisådär 50 år - men nu kunde jag knappt hindra mig själv från att sätta iväg mot skolan så snabbt jag bara kunde.

Jag går mot busstationen då jag såg tjejen från igår.
- Du jag fick aldrig veta ditt namn igår, sa jag och ställde mig framför tjejen.

Jag stannade upp när killen från igår gick fram och ställde sig rakt framför mig. Det var en ansträngning att bara komma ihåg att andas. Än en gång slogs jag av hur otroligt gott han luktade.
- Jag heter Eleonora, sa jag. Eleonora Hart.

- Trevligt att träffas, sa jag och räckte fram handen.
Jag kollade på henne och log.

Jag tog hans hand och skakade den lätt. Så fort han släppte greppet om den stoppade jag ner handen i jackfickan, låtsades att jag frös. (Ni vet, för att förklara varför den var kall som is.)

- Du kan få låna mina vantar om du fryser, sa jag och räckte fram mina vantar till henne.

- Nej tack, sa jag och avfyrade mitt största leende (vilket är STORT) och försökte komma på något att säga.
- Åh. Bussen kommer nu, hasplade jag ur mig. Klant. Inte för att bussen inte kom, men för att det borde ha varit fullkomligt omöjligt för mig att veta det.

P.S.
Jag ska åka bort och kommer inte kunna svarar på typ en vecka

Jag kollade på henne och vände mig om.
- Kommer du? Frågade jag.