PRS(Fellrendión)

Mariana hann inte springa långt innan hon snubblade igen. Hon kände hur det smärtade till i foten då hon föll och kved svagt till och såg skrämt upp på mannen som sprang mot henne. Hon försökte dra sig iväg, men sjönk tillslut bara ihop och slöt ögonen. Tårar rann sakta nerför hennes kinder. Inte ens om hon skulle dö skulle hon slippa allt, hon skulle hamna där nere då, som mannen sa.

Ares höjde svärdet men gjorde inte mer än så.
"Hm...", började han. Sedan började han tvivla.
"Jag låter häxan bestämma för en gångs skull. Vill du dö här eller i din hemby på ett bål... eller önskar du dig kanske vattenprovet"? Frågade han.

Mariana väntade sig smärta men ingen kom. Sakta öppnade hon ögonen och funderade. Om hon valde sin hemby fick hon mer tid, hon kanske kunde fly då. Och det var långt till hennes hemby. "Min hemby" sa hon svagt och såg upp på mannen som stod med svärdet höjt mot henne. Hennes tårar var blandade med regnet men hon försökte torka bort båda.

"Borde jag kanske kalla på din familj också? Så att de får se föreställningen. Jag ska säkert kunna få till bra platser längst fram åt dem så att de inte missar någon detalj", sa han och hånlog mer brett.
"Följ med här"! Sa han utan att vänta på svar och band fast hennes händer i ett tjockt rep som han sedan drog med sig fram till sin droska.

Mariana såg ner i marken. "Min familj är död" sa hon bara lågt och snubblade sedan efter honom då han drog med henne. Hennes familj var död, hon hade sin morbror men hon ville inte att han skulle behöva se det, hon ville inte se hans besvikna eller förtvivlade blick.

"Tyst! Ditt ord är gift häxa"!
Det minsta han ville var att börja tro på vad en häxa skulle säga. Sen skulle väl det stå om hennes släkt i staden någonstans så att han skulle kunna veta vilka som var i livet.
Han band fast henne ordentligt och lade kross över varje utgång. Om hon skulle försöka fly så skulle hon bli sprängd i bitar, så enkelt var det.
Det var en lång väg. Han funderade lite på om han skulle ta en genväg eller inte.

Mariana lät sig bindas fast och såg honom lägga kross, även om hon varit troende förut kunde hon inte ta sig förbi dem. Hon slöt ögonen och var tyst en bra stund, hon kanske skulle kunna försöka förklara, förklara vem som var skurken och att hon inte kunde säga emot.
"Sir...Om ni låter mig prata och berätta kan jag kanske få er att ändre er...Snälla" bad hon lågt och såg på honom med sina mörkbruna ögon.

"Hm... om du låter mig binda för dina ögon... häxors ögon är... motbjudande... så kanske jag lyssnar... kanske inte... i vilket fall kommer du brännas", sa han lite långsamt och sådär släpigt som han brukade mot sina offer som han gillade att leka med lite innan han dödade dem.

Mariana nickade sakta och svalde hårt. Hon slöt sina ögon. Allt vart värt ett försök. Hon väntade inte på att han skulle binda för hennes ögon utan började prata igen. "Ni tror, alla tror att häxor är hemska och elaka, men vi är offer i allt...Ingen vill vara häxa" sa hon lågt. "Vi har alla blivit lurade och tvingade till att göra hemska saker..." började hon att förklara.

"Det säger du", sa Ares intresserat men fortfarande hånfullt. "Fortsätt".
Hennes ögon var nu förbundna så nu skulle hon inte kunna förhäxa honom med sina bara ögon om hon skulle försöka.