PRS - Händelserika stjärnor

Clem höjde ett ögonbryn, hur kunde kvinnan inte hört talas om det?
"Om du menar levande döda med monster så antar jag att det är vad jag menar" sa hon till den äldre kvinna som hette Sayuri. "Jag hoppas du har rätt"
Clem ville inte möta några walkers på ön, det var illa med människor som ville döda än. Hon undrade varför människor var så angelägna om att döda varandra. Hon antog att det låg i människans natur. Clem tittade på Sayuri när hon la ner bomben i väskan och nickade. Hon la långsamt ner sin egen. Hon kunde alltid trycka på armbandet ifall kvinnan skulle försöka något, hon skulle förvisso dö själv, men hon skulle dö på sina egna villkor.
"Jag fyllde på min igår" sa hon enkelt och tittade sedan upp mot himlen när hon hörde ett plan. För henne var det fortfarande ett ovanligt ljud hon behövde vänja sig vid. Hon såg på de röda fallskärmarna som for ner emot marken. Hon tittade på Sayuri när hon ställde en fråga och sedan började röra på sig. Clem sprang ikapp henne.
"Jag tror inte det är någon bra idé att rusa fram till dem utan att veta vad det är. De kan släppa vad som helst, något som kan vara rentav dödligt" sa Clem och såg på kvinnan. Clementine visste att man inte kunde lita på människor, det var ofta de tycktes göra något gott som senare visade sig vara ont. Hon rörde sig med försiktighet emot fallskärmen, hon förstod att alla måste sett dem falla.
"Jag tror inte vi kommer vara ensamma" sa hon och studerade omgivningen. "Vi har bättre utsikt uppe på berget och om vi krälar oss fram till kanten kommer vi inte synas så bra. Alla ser nämligen fallskärmarna landa och de kan dra till sig många människor, alla med bomber och villiga att döda varandra" sa hon och såg på kvinnan. Clem hade lärt sig att studera situationerna och inte göra något förhastat och när hon hade en idé som verkade genomförbar och genomtänkt så sa hon den. Hon tänkte inte vara tyst bara för att hon var ett barn.

Clem nickade nöjt.
"Bra och jag är glad att du lyssnar och inte avisar mig för att jag är ett barn" sa hon och klättrade upp för klippan utan problem. Hon nickade åt kvinnan när hon presenterade sig. Sayuri, det lär inte amerikanskt, snarare asiatiskt. Hon undrade hur stor organisationen som hade kidnappat dem var, fanns den hela världen över? Clem granskade scenen framför sig. Hon såg att havet längre bort, det syntes inga andra öar eller tecken på land runt dem och Clem förstod att det var långt till land och att ingen skulle råka springa på dem här.
Clem såg på tjejen som sprang fram till fallskärmen och kände snart att det pirrade till i handen men inget mer hände.
"Nej, men vi rörde inte på oss" sa hon och såg på kvinna som började dra i väskan när något kom flygande emot henne. Clem vek undan ansiktet när en våg av värme kom emot dem. Hon tittade ner på kvinnan som nu låg i flera delar och en man kom fram. Clem såg på Sayuri.
"Skall vi ta väskan och se vad som finns i den eller backa undan?" frågade hon. Hon undrade vad som fanns i väskan, antagligen nödvändigheter för att överleva. Hon tittade på mannen där nere, de skulle inte behöva döda honom för att ta väskan ifrån honom, frågan var om det var värt risken?

Clove hade sett allt, allt var en överdrift men hon hade kommit upp på berget och sett det hela med väskan. Hon hade precis tagit sin lunch då som bestod av choklad och vatten då det hände. Faktum var att hennes gömställe inte var alltför långt borta från de andra kvinnorna. Men hon visste inte om dem. Det hela med väskan intresserade henne. Troligen var det som festmåltiden i spelen och att detta innehöll proviant. När spelledarna tyckte det började bli tråkigt gjorde de en festmåltid. Något som alla spelare behövde och ville ha. Det blev ofta ett snyggt litet blodbad som här. Clove packade ihop, vad skulle hon göra? Vänta på att någon dödade mannen eller göra det själv? Men många verkade använda bomber med vilket irriterade henne.

Clem betraktade situationen. Hon trodde sig kunna följa efter mannen om det behövdes, men hon visste inte om kvinnan kunde det. Men det största problemet kunde vara att mannen använde sin sensor och då fann dem eller att han var tränad militär. De militärer hon mött verkade nästan ha ett sjättesinne och visste alltid om man smög på dem. De visste inte heller vad för bomber mannen hade eller vad som egentligen fanns i väskan och hon hade ingen lust att riskera livet utan att veta vad de var utan efter.
Clem gjorde som kvinnan och krälade bakåt och ställde sig sedan upp.
"Jag tror det kan vara en bättre idé, vi vet inte vad det är i dem och jag finner ingen mening med att riskera livet över något jag inte vet vad det innehåller" sa hon och såg på väskorna som fanns en bit längre bort.
"Den är närmast" sa hon och pekade på den vänstra väskan efter att ha bedömt avståndet. "Jag tror vi kan hinna fram till den innan någon annan gör det om vi skyndar oss"
Clem såg på kvinnan innan hon började klättra ner för berget och ta sig in i skogen.

Clove hade hela tiden haft ögonen på mannen och den döda kvinnan. Skulle hon klara det skulle hon få två gröna saker och en ryggsäck. Men hur många var det som tänkte samma som hon?
Fast egentligen varför rusa ner som en gasell? Hålla sig på avstånd vore väl bättre, tänk om det var något dåligt i ryggsäcken? Hur som helst ville hon inte riskera sitt liv i ett bombnedfall. Mannen måste försvinna någonstans och han verkade vara själv precis som hon. Tyst drog hon på sig ryggsäcken och började ta sig bakåt till dit där hon klättrat upp.
Hon fick göra så och sedan bestämma nästa drag då det hela var ur världen. Det ständiga planerandet höll på att göra henne galen. I spelen hade de varit ett helt gäng som mer eller mindre kunde härja fritt bland otränade magra ungdomar, här var det mer på allvar, allvar för henne själv. I spelen hade hon knappast sett någon förutom de övriga karriäristerna som något hot, och hon hade klarat det med galans.

Clem började springa när Sayuri gjorde det, hon hade inga problem att hänga med i den äldre flickans fart. Clem var van vid att springa fort, det var ett av de bästa sätten att undvika walkers.
Hon såg väskan längre fram och hur en annan kvinna fick tag på den. Hon var osäker på om hon skulle ta fram sina bomber men tog sedan fram de två som hon tidigare aktiverat hon slängde en bomb framför kvinnan och tryckte på knappen. Bomben exploderade och kvinnan stannade och såg på sina följeslagare och sedan på väskan. Clem hade redan tagit fram en till bomb som hon aktiverat. Hon ville helst inte använda den men skulle göra det om hon var tvungen. Kvinnan släppte dock väskan och flydde in i skogen, hon insåg antagligen att väskan inte var värt livet och de var två mot en.
Clementine tog upp väskan och hängde den på axeln innan hon såg på Sayuri och sprang in i skogen för att söka skydd. Clem ville komma långt därifrån innan någon upptäckte dem eller kvinnan började jaga dem. Hon fann strax floden och följde den uppåt för att komma till huset där hon träffat Sayuri. Hon skickade iväg radarn men upptäckte ingen. Antingen var de stilla eller så var de ingen där. Clem la en bomb nedanför stegen innan de klättrade upp och tog skydd inne i rummet. Hon öppnade väskan och log stort när hon såg hur mycket mat det fanns och att det var färsk mat, så här mycket mat hade hon inte set på år. Hon tog en macks och började tugga på den.

Clove hade tagit sig ner och hållit sig till skogskanten, som en räv låg hon och lurade på mannen. Hon visste att hon inte var själv i att göra det, vad det än var i väskan tänkte hon inte riskera livet på den.
Mannen tar sig vaksamt därifrån, men Clove märker att de andra är en grupp. En grupp på hur många vet hon inte men de rör sig alltför samspelt för att vara en och en.
Clove ligger kvar osäker på vad hon bör göra. Bara ge upp känns dumt och tråkigt, men hon ensam mot en grupp vore lika dumt som att gå in i en lejonhåla.
Hon ligger kvar en stund och hör stegen avlägsna sig innan hon tar sig upp. Detta gick inget vidare, ett muller hörs och inom några sekunder är himmelen mörkt grå och det är som himmelen hade öppnat sig ovanför dem. Regnet öser ner och Clove springer längre in i skogen för att söka skydd. Ett varmt fint ställe, en brasa och en varm choklad hade inte suttit fel nu, tänkte hon medans hon tog sig genom skogen. Himmelen blev allt mörkare och muller kom och gick, snart skulle det väl börja blixtra med. Clove försökte att hålla paniken inom sig, hon hörde steg bakom sig. Men det var inget hon egentligen var rädd för, det var blixtarna och hon befann sig i en skog.
Hon sprang och sprang, skogen tyckte öppna sig där framme och hon hörde stegen allt tydligare. Snart var hon ute på en mer öppen plats med ett hus, Clove var nu dyblöt och hennes hjärta pickade hårt då hon drog efter andan.

Clem tittade upp ifrån smörgåsen på Sayuri och nickade.
"Jag vet, man sparar mat så länge man kan" sa hon och tänkte på kexen som låg i hennes väska. Hon hade sparat dem väldigt länge ifall hon verkligen inte kunde hitta någon annan mat. Hon var van att leva på lite mat då mat var något som man inte direkt snubblade över.
"Det är bara det att jag inte har sett så här mycket mat på flera år och jag ville äta mig mätt medans jag kan" sa hon ursäktande. Clem kunde inte minnas senaste gången hon varit riktigt mätt? Hon kunde inte heller minnas senaste gången hon ätit färsk mat och inte konserver. Konserver var det människor levde på, det var den mat som fanns då det nästan var omöjligt att odla mat. Hon tog en tugga till av mackan och lutade sig mot väggen och tog en klunk av vattnet hon tagit ifrån vattenfallet.
"Har du någon plan?" sa hon och såg på kvinnan.

Då Clove var ute ur skogen drog hon sin kniv och vände sig om med fokuserad blick in i skogen. Regnet strömmade ner och blixten for över hennes huvud. Detta skulle bli en perfekt scen, publiken skulle bli nöjd så hon kanske fick sponsorer.
Då mannen kom ur skogen backade Clove ett par steg för att det skulle synas så bra som möjligt. Hon såg huset bakom sig och hoppades att det inte fanns några där, eller mer någon som var allierad med den fete mannen.
"Kom då, kom, eller du kanske inte vågar?" sa Clove lockande med ögonen fästa på honom. Mannens händer går mot den vita väskan.
"Skulle inte tro det, det är fegt." säger Clove sarkastiskt och kastar en av knivarna mot hans hand. Med ett vrål av smärta drar mannen den ur handryggen och kommer mot Clove.
"Ja , kom då. Snart ska du hälsa på dina döda förfäder." flinar hon ett galet leende och flyger sedan på mannen, brottar ner honom och kör en av knivarna rakt i hans öga och mannen skriker av fasa och försöker få henne av sig.