Prs Queen Boo och Angelinaa

Afrodite hörde ett högt, genomträngande skratt som ilade nedför hennes ryggrad. Hon såg åt det hållet och såg honom. Demonen var lång och ganska smal, med svart rufsigt hår. Han såg ut som en typisk demon. Hon visste att det var hennes demon. Men, istället för att anfalla, så gav hon honom en blick och gick vidare.
Lila hår. Hur dum kan man va? Hon är nog ny... hörde hon någon tänka. Demonen kunde få hålla på ett tag, innan hon angrep.
Hon visste varför han hade skrattat. Förmodligen av chock. Demoner visste ju när en ängel närvarade, och vem ängeln var. Han hade nog insett samma sak som Afrodite själv insett igår kväll. Att hon inte såg ut som en ängel. Absolut inte. Hon gick snabbt till salen där hon skulle vara, hon lyckades hitta dit genom att lyssna på människornas tankar. Demonen såg ut att vara i samma ålder som henne, och hon hoppades verkligen att de inte skulle gå i samma klass. Eller... Det kanske skulle kunna vara kul, tänkte hon. Att ha en demon i sin klass, och kunna reta livet ur honom, bara genom att vara där. Hon flinade belåtet för sig själv. Ja, det skulle kunna vara roligt!

Blake skrattade så att han nästan grät. Han var nära på att nästan avslöja svansen. Var det något slags skämt? Hade ängeln gjort något som Blake själv? Han hade ironiskt satt på sig kläder som skulle påminna om änglar. Var ängelns slingor något hon hade gjort själv för att likna en demon? I så fall var hon den ända ängeln med minsta lila humor i hela universum. Han kunde inte ha önskat någon bättre som sin arbetsplats fiende. För hon skulle helt klart jobba med något på skolan. Fast problemet med hennes hemska lukt fanns kvar hur underhållande hon än var. Blake skulle behöva mer än en näve godis för att klara sig.
Fortfarande med ett stort flin på läpparna gick Blake in i klassrummet han skulle hålla till i under första lektionen. Fast han inte hade sett ängeln gå in där visste han att det var där hon befann sig, det kändes på lukten.
Så fort Blake fick syn på ängeln blev hans flin bredare. Hon var ju nästan festlig. Blake skulle behöva påminna sig själv om att hon faktiskt var en fiende. Blake fick nästan känslan av att ängeln var ganska ny på jorden. Det fanns något osäkert över henne. Antagligen skulle det största problemet med henne vara hennes doft.
Blake tog en plats längst bak i ett hörn så han skulle kunna ha koll på alla. Det var ju inte direkt som om han tänkte bry sig om den egentliga lektion. Han visste inte ens vilket ämne de hade.

Afrodite kände lukten direkt, och knep diskret ihop näsan. Hon böjde huvudet framåt och lät håret falla fram över axlarna. Vad höll demonen på med egentligen? Läraren kom in i rummet och eleverna tystnade.
''Vi har två nya elever i klassen'' sa läraren. Eleverna fnissade tyst. Afrodite blev irriterad på läraren, kunde han inte hålla tyst?
Men hon sa inget, såklart. Hon tänkte på hur demonen hade klätt sig. Änglavingar på ryggen, svansen gömd. Eller? Afrodite visste inte om demoner verkligen hade svans. Han var utklädd till någon slags ängel. Så dumt! Sedan kom hon på det ironiska i det hela. Hon borde inte tänka så, hon själv såg ju inte ut som en ängel direkt. Hon gissade att hon inte betedde sig som en heller. Svart hår, lila ögon. Hon blundade hårt. Det var verkligen inte konstigt att de andra änglarna stirrat konstigt på henne! Precis som eleverna gjorde nu. Hon ryckte till och tittade upp på läraren. Han tittade rakt på henne, såg ut som om han väntade på något. ''Va?'' sa hon undrande. Läraren såg irriterad ut. ''Jag sa att ni båda får komma upp hit och presentera er!'' sa han småsurt. Afrodite log retsamt, hon kunde inte låta bli. ''Förlåt, jag var upptagen något intressantare än att lyssna på dig'' sa hon. Läraren höjde på ögonbrynen. ''Jaså. Och vad var det?'' frågade han. Afrodite log igen. ''att andas'' svarade hon. Några elever skrattade uppskattande. Hon reste sig upp och sträckte på sina långa, smala ben när hon gick fram och ställde sig bredvid läraren. Hon undrade om demonen skulle göra likadant.

Blake skrattade tyst när ängeln pratade med lärare. Själva ordvalet var kanske inte särskilt roande, men en ängel som betedde sig på det viset var helt klart skrattretande. Var hennes jobb inte att få människor att bli gladare och liknande? Motsatsen mot Blakes jobb? Betydde det inte att hon bara gick i vägen för sig själv genom att vara elak mot folk. Fast hon kanske inte räknade lärare som folk? Blake hade tänkt lite liknande när han först kom till jorden. Han fokuserade bara på hans tydliga mål, och missade flera chanser att förstöra livet för folk som var lite åt sidan. Hans jobb denna gång handlade till exempel mest om eleverna, men han tänkte göra vad han kunde för att komma åt lärare och elevernas familjer.
Blake reste sig lugnt upp och gick längst fram till klassrummet som om det var den mest naturliga saken i världen. Det var inte Blakes stil att spela någon rebell eller så. han föredrog att smälta in mer och attackera alla mer personligt, det var mer effektivt. Då kom han också lättare nära folk som inte redan hade det väldigt svårt. Blake var på sitt eget sätt rättvis av sig, han gick inte på folk som redan hade det svårt bara för att de var lättare mål. Han tyckte alla människor förtjänade samma svårigheter.
Blake ställde sig på andra sidan läraren, han sneglade mot ängeln, hon var verkligen inte en vanlig ängeln, det var intressant. Synd att hon luktade lika illa som alla andra. Blake ångrade att han lämnade godiset på bänken.
"Jag är Blake Khazhak" presenterade han sig enkelt med ett litet leende. Inte det självsäkra han vanligtvis hade, leendet var försiktigare.
Blake lät blicken glida över klassen. Alla hade så stora rädslor, så mycket små saker som för dem verkade vara hela världen. Detta skulle bli kul.

Afrodite log mot hela klassen. Nu visste hon vad demonen hette. Hon fnissade till när han sa sitt efternamn. Khazhak? Seriöst? Hon försökte hålla sig för skratt men det gick inte. ''Förlåt'' fnittrade hon. Hon kände fortfarande lukten av honom, men hon började vänja sig. När hon hade fnissat färdigt sa hon ''Förlåt'' igen. ''och du då, vad heter du?'' frågade en kille som satt längst bak i klassrummet. Han var lång och blond och muskulös. Snygg. Han tittade rakt på henne.
Afrodite log mot honom. ''Jag heter Afrodite'' sa hon. Killen skrattade till. ''Kärleksgudinnan här i vårt klassrum'' sa han spydigt.
Läraren tittade i sitt block och såg hennes efternamn. Hon hörde det i hans tankar. Om jag säger vd hon heter i efternamn, skulle de skratta åt henne då? Jag kan ju prova.... Hon fnittrade till. ''Vad heter du i efternamn?'' frågade den blonda killen igen, innan läraren han säga något. Afrodite log. ''Darkness. Afrodite Darkness'' flinade hon. Ingen skrattade. Hon verkar besvärlig tänkte läraren.
Afrodite höjde på ögonbrynen mot honom, glömde nästan att han inte hade sagt det högt. Det var ett problem.

Blake skulle skratta högt om inte alla var så allvarligt när Afrodite sa sitt efternamn. Det var fantastiskt! Så vitt Blake visste liknade änglar och människor lite varandra i meningen av deras familj. Blake var inte helt säker, men han hade för sig att änglar växte upp med föräldrar, betydde det att Afrodite hade släktingar i himlen som också hette Darkness? Vem tyckte egentligen det var en bra idé? Blake fnissade till, namn var enkla att ändra, ändå fanns det tydligen änglar som hette Darkness.
Demoner kom till på ett annorlunda sätt. De föddes från ägg och blev inte uppfostrad av sin förälder. Alla demoner skulle någon gång i sitt liv lägga ett ägg, oberoende av kön. Bara ett ägg, som sedan lämnades över till speciell demoner som jobbade med att uppfostra unga demoner. Namnet var den ända som demonen som födde fram en hade någon makt av. Alla i Blakes släktlinje hette Khazhak, det betydde blåögd. Alla Khazhaks hade samma kalla blå ögon, och i vissa kulturer troddes det att sådana ögon var tecken på djävulen. Blake hade en gång träffat en av sina förfäder, det var ganska coolt, likheten mellan dem hade varit tydlig. Blake var ett gammalt engelskt ord som betydde svart. Ett ganska standard demon namn. När Blake var lite kände han faktiskt en demon som hette Angel. Det kanske var därifrån Blakes förkärlek för att ironiskt klä ut sig till ängel ifrån.
Läraren gav dem tillåtelse att sätta sig igen. Blake gick fortfarande smått fnissande och satte sig i sitt hörn. Darkness. Han tog genast ett par bitar godis och började fundera mer på Afrodites namn, men nu var han inne på förnamnet. Hur otroligt efternamn än var gillade Blake inte alls namnet Afrodite. Det fanns inte en chans att han tänkte kalla henne så. Han funderade på att bara kalla henne Drakness, men det kändes inte heller rätt. Han behövde ett bättre smeknamn på henne. Och han trodde han hade kommit på ett...

(Skriver ganska kort nu, ska sova ^^)

Afrodite gick snabbt tillbaka till sin plats. Khazhakz... skumt namn. Läraren började prata, det här var tydligen en lektion i litteraturhistoria.
Hon lutade sig tillbaka i stolen och blundade. De andras tankar susade som en svag vind omkring henne, men det var tomt från en plats. Blakes. Afrofite koncentrerade sig på platsen där Blake satt, försökte höra hans närvaro. Ingenting,såklart. Änglar kunde inte läsa demoners tankar.
Blake. Det var faktiskt ett fint namn, tyckte hon. Och... han såg ut som en typisk demon också. Symmetriskt perfekt.
Byta efternamn
Hon ryckte till. Hon hade känt igen rösten.
Smeknamn
Ja. Det var definitivt demonen. Var det här... normalt? Vad hon visste hade det aldrig hänt förut.

((Det går bra Men varför kan hon läsa hans tankar? :O Jag skulle föredra om hon inte gjorde det... Annars blir det så op och det är inte kul))

Blake lyssnade inte alls på vad läraren sa, men då och då uppfattade han saker som fick honom att flina. Saker som hade hänt när han hade varit på jorden för länge sedan. Det var alltid kul när han själv räknades till historien.
Han började rikta in sig på sitt första mål, medan han sakta åt sitt godis. Tre tjejer som satt på raden framför Blake hade en tydligt ojämn relation. Tjejen i mitten viskade oavbrutet med tjejen till höger om sig, tjejen till vänster försökte hela tiden komma med i samtalen. Tjejen i mitten sa några ord till tjejen till vänster medan höger tjejen inte ens låtsades om att hon existerade. Blake kunde kanske inte läsa tankar som änglar, men han kunde känna av människors känslor, han kände en hel mängd avundsjuka komma från gruppen framför honom, och en starkt ägande känsla blandat med oro. Blake skulle enkelt kunna få dem alla tre emot varandra. Det borde vara både enkelt och kul, ett bra sätt att börja dagen på.
Blake plockade upp en godis bit och märkte till sin förskräckelse att det var en minttablett. Äcklat kastade Blake godisbiten i papperskorgen bakom sig. Försökte tjejerna han fick godiset av förgifta honom? Det var tur att han hade märkt det i tid, han tänkte vara mer försiktig i framtiden.
Lektionen och resten av Blakes godis tog slut samtidigt. Det skulle vara smartast att gå och handla nytt godis innan den kommande lektionen, men han ville hälsa på ängeln. Han gick fort fram till Afrodite när lektionen var över.
"Hej där!" sa han med ett roat leende. "Jag trodde inte att jag skulle träffa någon som dig här!"

(Haha, jag tänkte att hon bara kunde höra vissa ord då och då, för att deras sinnen har stark kontakt eller nåt :3 Men okai, hon hörde det aldrig ^.^)

Afrodite ryckte till när hon hörde hans röst. ''Hm, ursäkta? Du trodde inte att du skulle träffa på en...'' hon hade varit nära att säga ängel, men hon tystnade. ''sån som mig, på jorden?'' hon höjde på ögonbrynen och log, trots att alla hennes försvarsinstinkter var igång och hon bara ville flyga iväg. Eller slå honom. Hon knöt nävarna i fickorna. Hon fick inte väcka uppmärksamhet nu.
''Afrodite'' sa någon bakom henne, och hon svängde runt. Den blonde pojken. Afrodite log mot honom. ''Ja?'' sa hon frågande, och han log också. ''Jag heter Michael'' sa han, och tittade sedan på Blake. ''Känner ni varandra sen innan?'' frågade han och Afrodite skakade på huvudet. ''Nej'' svarade hon, och Michael ryckte på axlarna. ''Okej'' sa han och gick iväg. Afrodites blick drogs återigen mot Blake och hon kollade noga på honom. Hennes ledare hade sagt att demonen skulle göra allt han kunde för att skicka tillbaka henne till himlen. Hon mindes de exakta orden.
''Demoner är onda varelser, skapade att skapa lidande, förstöra och döda. Den demon som tilldelas dig kommer att kämpa för att oskadliggöra dig, för att få dig på fall. Han kommer att kämpa för att få sin plats på jorden fri från änglar. Han kommer vilja döda dig.''
Afrodite började nästan skratta åt orden, för nu stod demonen, den onda varelsen som bara var skapad att förstöra och döda och som ville skicka henne tillbaka till himlen, han stod nu och log mot henne.

((Tack, jag tycker bara tankeläsning är så himla creepy o.o XP))

Blake kunde inte låta bli att flina åt den fåniga människan. Tänk om han visste att han nästan hade kommit mellan ett bråk mellan en ängel och en demon. Det gick i och för sig inte att säga att Blake och Afrodite var i mitten av ett bråk nu. Blake var i ärlighetens namn bara nyfiken på ängeln. Det fanns i och för sig människor som visste att det fanns änglar och demoner, och som jobbade med att skicka tillbaks demoner till helvettet. Som tur var hade inte många människor rätt uppfattning om demoner och gjorde sällan någon riktig skada.
"På jorden jo, på skolan, nej" svarade Blake utan att låssats om att dem just hade blivit avbrutna. "Låt mig gissa, första gången utanför himlen?" Blake var inte hundra procent säker på att det faktiskt var Afrodites första gång på jorden, men hon verkade faktiskt ganska ny, så hon kunde inte ha varit där många gånger. Blake kände sig plötsligt väldigt erfaren och "vuxen". Han skulle säkert göra det även om han hade fel. Ängeln verkade påverkas så väldigt mycket av hur människor såg henne. Blake skulle egentligen gissat på att det inte var normalt för änglar, men i ärlighetens namn var han inte säker på det heller. Han hade inte jobbat nära en ängel förr, han visste inte alls hur deras arbetsmetoder fungerade. En sak han var säker på var att ängen inte var en helt vanlig ängel. Hon var annorlunda, och det tyckte Blake var helt fantastiskt, tänk att en ängeln kunde vara kul.