Drakdräparna (Privat rollspel med Fellrendión, Queen Boo och Choppa)

Valentina nickade. "Kanske." Sa hon tyst. Hon såg sig omkring. De nedersta grenarna satt väldigt högt på alla träd i närheten. "Kolla" sa hon och höll upp svärdet. "Det är perfekt!"

"Okej. Men vi borde turas om att hålla vakt. Jag kan börja", svarade Dina och började klättra upp i ett träd. Hon satte sig på en stadig ganska långt upp och tittade ut över landskapet.

"Jag... kan inte komma upp" flämtade Valentina efter att hon försökt några gånger. Hon satte svärdet i slidan och försökte igen, med samma resultat. Igen. Den här gången fick hon fötterna nästan en meter över marken, men halkade och skrapade händerna mot barken. "Hel" väste hon när blodet kom

"Behöver du hjälp?", flinade Dina och kollade ner på Valentina. Hon klättrade ner lite, och sträckte ut handen.
"Här."

Egentligen var Sigrid inte så mycket för klättring i träd. Hon hade en gång varit med om att hennes vän klättrat upp i ett mycket högt träd. Det slutade med att en gren knäcktes och hon föll femton meter ner och bröt benen.
Då hon var den enda som såg det så hade det gett en speciell effekt på henne. Hon var mer försiktig i träd och föredrog träd med tjocka grenar istället för smala. Hon ville även inte komma för högt upp.
När de två andra stannade över henne så stannade hon två grenar neråt och var noga med att knyta fast sig själv ordentligt med ett rep hon tagit med sig i sin väska.
Därifrån såg de snart gryningen. Det var som att solen föddes från en natt så kall. Som en nyfödd sol. Himlen ändrade sig från att vara nattsvart till färgstark.
Uppifrån såg man så mycket att man knappast ville se neråt.
Det var otroligt. De hade aldrig tillåtits att vara ute så tidigt. Det var inte klokt med tanke på hur beskyddande deras föräldrar var och hur många fiender de hade.

Snart var dagen kommen...

"Borde vi kanske äta frukost"? Frågade Sigrid.

Valentina hade tacksamt tagit emot hjälpen från Disa.
"Jag vill inte äta än. Jag behöver sova..." mumlade Valentina.
Hon gäspade. Solen steg högre och högre, men det var fortfarande tidigt, och hon hade inte sovit på ett dygn.

"Nåja, jag låter dig sova tre timmar men sen måste vi gå", sa Sigrid. Hon var lite rädd för att låta elak, men de var säkert inte de enda som var ute efter att dräpa draken. Priset var ju trots allt dyrbart.
"Men vill du äta något Dina"? Frågade Sigrid.
Hon öppnade sin väska. Hon själv var hungrig i alla fall.

"Tack" gäspade Valentina och lutade sig mot trädstammen så att hon satt stadigt. Sedan slöt hon ögonen. Ängen var en vacker syn. Hon hade aldrig sett något liknande! Blommorna var stora och färgglada, gräset var mörkgrönt, himlen var onaturligt blå och... allt hade för mycket färg. Hon kliade sig frustrerat i hårbottnen och lite av hennes blond hår föll över hennes axel...

Jag vill helst inte stoppa detta rollspelet men har ni lust att fortsätta?

Ja, men du får skriva då.