Suicide Forest [Rollspel]

Nej ni, nu ska vi allt göra ett rollspel av det här.

AlexZz
Måntass x
Vildvittra x
Matizze x
Clara Malfoy x
Wolf
Fellrendión x
Trädkatten x
Carmas Beloshie

Det där är alla som är med, och dem med kryss har gjort mall. Så jag vill be alla dem utan kryss att göra sin mall för jag vill faktiskt rolla snaaaaart.

Jag är fortfarande intresserad om fler är det.

Jag är också intresserad - bra intiativ Trädkatten

Men... vad sägs om att vi som redan har gjort mallar börjar rolla, och så får de andra göra mallar och hoppa in senare om de vill? Vi har ju liksom redan väntat ett bra tag, och det känns som ett roll som man lätt kan hoppa in i?

Ja, det tycker jag blir bra! Någon som vill börja? xP

Jag kanske? :3

--------------------------------------------------------
”Please reconsider” “Think about your parents and friends.” “Please consult a professional” “Your life is a precious gift from your parents!” Skyltarna omringar Michiko där hon står vid slutet av den breda vägen, på väg att bryta loss från den och istället vandra in i den tätbevuxna skogen.
Michan är inte den första, det vet hon om, och hon skulle antagligen inte bli den sista heller. Aokigahara är känd för alla självmord som begicks i skogen, och inga skyltar i världen kan ändra på det.
Mängderna av plastband vittnar högljutt om alla de som, liksom Michan själv är på väg att göra, hade struntat i den avspärrande kedjan med sin uppmaning om hur lätt det var att gå vilse och så vidare. Med bleka händer som är flera grader kallare än normalt plockar Michiko upp sin egen rulle med plastband och knyter försiktigt fast ena änden av det gula bandet i en närbelägen buske innan hon vandrar in i den djupa skogen med snabba steg. Hon vet inte var exakt som hon vill ta sig, men då hon rullar ut bandet efter sig är det enda önskemål som Michan har att inte gå dit alla andra plastband leder. Vilket är lättare sagt än gjort då varenda en av ägarna till de redan utplacerade plastbanden måste ha tänkt exakt samma sak. Allvarligt talat, det finns färgglada band överallt – över och under varandra, till höger och vänster.

Den stora campingväskan på Michikos axlar känns ofattbart tung. Faktiskt känns den så tung att det vore ett under om den inte grävde sig in i hennes axlar snart, och hon börjar undra om hon borde kasta ut en del av den konserverade mat som den är packad med? Varför hade hon över huvud taget packat väskan med konserver från första början, bannar hon sig själv och stryker en flyktig svart hårtest ur ansiktet. På sätt och vis börjar hon önska att hon bara hade gjort slut på allt precis vid ingången av skogen, men samtidigt kan hon inte låta bli att undra över om hon verkligen skulle ha klarat av det? Så feg och patetisk som hon är skulle hon säkert bara ha rusat hem istället. Och fortsatt att vara lika feg och patetisk och ful och äcklig och misslyckad på hemmaplan istället.
Plötsligt känner Michiko ett starkt behov av att kräkas. Hon vill kräkas upp hela sin äckelhet och alla sina misslyckanden, trots att hon vet att det inte är så det funkar. För om det hade fungerat hade hon inte banat väg genom den här skogen just nu – då hade hon varit hemma och spytt. Så Michiko sväljer – hårt – och intalar sig själv och sin misslyckandehet att det snart är över. Snart är hennes ouppnåeliga drömmar ett minne blott och hennes föräldrar behöver inte skämmas mer. Ingen behöver skämmas över henne mer.
Som för att bevisa motsatsen trampar Michikos ena gympasko precis snett vilket får henne att snubblande tappa balansen. Det måste ha varit den signal som hennes sprängfyllda campingryggsäck väntat på, för plötsligt faller hela tyngden åt samma sida och Michiko faller handlöst efter med ett litet skrik som inte tycks nå någonstans alls i den tätbevuxna skogen. Som om det hela inte vore nog faller Michiko även rätt in i en buske, och hennes ansikte tappar all resterande färg då hon ser vad hon har landat på. För det är inte en vem längre – inte när likmaskar krälar ut från de tomma ögonhålorna.
Michiko blinkar en gång, för att ge sin tröga hjärna en chans att förstå vad som just har hänt. Sedan drar hon djupt efter andan. Och släpper ut ett mycket gällt och mycket skräckslaget skrik.

Aokigahara är en skog som ligger vid foten av Mount Fuji. I den här skogen har det begått 105 självmord på ett år. Antalet ökade då en viss författare skrev en bok om Aokigahara. De flesta som åkte till skogen Aokigahara ville helt enkelt ta självmord, därför var det mycket underligt att en ung flicka som inte alls hade en enda tanke på självmord gick med bestämda steg in i skogen. Jo, såklart fanns det andra anledningar till varför man skulle vilja besöka den här skogen men faktum var att den här flickan vid namn Christiana hade inget riktigt skäl till att vandra in i den där skogen. Man kan väl säga att Christiana en dag, som så många andra, satt framför datorn med en kopp varm choklad och låtsades att det var kaffe då det skulle få henne att känna sig mycket mer "vuxen". Men medan hon surfade på nätet råkade hon hamna på en underlig sida, där stod det en fakta text om just den här skogen Aokigahara. Hon blev mycket intresserad av den här skogen. Folk påstod att det fanns andar och demoner som lurade där inne. Hon läste på om Aokigahara och tillslut bestämde hon sig för att hon ville åka dit. Hon samlade ihop pengar till en billig resa till Japan och for iväg.

Och nu stod hon där, lite förvirrad och mycket ivrig. På vägen hade hon gått förbi en massa skyltar på engelska och japanska. Skyltarna var till för de personer som kom dit för att ta självmord, de skulle få tänka efter, vill du verkligen ta självmord? Christiana hade många år kvar och hon tänkte inte bara låta dem försvinna, aldrig att hon skulle ta självmord.
Ett lågt skrik. Christiana var inte säker på om hon hade hört rätt men hon bestämde sig för att gå åt det håll hon hört skriket. Christiana stannade till då hon såg någon ligga i en buske alldeles stilla. Först tänkte Christiana att hon var död men när hon sedan märkte att flickan rörde sig så pustade hon ut.
"Vad hände?" frågade Christiana och sträckte ut en hjälpande hand.

Tākoizu stod bara några meter utanför skogen Aokigahara. Det var hennes chans. Det var inte många förutom självmordsbenägna som gick in dit. Hon tänkte enkelt spendera några nätter där för att ta bilder och skriva lite kort om vad hon såg innan hon skulle hem igen för att skriva sin artikel.

Skogen var ingen lämplig campingplats så med sig hade hon en stor ryggsäck som innehöll en sovsäck och ett liggunderlag.

(Jag är inte alls bra på att börja på rollspel där ingen känner någon så i början är jag lite dålig på att skriva.)

Izmalda suckade och rättade till ryggsäcken som hängde tvärs över hennes axel. Hon gick förbi skyltar, där det stod varningar till dom som skulle ta självmord. Perfekt. Izmalda hade surfat lite på nätet när hon helt plötsligt hade klickat på en länk som såg intressant ut. Där stod det om en skog som hette Aokigahara, som tydligen var en av de mest "hemsökta" skogarna. Ett år hade siffran stigit till över 100 självmord. Då hade hon tyckt att det inte var intressant, det fanns andra viktiga saker i livet. Men det var innan olyckan, om man nu kan kalla det en olycka. Hon hade vaknat mitt i natten över en otrolig hetta och rök doft. Det hade hörts dämpade skrik från de andras sovrum och hon var den enda som undkommit med livet i behåll. Det hela visade sig att det inte var en olycka, det var ett ungdomsgäng som kände hennes brorsa. Helt plötsligt hade skogen visat sig så otroligt mycket intressantare än att sitta på gatorna utan pengar.
Hon hade fixat skjuts med ett gäng självmordsbenägna ungdomar helt gratis.

Izmalda steg rakt in i skogen utan att tveka, nu skulle hon hitta pengar. Ja, om personerna redan var döda så gjorde det inget om hon tog deras saker. Det var bara ett annat sätt att överleva, att råna lik. Men det funkade. Solen sken, men skogen såg mörk ut ändå. Hon satte upp sitt långa vita hår i en hög tofs och suckade. Vart skulle hon gå nu? Hon hörde ett dämpat skrik och log nöjt. Hon började gå mot det hållet med ivriga steg. Man vet aldrig vad man kan hitta.

Michiko stirrar som förhäxad på det ruttnande liket, och på maskarna som krälar in och ut ur det. Det är vidrigt, och om hon hade haft lätt för att kräkas skulle hon ha gjort det vid det här laget. Stanken är verkligen kväljande. Den sticker i näsan och fyller hennes mun, som fortfarande är öppet i ett tyst skrik efter att det riktiga skriket tonat ut.

Det är ungefär då som Michiko noterar en rörelse i ögonvrån. Någonting är på väg mot henne bakifrån och plötsligt bara vet hon att det är något farligt, att hon är inmålad i ett hörn, att hon kommer att-...
Skräcken sköljer över hela hennes väsen och hon kastar sig handlöst framåt, bort från vad det än är som är på väg mot henne. Likmaskar yr omkring Michiko då tyngden av hennes kropp på det ruttnande liket får det på vissa ställen synliga skelettet att hoppa till. Hon noterar knappt hur de kryper upp längs det bara partiet mellan skoluniformskjol och knästrumpa utan klöser istället panikartat i marken samtidigt som hon sparkar vilt omkring sig med benen. Hon måste försöka försvara sig. Hon måste göra något sorts motstånd. Hon måste överleva. Det här får inte vara slutet.
Plötsligt känner Michiko hur hennes fot träffar något och hon vrider på huvudet för att se vad. Hon trodde ärligt talat aldrig att hon skulle träffa, och när hon ser den utsträckta handen pyser all panik ur henne. Michiko börjar istället att gråta. Okontrollerat skakar hennes axlar och tårarna bara väller fram.
Ryggsäcken pressar ner hennes redan tårsvaga rygg och hon slår hulkandes armarna om sig själv.

Allting hände på en och samma gång. Flickan fick panik, slängede sig framåt. Hon verkade livrädd men inte var väl det så konstigt tänkte Christiana då hon såg att flickan hade råkat sätta sig på någon. Nej, det var inte en någon längre. Det var nu mera ett skelett. Vidriga maskar kröp in och ut i skelettets hålor och de flög iväg då flickan kastade sig framåt. Innan Christiana ens hunnit reagera så hade hon fått en spark rakt i magen. Hon föll ner mot marken. Hon kunde inte andas längre. Paniken växte inom henne och hon var inte ens medveten om att flickan grät. En tår sipprade ensamt ner på Christianas kind och plötsligt drog hon in ett djupt andetag. Hon kunde andas! Hon var andfådd och drog in djupa andetag. Hennes andetag darrade lite och det var antagligen av rädsla eller chock. När hon hade återhämtat sig lite så drog hon upp sin ryggsäck på axlarna och kröp fram till den gråtande flickan. Flickan hade på sig en japansk skoluniform och hon hade svart glansigt hår. Christiana ville hjälpa henne, få henne att sluta gråta. Men hur? Hon drog försiktigt fram handen och lade den på hennes skakande axel. Skulle det hjälpa flickan? En hand på hennes axel? Knappast. Christiana drog sig närmare och gav henne en kram. Tittade sedan in i hennes mörkbruna, nästan svarta, ögon. Christiana undrade plötsligt vad den här flickan gjorde i den här hemska, men spännande (enligt Christiana), skogen.

Haah, dåligt skrivet men jaa. (hade lite bråttom )