Från olika världar!

(Hihi bra Becka
Jag ber om ursäkt för nu tänker jag få alla era karaktärer att flytta er till platsen där jag och Becka är för att det skall gå framåt )

Jezebel hörde människor inne i operan protestera högt, han visste varför och ett sällsynt leende spred sig över hans läppar. Cain hans halvbror hade avslöjat Cassandra för den han var.
Jezebel stod på trappan och tittade på Cassandra när han kom emot honom.
"Jag sa åt dig att inte underskatta Cain" sa han. Jezebel såg ilskan i Cassandras ögon när han tog fram en bit papper.
"Det här är en direkt order ifrån kortmästaren" sa han och höll fram pappret emot Cassandra. "Från den här dagen är Cassandra inte längre överpräst, han är avsagd ifrån sin position och måste lämna organisationen. Hans handlingar har äventyrat att Delilahs avslöjas för allmänheten. Han måste därför fångas eller bli dödad"
Jezebel tittade ner på mannen som hade plågat honom och log, när han tog fram Scavenger's daughter och kastade den framför Cassandra.
"Jag tror den här tillhör dig" sa han och granskade Cassandras blick som mörknade. Han hörde mannen skrika till innan han tog fram ett svärd och rusade emot honom. Jezebel stirrade rakt fram och såg att människorna som hade landat i hans badrum tidigare var i entréhallen.
Jezebel väntade på att svärdet skulle nå hans hjärta och hans liv skulle ta slut. Men istället för att känna det kände han en annan kropp emot sin.
Jezebel tittade ner och såg sin assistent ta emot svärdsstöten som var ämnad för honom.
"Cassian" sa han lågt och tittade på mannen med stora ögon.
"Du försökte slänga bort dit liv igen" svarade Cassian och kastade en kniv emot Cassandra som slog huvudet i en pelare. Jezebel la försiktigt den andra mannen på marken och drog ut svärdet, han visste att det inte var någon bra idé men han kunde inte lägga Cassian på rygg om han hade svärdet i sig.
"Det är okej" sa Cassian låg, men Jezebel skakade på huvudet, han visste att Cassian skulle dö om han inte fick ta hand om såret.
"Försök inte att rädda mig. Om jag inte kan få den kroppen jag vill ha, så...så" sa Cassian lågt och Jezebel såg på honom, han förstod vad den andra mannen försökte säga. Cassian såg in i hans ögon och Jezebel visste inte vad han skulle säga, istället pratade Cassian åter.
"Om du inte har gett upp helt, bor du försöka fly ifrån organisationen." sa han och andades långsamt "Om du inte flyr ifrån din fars klor kommer han bli din död. Han kommer döda dig en dag som en hund, utan att blinka."
Jezebel såg förvånat ner på Cassian, han hade aldrig hört den andra mannen tala så.
"Dina vingar var en gång i tiden vackra, nu är de nerblodade med vansinne. Fly medans du ännu kan" sa Cassian och Jezebel skakade på huvudet.
"Du har fel! Det är inte det att jag inte kan fly ifrån min far, det är det att jag inte vill fly" sa han lågt och tittade på Cassian. "Jag är skapt av hans hand, vad han än gör mot mig så tillhör varenda liten del av mig honom. Det är så jag är skapt" sa Jezebel lågt och Cassian log emot honom. Jezebel kände Cassians hand på sin kind, han kände blodet som rann ner för kinden och värmen som Cassians hand gav honom.
"Jag förstår, det var synd" sa han och såg in i Jezebels ögon "Men om du vill ta dig ur det svarta hål du befinner dig i så tveka inte att kalla på mig. För du vet inte hur man klarar sig själv, du är fortfarande ett barn" sa Cassian innan hans hand föll till marken och ögonen slöts. Jezebel såg ner på den andra mannen och tog honom i sin famn. Det var inte dags för Cassian att dö ännu.
"Du kommer hata mig för det här" sa han lågt och tittade på Ugglan som stod uppe på andra våningen.
"Hjälp mig att föra tillbaka Cassandras kropp till högkvarteret" sa han.
"Jag kan inte lägg mig i" sa Ugglan och Jezebel gav honom en hatisk blick.
"Det är en order som jag döden ger dig!" sa han bestämt och Ugglan ryckte på axlarna och lyfte upp Cassandras kropp.
Jezebel slängde en blick på personerna som stod i entréhallen men sa inget, han gick bara förbi dem tillbaka emot högkvarteret, han var tvungen att göra det här fort.

Jezebel mindes inte hur han hade kommit tillbaka till högkvarteret. Han mindes dock hur han hade stormat in i Dr. Zenopias rum och bett honom förbereda operationsbordet. Han visste vad han var tvungen att göra, och han var tvungen att göra det nu.
"Han kan dö Jezebel" sa Zenopias och Jezebel nickade och såg ner på Cassian.
"Om vi inte gör något kommer han definitivt dö" sa Jezebel och sövde Cassian. Han tittade på Cassandras kropp innan han rakade av mannens hår och sövde honom. Han tittade ner på den andra mannen när han slog upp ögonen.
"Du är vaken" sa Zenopia och Cassandra såg skräckslagen ut men Jezebel som hade flätat håret och tagit på sig kläder som han kunde operera i.
"Anledningen att du inte kan röra dig är för att vi sövt dig, och att vi rakade ditt huvud var nödvändigt inför operationen" förklarade Jezebel "Jag bad Zenopia kolla en sak åt mig förut, det visade sig att du har samma blodtyp som Cassian och en liknande kropp, vilket betyder att du är en perfekt donator" sa han med ett leende. "Som du vet så forskar Zenopia på hjärntransplantationer, så vi skall sätta in Cassians hjärna i din kropp. Som du minns så slog vi vad, om jag vann så skulle du ge mig allt du ägde, så därför tar jag din kropp"
"Man skall väga sina ord på guldvåg" sa Zenopia med ett leende.
"Vi tackar dig för att du donerar din kropp till forskning" sa Jezebel och såg på Cassandra.
"Ni får inte! Kortmästaren skulle aldrig tillåta det här!" sa Cassandra argt och Jezebel såg upp på sin far som inte gjorde något för att förhindra det hela.
"Jag kommer sova gott inatt med vetskapen att du aldrig mer kommer kunna röra mig" sa Jezebel och satte på sig ett munskydd. "Godnatt Cassandra" sa han innan han sövde honom helt.
Jezebel tittade ner på Cassandra när han skar upp huden runt mannens hjärna och plockade ut den, Zenopia kom över med Cassians hjärna och Jezebel såg på den innan han sydde ihop huden runt hjärnan igen. Han tittade på Zenopia som nickade och kopplade upp Cassian till maskiner som Jezebel inte var säker på vad de gjorde.
Jezebel såg ner på sina blodiga händer när hans far kom fram till honom.
"Jag uppskattade din lilla föreställning" sa han och kramade om honom, Jezebel visste att det inte var ett tecken på kärlek och stod därför helt stilla och tittade på Cassians nya kropp.
"Snart kommer London falla ner till helvetet och allt kommer vara över" sa Alexis innan han lämnade rummet och Jezebel tittade på Zenopia.
"Nu behöver vi bara vänta och se om han vaknar" svarade den andra läkaren och Jezebel nickade. Han tog av sig de blodiga handskarna, förklädet och munskyddet och tittade på sin kollega.
"Jag går ut, tala om för mig ifall han vaknar" sa Jezebel och lämnade rummet.
Han var inte säker på om han ville att Cassian skulle vakna eller inte, han ville inte vara utan den andra mannen men han var inte säker på om han skulle klara av att Cassian hatade honom.
Jezebel steg ut ur högkvarteret och satte sig ner i gräset, han tittade på en katt som kom fram till honom och la sig i hans knä.
Jezebel började klappa katten och han log, för första gången hoppades han att gud fanns och att han skulle ordna upp det här till det bästa.

(sorry för det långa inlägget, men jag ville inte bli avbruten xD så ja ni får överleva xD)

(Fruktansvärt ovanligt att den stora delen av karaktärer är killar xD)

Sol och de andra befann sig i entréhallen, hon visste inte varför de andra inte hade agerat men det fanns helt enkelt inte mycket att göra. Det hela hade gått snabbt och det var inte deras strid, dock tyckte Sol synd för den lille pojkens skull. Fast varför räddade han en husbonde som behandlade honom så? Hemma på Lindalen skulle de aldrig behandla tjänstefolket dåligt, visade man respekt fick man respekt så enkelt var det. Men hon märkte kärleken den lille utstrålade till mannen i dödsögonblicket, kanske det fanns mer känslor bakom? Vad visste Sol?
Då de åter lämnats ensamma så som de bara var en del av rekvisitan vände hon sig till de andra med en sväng på sina kjolar.
"Jo men här gick det blodigt till." sa hon sakligt och allvarligt ovetandes vad hon skulle tycka om det hela. Det hela hade varit spännande, annorlunda och något utöver det vanliga. Men att spilla den lille pojkens liv?
"Nej, vad säger ni?" mumlade Som mest för sig själv och en retorisk fråga för dem och gick tillbaka samma väg som hon kommit. Ville de andra följa efter så fick de, ville de inte så kunde de stanna. Fast hon hoppades att de kom med, hon gillade sällskap och hon gillade männen trots deras korta möten.

Jinbe kom in i huset lagom för att se hur pojken låg på golvet med ett svärd stickande ur kroppen, doktorn böjde sig över honom och drog ut vapnet innan han beordrade någon, som kallades ugglan, att hjälpa honom att bära iväg den andre mannens kropp till högkvarteret.
Det skar i honom när han insåg att en tjänare ännu en gång hade fått ge sitt liv för att skydda sin mästare; det var ett vedervärdigt band. Han avskydde det.
I ett tyst raseri och i någon form av chock såg han när de båda personerna bar iväg de båda livlösa kropparna. Både arg över vad som hade hänt och nyfiken över vad som skulle hända följde han efter den unge mannen som i sin tur till slut stannade utanför huset de alldeles nyss lämnat.
Jinbe vände sig till honom och tittade ned på den yngre, mer oerfarne Yuu.
"Ska vi gå in? Det är bättre att vara två istället för att möta det okända själv.", Sade han, det var sant men i och med att han knappt kände den unge mannen kunde det lika gärna innebära att hans liv slutade med ett förräderi, något som var mycket möjligt.

Jezebel tittade upp ifrån katten när han hörde människor prata i närheten av honom.
"Ni skulle dö innan ni kommit förbi entrén" sa Jezebel och vände åter blicken ner emot katten som spann nöjt i hans knä och han log emot den.
Han var inte säker på varför han hade pratat med de två männen, kanske för att han inte ville ha mer blodspill idag? Hans far hade skrattat åt honom om han sagt det, men Jezebel orkade inte ens resa på sig härifrån, han ville sitta här tills han visste om Cassian skulle leva eller inte.
Jezebel var inte säker på varför han plötsligt kände sådan oro för sin assistent? Jezebel talade om för sig själv att det berodde på att han inte orkade skaffa en ny assistent och lära upp, samt att han ville veta om experimentet lyckats.
Men samtidigt kändes det inte rätt, han var inte säker på vad för oro det var han kände.
När Cassandra hade stuckit Cassian hade Jezebel känt när Mikaela hade sprättat upp hunden, men Cassian var inget djur, han var en människa. Jezebel föraktade människor, han önskade att de alla skulle få känna helvetets eldar.
Han kliade katten bakom örat och suckade, han ville inte att Cassian skulle dö, kanske för att han hade räddat honom, tagit ett straff som inte varit hans.
Jezebel visste att Cassian inte ville leva i den kropp han fått, så han hoppades att Cassian inte skulle hata honom när han vaknade.
Jezebel kände sig mer förvirrad än han gjort på länge.

Sol var egentligen inte långt borta från de tre männen och katten. Hon var nära men höll ögonen på en man på gatan. En man som satt uppe på en kuskbock och slog en stackars avmagrad krake till häst. Vagnen och hästen såg ut att vara i uruselt skick. Antingen gick affärerna inte bra eller också berodde det på mannen, han var stor och fet och hade en flaska i handen. Vad visste hon, kanske detta började gå ur tiden? Eller kanske denna värld som var hennes egen hade slutat att behandla djur väl?
Sols ögon smalnade och de gula kattögonen såg inte vänliga ut längre, hon mumlar något ohörbart och piskan som ska fara över hästens rygg far över mannens. Han skriker till, märker knappt något innan han oregerlig som han var far av vagnen och slår hårt i marken. Inte ånga var ute nu, troligen skulle de märka honom när det skulle dagas.
Sol ler nöjt, antingen var mannen död eller skadad, hur som helst skulle han inte kunna behandla hästkraken illa mer. Sedan går hon lugnt tillbaka till sina manliga bekanta ställer sig vid dem. Hon hör att Yuu frågar om den lille pojken och ja, det intresserade Sol med.

Jezebel tittade upp ifrån katten när en av männen tilltalade honom. Jezebel var inte säker på om han skulle svara honom, vad var vitsen med det? Att vara artig? Han hade aldrig gillat kallprat eller tomma artighetsfraser, han använde dem endast när han var tvungen.
Men om han pratade med mannen kanske tiden skulle gå och han skulle få reda på hur Cassian mådde fortare.
"Han är ingen pojke" svarade Jezebel lågt utan att se på dem, han höll blicken fäst på katten. "Cassian är äldre än vad du är!"
Jezebel log svagt när han tänkte på att Cassian var äldre än han själv var. Han hade kallat honom barn innan han hade somnat, det märkliga var att Jezebel inte hade något emot det, Cassian var antagligen den enda som fick kalla honom barn.
Jezebel valde att inte svara vad som hade hänt Cassian, han ville inte säga något ifall Cassian dog. Han undrade vad som var värst, att Cassian hatade honom eller att han dog?
Jezebel var fundersam över vad de här känslorna kom ifrån, han brydde sig inte om ifall människor levde, han ville se dem alla dö, så varför var han orolig över Cassian?

Sol sa inget eller det kändes snarare onödigt att säga något. Att pojken var en man var förvånansvärt, men man skulle inte sluta att förvånas, hon hade faktiskt gjort en tidsresa.
Hon vänder sig åter artigt mot Jezebel efter att Yuu hoppat upp på ett tak, vad hon önskat att hon fått kommit med men kjolarna hindrade henne.
"Vet du något om häxbränning? Vet att namnen skrivs upp. Har de slutat?" sa hon i en sammanhängande fråga, hon ville ha reda på när och hur hon skulle dö. Hon visste att hon inte skulle kunna undvika sitt öde alltför länge. Suckandes drog hon handen genom de svarta lockarna och följde med blicken pojkens gång på hustaken, den som finge följa med.
Hon kanske borde stanna här? Stanna i en framtid som inte var hennes. Enkelt skulle hon få plats på någon krog och männen skulle hon kunna hålla undan om hon ville. Egentligen var livet ganska enkelt, om man bara ville leva.

Jezebel tittade upp på den unga mannen som hade hoppat upp på taket. Den unga mannen påminde honom om Ugglan som också brukade hålla till på taken.
Han vände blicken ner mot katten igen och den såg nöjt på honom.
Han tittade upp när kvinnan frågade om häxbränning.
"Det är snart tvåhundra år sedan vi brände häxor senast" svarade han åt hennes underliga fråga, han trodde att det var något alla visste.
Jezebel suckade, han misstänkte att Cassian visste mer om det här än vad han själv gjorde.
Jezebel tittade upp när dörren öppnades.
"Jezebel, han har vaknat" sa Zenopia och Jezebel kom snabbt på fötter. Katten som hade legat i hans knä ramlade ner på marken och han såg ursäktande på den.
"Har han sagt något?" frågade Jezebel.
"Han frågade efter er doktorn" sa Zenopia och Jezebel nickade. "Vilka är det här?"
"Jag vet inte" sa Jezebel och såg på främlingarna.
"Jag tar hand om dem" sa Zenopia och vände sig emot främlingarna och visade in dem i byggnaden.
Jezebel gick snabbt över golvet och emot operationssalen, han var orolig över hur Cassian skulle reagera och han stannade vid dörren, skulle han gå in eller inte.

Medan främlingarna hade fört ett samtal hade Jinbe satt sig i skräddarställning och lyssnat noggrant, pojken som inte var en pojke hade alltså en liten chans att överleva? Det gladde honom att höra. Faktumet att pojken var en man fångad i ett barns kropp förvånade honom inte det minsta med tanke på vad han själv hade råkat ut för.
Den unge mannen, Yuu, hade klättrat upp på ett tak för att se sig omkring och Sol tittade upp mot honom för att sedan fråga något om häxbränningar. Jinbe förmodade att det handlade om någon sorts avrättning i denna världen, häxor? I hans värld hade de djävulsfrukter så övernaturliga krafter var något nästan vardagligt om du åkte på de stora farvattnen.
Innan han visste ordet av det hade någon öppnat dörren för att visa in främlingarna men Jinbe tittade bara misstänkt samt på personen och tvekade med att gå in. Skulle han vänta på att de andra gick in? Förmodligen så var det smartast för han visste inte hur långt han skulle kunna slåss med denna kroppen och han misstänkte att skillnaden i styrka skulle både förvåna och skrämma honom något otroligt.

Sol följde med in, hon hade inget emot det alls. Sedan var de faktiskt alla tre främlingar vilket betydde att de hängde samman om någon fara hotade. Eller snarare då en fara hotade alla, knappast om bara en blev hotad. Sol skrattade roat för sig själv och slog sig ner i en av fåtöljerna där de blivit lämnade. Så häxbränningarna hade slutat för tvåhundra år sedan? Hon gillade denna tid mer och mer, fast hon saknade de sina. Genast fick hon dåligt samvete, hade oroat dem nu igen? Hon var då en förbannelse för dem alla, fast hon ville så väl så blev det oftast fel. Som den gången en gammal bondkärring kallat Tengil för monster och nästa dag hade hon funnits dränkt i ån vid dem. Sol hade menat det, att skydda dem hon brydde sig om betydde allt. Fast hon kanske gjorde det på avigvägar.
Som hästkraken hon nyligen räddat, troligen dog kusken, var det så fel? Sol suckade och såg ut genom fönstret med sorg och vemod i blicken, skrattet i hennes ögon var borta.