THG Roll ~ PRS

(Trädkatten & harry-potter-bokslukaren?)

Christina lät bli att titta på alla andra. Hon var alldeles för nervös. Hon visste redan vilka hon borde frukta och vilka hon inte behövde vara rädd för. Hon tittade ut vid hornet. Bara sju, kanske sex meter ifrån henne låg en mörkgrön ryggsäck. Bra camouflage, tänkte hon. Ytterligare en meter ifrån ryggsäcken låg en stor kniv. Den såg vass och farlig ut, den skulle se så fel ut i hennes händer men egentligen var hungerspelen inget ställe för en sådan glad flicka som hon.
10
9
8
7
Snart. Snart skulle blodbadet börja. Hon skulle bara se till att överleva och snabbt springa iväg till skogen. Överlev, överlev, överlev. Det var så man var tvungen att tänka. Överlev. Fast varför det? Hon skulle ändå aldrig kunna döda någon. Om hon skulle stå där öga mot öga med en stor och muskulös man så skulle hon inget annat kunna göra än att springa. Men hon måste ju ändå försöka! Överlev, försök, överlev, försök.

Arya ~

6
5
4
3
2
1
0.

Så fort gongongen slog var jag av plattan och sprang, tog närmaste ryggsäck och ett svärd med en smal klinga som var perfekt stor och tung för mig.
Jag rusade mot skogen, snubblade över mina egna ben, reste mig upp och sprang.
Inga pauser fören jag var i säkerhet.

Jag kastade mig av plattan, grep tag i väskan och svärdet, sprang sedan vidare mot ymnighetshornet. Jag slet med mig saker på vägen, utan att veta vad. Två väskor till, trodde jag. En påse med något i.
Jag fick tag i ett pilkoger, men ingen båge. Sedan började jag
springa så fort jag kunde i riktning mot bergen

(Kan inte vara med tyvärr, sorry)

(Varför? )

(Förlåt för att jag inte svarat! )

Christinas hjärta dunkade. Gongongen ljöd men Christina kunde inte röra sig. Hon var förlamad av skräck. Plötsligt kom en kniv flygandes mot henne. Försök, överlev, försök, överlev. Hon kunde ju inte bli en av dem som dog allra först! Hon böjde på knäna precis i tid. Kniven flög över henne. Plötsligt såg hon den lilla ryggsäcken ligga där. Den grön som hon hade tänkt ta. En liten pojke stod nu nerböjd över den och lyfte sakta upp ryggsäcken. Christina blev sur. Hon rusade fram mot pojke, han märkte inte henne förrän det var försent. Hans ansiktsuttryck förändrades snabbt. Han var förskräckt, men något hade växt inuti Christina. Hon tog upp de ända vapen hon hade och slog honom rakt i ansiktet med sin näve. Christina tog ryggsäcken från honom. Var han död? En liten röst viskade i hennes huvud. Var han död? Den nya Christina sköt undan den lilla, ynkliga, rädda Christinas tanke. Hon sprang mot sin platta som hon hade stått på, bakom den låg skogen. Hon sprang förbi sin platta men märkte sedan kniven som någon hade kastat mot henne. Hon tog upp den och började springa. Hon sprang långt långt in. Hennes ben gjorde ont och hennes huvud bultade. Hon kollade sig omkring för att försäkra sig om att ingen var där och så började hon klättra upp för ett träd. Sakta men säkert kom den riktiga Christina fram. Den rädda, ynkliga men även eftertänksamma och snälla Christina. Och så började hon gråta. För att hon hade skadat en liten pojke, för att hon hade blivit dragen på slåttern, för att hon aldrig kunde träffa sin familj igen, för att hon skulle dö, för att hon nu satt här i hungerspelen och grät.

[Är i Turkiet så jah, förlåt för sega svar xD]
--
Hjärtat i bröstkorgen slog så fort, andningen var så tung.. Tillslut måste jag stanna för att hämta andan, även om jag är skit rädd.
Skogen ger ganska bra skydd och har ju faktiskt sprungit långt men..
Man vet aldrig.