Ny tråd

Arya muttrade något tyst i sömnen och vände sig hastigt om, så att hon föll av grenen hon sov på. Med ett ryck vaknade hon och såg på Z, som än vilade. Med en trött suck klättrade hon upp i trädet igen och somnade om, mer kunde hon inte göra. Det var dessutom bra att vila upp sig, för att orka hitta ut sedan. Eller snsrae försöka hitta ut. Arya sov sekunder senare, lika djupt som förut fast nu med dunkande huvud på grund av fallet från grenen.

Invenies såg sig om i den tysta skogen och hon såg inget, men kände något det gjorde hon. Det var inte bara tur att hon gick hit då hon som en hund kunde spåra upp det hon sökte vare sig det var osynligt eller ej. Hon kom fram till en liten glänta och var påväg att snubbla över något lent och osynligt. Hon log för sig själv och gissade att kvinnan var i närheten.
"Hej där, tack för hjälpen." sa hon lågt och mjukt åt den osynliga hästen och gav denne ett äpple. Hon satte sig ner och lutade sig mot ett träd, hästen la sitt huvud i hennes knä och fick ännu ett äpple.
"Vi får festa lite på mat tills din vän behagar sig att komma ner." sa hon mjukt och tog fram ett kallt köttstycke och började tugga på. Hon gav hästen mer mat då den verkade vara hungrig och hennes äppelförråd försvann i en hast in i ett osynligt gap.

Arya sov vidare, lika ungt som förut. Och av någon anledning började hon åter röra sig i sömnen,, för att sedan snarast efter falla ner mot marken igen. Denna gång hade hon inte sådan tur längre, hon föll med huvudet först och slog i en gren lite längre ner. Hon vaknade av slaget med ett smärtsamt stön och landade sedan osmidigt i en hög av plågsamma ljud framför kvinnan. Turen verkade inte vara på hennes sida idag. Z frustade oroligt och for fram till Arya. Hon buffade snällt mot Aryas hals, då ansiktet var begravt i marken. På skakiga armar satte sig Arya upp. Hela hennes kropp värkte, och Z hade inte bara ett, utan två huvuden.

Inventies ryckte till och kom upp på fötter, hon gissade att det var kvinnan. Men kvinnan kunde vara beväpnad och det hade hon ingen lust att bli, offer för någons kniv. Men hon hörde stönandet och följde hästens hals ner till en hög som var kvinnan. Eftersom hon själv var känslig för sinnesstämningar och känslor visste hon att den osynliga kvinnan gjort sig illa.
"Om du tar bort din osynlighet kan jag hjälpa dig. Jag har mat med mig också. Låt oss säga att det är som tack för du räddade mitt liv." sa hon leende om kvinnan skulle bli misstänksam av sig.

Arya stelnade till. Skit också. Kvinnan kunde säkert se henne. I brost på bättre val lät hon osynligheten rinna av henne, som om någon drog av henne ett täcke. En nötbrun och blodig liten kvinna visade sig. Ung var hon också, och att se henne nu kunde ingen tro att det var Black Shadow. Masken höll Arya i handen, och innanför huvan gömde sig ett långt, kolsvart lockigt hår. Arya stönade tyst och lade armen om sin häst, tryckte sig mot henne, borrade in sitt ansikte mot hennes hals. Hon trodde inte en enda sekund på kvinnan, varför skulle någon vilja ta hand om henne när hon stulit och skadad och gjort så många illa? När man kunde få en massa pengar, till och med bli adlad om man fångade in henne? Nej, den här kvinnan var lika stort hot mot Arya som alla andra.

"Sådär ja, mycket enklare då jag kan se dig." sa Inventies lugnt och drog fram en vattenflaska och trasa samt började rengöra såret i bakhuvdet.
"Det var väl onödigt att falla så. Heter Inventies föresten, men du kan kalla mig Ven." sa hon i snabb följd och studerade kvinnan. Hon själv var längre än henne, men hon var ung och vacker.
"Trodde du skulle vara äldre, om du ursäktar." sa Inventies med ett lätt skratt och band om hennes huvud innan hon tvättade lite småsår, men de var inte så farliga.
"Hungrig?" frågar hon sedan och skjuter fram säcken med mat.

Arya blängde surt på Inventies, hur vågade hon påstå att Black Shadow var dum? Hon hade precis tänkt svara något i stil med Jag sov faktiskt, din jävla häxa! när hon insåg att hon bara skulle förlöjliga sig själv med att låta så barnslig. Därför höll hon tyst, blängde bara på henne.
Hon höll tillbaka ett leende åt hennes kommentar. Alla trodde hon var i 30-årsåldern, minst. Arya kände sig stolt över det, alla tyckte hon var så skicklig, men egentligen var hon bara osynlig, och resten av det här landet var dumt. Inte så olikt någon av de andra rikena härikring faktiskt.
"Har du varit i Monsea?" frågade hon tillslut med raspig röst. "Det är en väldigt vacker stad..."

Inventies flinade åt hennes blängande och luta sig mot ett träd då hon var klar. Hon kastade ett äpple till hästen och ett köttstycke till kvinnan som inte såg ut att ha ätit på dagar.
Inventies nickade åt hennes ord.
"Ja det har jag, är uppvuxen på slottet." sa hon enkelt, hon var född där med, hennes mor var en piga som dött i barnsäng och troligen var hon dotter till någon av de rika adlingar som fanns på slottet eller som kom.
"Tja, det är väl staden, önskar mig mest härifrån dock." sa hon och började långsamt tugga i sig ett kokt ägg och såg på kvinnan.

"Hm. Då vet du varför kungen vill åt mig." sade hon buttert slet loss en bit kött med tänderna. Hon tuggade det sega köttet ett tag innan hon svalde, och lät ut en rap. Med ett nöjt flin satte hon sig på den lägsta trädgrenen. "Har du varit i Monsea, riket då?" frågade hon nyfiket. Själv hade hon bara varit vid gränsen mellan middluns, Monsea och Sunder en eller två gånger, aldrig passerat in i Monsea - med undantag för den gång hon råkat få sig själv insläpad i Drottningens fängelse för att ha mördat en vakt. "Mina fåglar sade mig att Drottning Bitterblue gift sig med en oäkting." mumlade hon informerande. Det visste nog Ven inte, då städerna ofta inte var så informerade som de trodde. För att få veta sådant behövde man känna många lurendrejare, ända från Estill till de höga klipporna vid byn höger om Monsea, och det var svårt att finna sådana om man inte sökte noga.

"Du har tagit hans kronjuveler och han är skapligt arg över det." sa Ven enkelt och rörde omedvetet på ryggen som en rysning hade gått genom henne.
Men hon skakade på huvudet åt Aryas fråga.
"Nej, här i skogen är min enda fristad. Du är inte den enda som är jagad." sa hon med ett snett flin och såg efter kvinnan.
"Det var väl trevligt, man får hoppas att de finner lyckan samman." sa hon föga imponerande. Hon hade inte reda på mycket egentligen. De särlingar som bodde här var alltför skygga och visste inte om världen utanför. Hon själv blev jagad, släpad till kungen samt fick straff och ett uppdrag, inget mer.
"Jag vet inget om världen." sa hon slutligen erkännande då hon faktiskt inte hade någon att tala med om sådant och hon uteslutits från det mesta för att inte bli en farlig motståndare.

(Känner att jag inte minns mycket från boken xD)
(Edit, "Hans kronjuveler" kan misstolkas xD)