PRS [Angelinaa]

Zoë hoppade, högt och enkelt, utan svårigheter, undan för flickans slag. Hon var verkligen patetisk, människan. Trodde att hon kunde vinna över en alv. Zoë drog snabbt en pil ur kogret och spände bågen. Log. Det var verkligen roligt att leka så här med den idiotiska människan, hon var ju så dum. Zoë skulle kunna hålla på hur länge som helst. När minst flickan anade och Zoë inte hade nöjet kvar skulle hon bli dödad. Zoë släppte pilen och lät den segla genom luften för att träffa en gren ovanför flickans huvud. Knaket som följde var som musik för Zoës spetsiga öron och hon funderade på om människan skulle vara klipsk och snabb nog att förflytta sig innan grenen gav vika.

Så nära! Om alven bara hade skjutit på på Chira istället för ovanför henne hade Chira varit död nu. Varför var alven så oändligt seg för.
Chira tittade inte ens upp för att se vad alven hade träffat. Det var inte svårt att gissa att det var något som skulle skada Chira, räknat med att hon inte flyttade på sig. En del av Chira ville bara stå och invänta att få något i huvudet, förhoppningsvis något som kunde skada henne ordentligt. Men en större del insåg att det kunde leda till stora skador som inte dödade henne.
Så Chira kastade sig åt sidan och lyckades komma undan den tunga grenen. Chira morrade irriterat.
"Din fegis! Det är inte rätt att duellera med ett långdistans vapen! Dra ett svärd eller en kniv och slåss med värdighet!" skrek hon ursinnigt och svingade ett slag mot alvens vänsteröra. Att skära av toppen av alvens långa öron skulle vara en riktig vinst.
Chiras energi var nästan helt slut, om alven inte döda henne nu tänkte Chira faktiskt göra det själv. Hon tänkte inte fortsätta vara alvens leksak längre.

Zoë var faktiskt nära att få halva örat bortskuret där, hon hade tappat koncentrationen för en sekund. Men hon väjde undan i sista stund och morrade irriterat åt människoflickan.
"Det är inte rätt? Säger vem?"
Zoës ögon smalnade.
"Men om du tigger om det så"
Hennes röst var sliskig och hon hängde bågen på ryggen. Sedan drog hon sitt svärd, det halvlånga hon alltid bar på ryggen under bågen. Hon var nästan som ett levande vapen. Svärdet var ungefär lika långt som människans, men betydligt vackrare. Alvsmideri. Zoë gjorde ett utfall, men det var inte menat att varken döda eller skada. Bara för att visa att hon minsann inte var feg eller dålig på närstrid. Hon var bättre med bågen, mer pricksäker, ja, men svärd stod som tvåa på listan.

Nu var alven inte ens nära. Nu retades hon bara! Chira stirrade på alven, men såg henne egentligen inte. Nu var alvens chans över. Nu var det Chiras tur att att döda sig själv. Det var det hon tänkte på medan hon stirrade på alven. Hur skulle hon mest effektivt få slut på sig själv. Halsen skulle antagligen ge snabbast resultat, förutom något annat viktigt organ som hjärtat. Det skulle vara svårt att sticka sig tillräckligt hårt i hjärtat, hon trodde inte att hon skulle nå handtaget på svärdet om hon höll det åt fel håll. Varför kunde hon inte haft mig sig en dolk eller en kniv?
"Din ras förtjänar inte en plats i denna värld" väste Chira ilsket. I hennes ansikte syntes inte bara hatet längre, uppgivenheten sken också igenom. Hon skulle dö en värdelös död, precis som alla andra hon hade känt. Alla andra från hennes by. Hon vände svärdet i handen och höll det, en smula snett, riktat mot sin mage. Redo att sticka sig själv och förhoppningsvis snabbt förblöda, i alla fall snabbt nog att alven inte skulle behöva skynda på processen. Det skulle betyda att Chira hade misslyckat det sista hon någonsin gjorde.

((Hur ska de göra för att typ bli vänner? OwO))

((Hum... får dem att sluta försöka döda varandra...? XP Jag vet inte, om båda karaktärerna bara lugnar sig och börjar prata borde det väl gå? XP))

((Heh ja men båda typ hatar varandra... XP vad ska Zoë göra för att hindra Chira?))

((Typ sparka bort svärdet? Sedan kommer min karaktär antagligen typ ge upp och bli mer pratsam XP))

((XP okej))

Zoë såg vad människan tänkte göra. Hon hade svärdet riktat mot sig själv och ångesten lyste i hennes ansikte. Zoë suckande. Omärkbart, förstås. Egentligen skulle människans ynkliga död inte spelat henne någon roll, men av någon anledning kände hon ett litet styng i magen. Det kändes inte bra. Så hon handlade utan att tänka. Snabbt rusade hon fram mot människan, fortfarande med sitt eget svärd i handen, och sparkade en välriktad spark, rakt på människans svärd. Det klingade till när det föll till marken och Zoë tog upp det. Med två svärd i händerna såg hon människan i ögonen.
Men hon förstod inte vad hon höll på med.

Chira såg förvånat på alven, vad höll hon på med? Var hon verkligen så hemsk att hon kände sig tvingad döda Chira själv? Kanske skulle det räknas som om Chira på sätt och vis vann om hon hann ta sitt eget liv innan alven hann göra det.
All Chiras orka var helt slut. Hon sjönk ned på marken och andades tungt. Hon kände hur hennes tunika började färgas röd av blodet från såret i halsen. Hon såg upp mot alven. Chira hade inte ork att vara arg längre. Hon hade helt gett upp. Alven hade vunnit på riktigt.
"Vad håller du på med? Döda mig då" sa Chira uppgivet. Nu hade hon gjort det hon absolut inte ville, hon bad alven rakt ut att mörda henne. Hon hade verkligen hoppats på att kunna dö med värdighet. Åtminstone med en gnutta värdighet. En gnutta värdighet betydde att hon i alla fall försökte göra motstånd, även om hon blev helt mosad. Om hon bara hade haft lite mer energi. Nu ville hon bara se sin familj igen.