Revelations (prs)

Kiera följde efter Akihito till gårdsplanen och Dragor kom nöjt fram. Hon visste att hästen inte gillade att vara ifrån henne, han ville ha henne under uppsikt. Hon strök honom över mulen och lyssnade på Akihito när han talade och nickade. Hon sa godnatt och gick sedan bort till ett träd och tog av Dragor sadeln och betslet. Hon borstade av hästen och gav honom ett äpple innan hon tog fram en filt som hon la på marken och sedan tog hon fram en till filt som hon la över sig. Hon använde sadeln som kudde.
Dragor la sig bredvid henne och hon log, för andra var hästen iskall, men för henne som gav honom liv var han varm. Dragor la sitt huvud bredvid hennes innan de båda somnade.

Kiera vaknade strax före gryningen, av att något hade väckt henne. Hon sov alltid lätt, även om Dragor skulle varna henne om det kom en fara.
Hon såg sig omkring och upptäckte någon i stallet, hon såg på Dragor som hade spetsat öronen när hon rört på sig men han gav inte ifrån sig någon signal om fara och hon reste sig upp. Kiera sträckte på sig och tittade på solen som gick upp.
Hon satte sig sedan ner på filten och tog fram en bit bröd, hon ville ha frukost hon visste att hon kunde klara sig på hela dagen. Hon lutade sig emot Dragor och kliade honom mellan öronen innan hon gav honom ett äpple och han frustade nöjt. Hon tuggade på brödet och det torkade köttet medan hon väntade på att Akihito skulle vakna och komma ut för att hämta henne.

Kiera tittade upp när Akihito kom emot dem, Dragor hade blicken fäst på honom och Kiera log emot sin häst.
"Oroa dig inte" sa hon lågt och reste sig när mannen kom nära nog. Hon såg på honom och skakade sedan på huvudet. "Jag gör ordning Dragor istället, men tack för erbjudandet"
Dragor reste sig upp och Kiera började borsta hästen medan Akihtio försvann in i byggnaden. Dragor puttade på henne och hon skrattade och gav honom ett äpple innan hon sadlade och betslade honom.
Kiera tittade upp när de andra kom ut ifrån herrgården. Kiera lyssnade på Fudo när han pratade och hon hade sagt åt Dragor att vara stilla, men uppmärksam.
Kiera hade av ren rutin redan gått över sina vapen på morgonen. Hennes pilbåge hängde över Dragors sadel, koget satt vid höften fullt med pilar och hon hade extra i sadelväskan ifall det behövdes. Svärdet var lätt att dra och knivarna lika så.
Kiera tittade på öronsnäckan som Akihito räckte fram.
"Jag har förstått hur man sätter på den" sa Kiera och satte på sig den, det var ingen direkt svår teknik. Hon skakade sedan på huvudet. "Jag kommer aldrig känna mig bekväm med den, men det gjorde jag inte heller när jag jobbade i Forgo. Det är bara att bita ihop och acceptera situationen. Jag måste bära den här om jag skall följa med er ut. Jag måste följa med er ut för att se om jag kan se några spår av hur jag kom hit. Så alltså har jag inget val" sa hon enkelt och väntade på att de skulle röra på sig.

Kiera nickade och Dragor följde efter henne, hon såg på Akihito när han försvann, hon var inte säker på om hon ansåg att han var trevlig eller inte, men han hade sagt att han skulle försöka hjälpa henne hem. Kiera hoppades att han skulle hålla vad han lovat, löften var något hon värderade högt och om någon bröt dem skulle de få ångra det.
Kiera tittade på de två kvinnorna som kom fram till henne. Den ena var kvinnan som verkade ha fattat tycker för Fudo, hon mindes inte vad hon hette. Den andra tjejen var Haruko, hon som hjälpt henne med pinnarna.
Kiera log svagt emot dem, hon uppskattade att de inte var otrevliga, men hon ville inte bli för nära vän med dem ifall hon skulle var tvungen att döda dem.
Kiera tittade på portarna när de öppnades och satte upp på Dragor som väntade tåligt på hennes signal. Hon la en pil på bågen, beredd att skjuta om så behövde.
Hon tittade ner på Fudo när han kom fram.
"Öster ifrån" sa hon och pekade åt det hållet hon kommit. Hon hade haft solen till vänster bakom sig och hon var säker på att det var därifrån hon kommit. Hon väntade på att Fudo skulle svara något. Hon såg på skogen, den påminde henne om Kuragin skogen.

Kiera tittade ner på Akihtio och himlade med ögonen.
"Det är inte min första strid, och inte heller de första order jag får" sa hon enkelt och log sedan. "Jag spelar aldrig spelet med mitt eget liv som insats"
Hon nickade sedan, det lät enkelt, men hon visste att det aldrig var lika enkelt som det lät.
Kiera såg på den täta skogen. Om det var ett dags uppdrag misstänkte hon att den övergivna staden inte kunde ligga mer än en timme, max två timmar bort om de också skulle hinna genomsöka staden.

Kiera såg på de grå byggnaderna som närmade sig, hon visste inte vad som hänt, men hon såg att den här staden inte hade varit bebodd på flera år.
Många byggnader hade fallit ihop som korthus. Naturen hade börjat linda in skogen i fin famn och Kiera visste att staden skulle försvinna totalt när naturen fått tag på den.
Hon såg på sina medresenärer och de verkade förvånade, hon var inte säker över vad men hon misstänkte att något inte var som det brukade vara.
Kiera tittade på gatan som fanns framför den, den var sprucken och gräset hade trängt igenom, vad Kiera tyckte såg ut som en konstig väldigt hård packad lera.
Kiera signalerade till hästen att han skulle gå försiktigt och Dragor började genast vara varsam vart han satte hovarna.
Kiera tittade på det som hade varit byggnader och hon insåg att staden hade fallit i händerna på monstren utan något direkt motstånd. Den här staden var inte avsedd för försvar, människorna som bodde där hade inte haft en chans.
Kiera hörde ett lågt mullrande som kom ifrån Dragor och hon nickade, lyfte åt blicken åt det hållet han spetsade öronen. Kiera såg en svart skugga, hon spände bågen och skickade snabbt iväg en pil emot monstret och det hade inte tagit många sekunder innan den andra pilen var på väg. Pilarna träffade sitt mål, hjärtat och hjärnan.
"Jag tror vi har sällskap" sa Kiera och sköt iväg ytterligare en pil emot ett monster som föll ihop, ett kallt leende syntes på hennes läppar, det här skulle bli intressant, inte bara för att hon skulle få se hur de här monstren fungerade, utan också för att hon skulle få se de andras stridstaktik.

Kiera såg hur de andra försvann men valde att stanna där hon var. Hon kände inte till staden och hon visste att om hon begav sig för långt in i den fanns en chans att hon inte kom ut igen. Hon sköt iväg ytterligare två pilar emot ett monster när Dragor gnäggade till och hon hann inte reagera innan en mörk skugga föll över henne. Hon kände monstret landa på henne och hon svingade benet över sadeln för att komma ner på marken. Att försöka få av besten i sadeln hade varit lönlöst. Kiera drog kniven och försökte häva monstret över axeln när hon kände att tryckte över ryggen blev lättare, Dragor hade sparkat av monstret. Kiera kastade sig emot den svarta varelsen och körde in kniven i hjärtat innan hon högg den i huvudet.
Kiera backade, drog svärdet och såg på Dragor hon nickade till tack.
Hon bestämde sig för att stanna på marken, ifall monstren kom uppifrån kunde det gå illa ifall hon fastnade på Dragor.
Kiera vände sig om när Dragor frustade och hon såg det svarta monstret komma emot henne hon svingade svärdet emot monstret, men istället för att svärdet borrade sig in i hjärtat hördes ett metalliskt ljud när svärdet slog emot monstrets hud. Kiera svår till när hon insåg att det här var ett av de monstren hon inte skulle kunna döda. Hon höjde svärdet när monstrets klor svingades emot henne. Hon tryckte emot och monstret tvingades backa och drog tillbaka klorna. Kiera duckade när de åter svingades emot henne, och nu fick hon backa. Hon backade snabbt och väntade på att Dragor skulle hjälpa henne, hon visslade, signalen som visade att hon behövde hjälp. Dragor skulle aldrig gå in i en strid där hon inte var i direkt fara om hon inte bad om det. Hästens hovar träffade monstret hårt i bröstet och besten flög bakåt och landade på marken. Men snart hade monstret rest sig upp och började springa emot dem, Dragor ställde sig emellan och Kiera såg hur klorna borrade sig in i Dragor och hon kände en smärta i sig, inte för att det gjorde ont fysisk utan psykiskt. Även om Dragor inte skulle ta någon skada av såren ville hon inte se sin häst utsättas för fara och den plåga som uppkommit om han hade varit vid liv. Dragor drog sig loss och sparkade åter bak monstret och Kiera vände sig åt Akihito och gav honom en blick som sa att hon behövde hjälp.

Kiera nickade tacksamt åt Akihito när han dödade monstret. Kiera undrade vad det var för vapen de hade. Det var något som gav ifrån sig onödigt mycket ljud ansåg hon, man kunde aldrig lägga sig i bakhåll och anfalla, ett skott och man var avslöjad.
Kiera svingade sig upp på Dragor igen, om hon skulle ge sig in längre i staden tänkte hon sitta på hästryggen. Där uppifrån hade hon uppsikt över det som hände framför henne. Hon såg irriterat på Akihito när han anropade henne i öronsnäckan, det lät högt, onödigt högt i hennes öra och hon ville helst ta av sig öronsnäckan och kasta iväg den. Men Kiera hade lovat och hon kunde inte göra på sitt egna sätt i den här världen utan hon var tvungen att anpassa sig till deras regler.
Kiera tittade på de båda när de utbytte en blick, hon nickade sedan och Dragor travade efter dem. Kiera la ner tyglarna och tog upp bågen, hon la en pil på strängen och undrade vad det var för sorts monster de inte mött innan.
Hon stannade när de kom fram och väntade på att de andra skulle göra något.

Kiera såg på människorna när de delade på sig och hon nickade åt Akihito.
Kiera vände Dragor och la en pil på bågen. Hon tryckte med knät på Dragors högersida, för att tala om för honom att han skulle röra sig stadigt så hon kunde skjuta.
Kiera var inte säker på vad som var fel men de andra verkade nästan oroliga över att något inte stämde. Hon sköt iväg en pil mot monstren men inget hände och hon förstod att det var ett monster som hon inte kunde göra något åt. Hon misstänkte att de allihop var sådana men bara för att testa sköt hon iväg några till men inget hände nu heller.
Kiera orienterade sig genom staden och fann sig snart på platsen där de började. Kiera såg på monstren som började närma sig och Dragor sparkade bort dem och Kiera såg på området omkring sig och bestämde sig för att hoppa upp på ett av taken, hon ställde sig på Dragors rygg och hoppade emot taket på en byggnad och drog sig upp. Hon såg på Dragor som nickade nöjt och hon inväntade de andra.

Kiera stannade Dragor och räknade monstren, hon fick dem till femton, ingen omöjlig uppgift, svår men inte omöjlig. Kiera såg på Haruko när grenen genomborrade henne. Kiera visste att bra soldater alltid löpte risken att dö. Hon visste inte om kvinnan var död men hon kände ingen sorg över det om hon var.
Kiera drog kniven och kastade det emot ett monster som hade närmat sig henne. Kniven borrade sig in i huvudet på monstret och det föll ihop. Hon red över lutade sig ner och tog upp kniven igen.
Knivarna var special gjorda åt henne. Hennes far hade låtit tillverka dem av den finaste och hårdaste metallen i norr.
Kiera hade varit förvånade över hur distraherade Harukos kamrater blivit. Att inte bli distraherad av vem som dog på slagfältet var en av de första reglerna hon hade fått lära sig. Man sörjde de döda efter slaget. Nu visste hon inte om kvinnan var död men att hysa några förhoppningar var meningslöst.
Kiera undrade hur lång tid det skulle ta för dem innan monstren var döda.
Hon såg i ögonvrån hur fyra av monstren föll ihop, hon var inte säker på vem som hade fått ner dem, men det var inte heller relevant.
Kiera kastade iväg ytterligare två knivar som träffade sitt mål. sju nere, åtta kvar.
Kiera såg monstret närma sig och Dragor sparkade iväg det medan hon red fram och plockade upp sina knivar. Hon hade fler på sig, men så länge det fanns tid att hämta dem hon kastat, tänkte hon inte kasta iväg dem andra. Hon såg fyra till falla ihop, det var elva, fyra kvar.
Kiera höll kniven i handen men hon behövde inte kasta den, de andra hade snart dödat de resterande fyra monstren. Kiera såg ut över slagfältet. Marken hade färgats rött, precis som Dragors päls och hennes händer.
Hon satte av sin häst och han puffade på henne när han såg att hon hade blod i ansiktet.
"Jag är oskadd" sa hon och smekte honom över mulen "Morgtha" sa hon på sitt egna språk och tackade Dragor som gnäggade nöjt. Kiera började sedan gå över hästen, hon visste att han inte kunde skadas men han kunde fortfarande få stenar som fastnade i hovarna, eller insekter som började äta på blodet, och hon ville att han skulle ha det så bekvämt som möjligt. Kiera hade nästan glömt kvinnan, för henne var Dragor viktigare.

Kiera stannade och såg på marken. Dragor stod bredvid henne, och såg sig vaksamt runt.
Kiera såg på spåren på marken, de var otydliga och hon såg ett flertal spår som hade gått på vägen sen hon kom dit igår. Kiera misstänkte att det var monster.
Men trots att spåren var nästintill omöjliga att se för ett otränat öga såg hon dem utan problem.
Kiera reste sig upp och började åter gå, Dragor gick lugnt bredvid henne och Kiera strök honom över mulen. Hon var förvånad över att de andra hade tagit med Harukos kropp därifrån, hemma hos henne hade hon bara lämnat kroppen åt djuren. Det viktiga var inte kroppen utan själen och själen lämnade kroppen när man dog. Kiera undrade vad de skulle göra med den?
Hon stannade efter en stund och studerade platsen och nickade sedan.
"Här är det!" sa hon och började se sig omkring. Hon såg Dragors spår som dök upp ur tomma intet. Hon stannade och synade platsen men såg inget. Hon testade att gå fram och tillbaka, men inget hände då heller. Hon var inte säker på hur hon hade hamnat där hon var eller hur hon skulle ta sig tillbaka.

Kiera ryckte på axlarna när Akihtio förklarade vad han gjorde. Hon hade inte förväntat sig finna något på platsen och den verkade inte heller skilja sig ifrån resten av skogen.
Hon följde med de andra tillbaka och Dragor verkade nöjd när de var innanför murarna. Hon log, hästen förstod att det var säkrare på den sidan muren.
De kom fram till herrgården och hon skiljdes åt ifrån de andra och tog med Dragor till stallet. Hon behövde inte binda upp honom, han skulle aldrig springa ifrån henne och Kiera var glad för det.
"Låt oss ta av dig sadeln och betslet" sa hon och Dragor frustade nöjt när han blev av med utrustningen. Kiera började borsta av honom allt blod.
"Vad tror du om platsen vi har kommit till?" frågade hon och Dragor såg på henne. Hon hade för vana att tala med hästen även om han inte svarade, trots att det ibland kändes så. Han skakade på huvudet och hon log. "Jag vet inte heller. De här monstren liknar inget vi stött på tidigare och deras vapen är konstiga, jag undrar hur effektiva de egentligen är. Mot monstren verkar de fungera, men mot annat? Och hur många skott har de?"
Kiera drog borsten över Dragors rygg som nöjt slöt ögonen och hon log.
"Jag undrar om människorna här är att lita på? De verkar ha stort tilltro till varandra. Men det verkade som om de inte var vana att förlora människor utifrån det som hände idag. Kanske dog hon för att de mötte ett nytt sorts monster, något de inte var bekanta med" sa hon fundersamt och började borsta under magen. "Kanske har de aldrig förlorat någon. Men när man går ut i strid måste man vara beredd på att alla inte återvänder, om alla hade gjort det hade inte krig behövts. Man går ut i krig för att döda sina fiender" sa hon sakligt och började kamma manen på Dragor.
"Jag vet inte vad jag skall anse om människorna, de har inte gjort mig någon skada och Akihito räddade mitt liv. Du med" la Kiera till när Dragor blängde på henne. "Sen om de är deras elit är jag inte säker på att jag vill möta de andra soldaterna. De är duktigare än många andra jag har mött, men jag tror min far hade tagit dem och Mirthakrigarna hade definitivt gjort det, men sedan är de några hundra år med" sa hon och log roat. Dragor såg på henne med en blick som frågade om hon hade kunnat döda dem.
"Jag vet inte. Jag har svårt att jämföra mig med dem då vi inte har samma vapen och jag inte mött deras styrka. En del av dem hade jag kanske klarat av i närstrid, men jag vet inte om jag klarat alla. Jag hade nog kunnat överraska dem och döda dem, men deras vapen är starkare än min båge, fast den låter mer" sa hon fundersamt och krafsade hovarna på Dragor. "Men de är en grupp och jag är ensam, och jag är inte här för att starta ett krig, jag har redan ett krig hemma det räcker gott och väl" sa Kiera och gav Dragor ett äpple och strök hästen över mulen. Hon tittade på Dragor när han spetsade öronen och Kiera förstod att det var någon i närheten. Hon visste inte hur länge personen varit där, men eftersom Dragor inte hade varnat henne förstod hon att det inte var någon som var direkt fientligt inställd. Kiera väntade på att personen skulle komma fram.