När jag ser på dig

Superbra som vanligt. Älskar sättet du skriver på, man lever sig verkligen in i texten ♥

Superbra!

*Bevakar*

Helt awsome, varför taggade du inte mig???

*bevakar*
Superbra!

Jätte bra!
När kommer nästa kapitel?

Förlåt,NightDragon. Det är vetkligen inget personligt. Måste ha missat dig bara. Har säkert missat fler


Ska försöka hinna skriva ett nytt ikväll.

Nytt kapitel ikväll låter underbart! Kanske på båda dina ff?

Det var jättebra 0.0

Oj, vad många kommentarer jag fått redan. Vad roligt! Här har ni kapitel två Är glad för att några av er gillar långa kapitel. Gjorde därför detta lite längre


KAPITEL TVÅ: KÄNNER HAN SAMMA?

Hur kunde trolldomshistoria vara så fruktansvärt tråkigt? Lee hade hoppats att det var ett ämne som på något vis skulle kännas bättre efter några år, men det var lika tråkigt nu som det var när hon gick i ettan. Det enda positiva med de lektionerna var att Isac satt ett par rader snett framför henne och att Lee själv satt längst bak. Det betydde att hon kunde titta på honom hur mycket hon ville utan att någon märkte det. Inte för att någon hade märkt något var hon än hade suttit på professor Binns lektioner. Alla låg bara och halvsov över sina bänkar iallafall, så det spelade inte så stor roll. Mathilda satt framför Lee, och Lee hade väl ingenting emot Mathilda i sig. Hon verkade faktiskt ganska schysst trots att hon gick i Slytherin, men Lee gillade inte Mathildas uppenbara intresse i Isac. Därför såg Lee aldrig fram emot de pass Hufflepuff hade tillsammans med Slytherin. Hon ville vara ensam om att titta på Isac. Hon ville definitivt inte dela på honom med Mathilda.

Isac vände sig om och log mot Lee, och hon blev helt varm i kroppen. Hon hade också svårt att låta bli att skratta när Mathilda, som uppenbarligen trott att Isac log mot henne, hade vinkat tillbaka. Mathilda vände sig om mot Lee och såg frostigt på henne. Hon verkade vilja säga något, men skakade istället bara på huvudet. Hon kunde se så bitchig ut om hon bara ville, tänkte Lee. Hon hade faktiskt pratat med Mathilda ett par gånger utan att hon hade känt någon ilska mot henne, men det var annorlunda när det handlade om Isac. Det var som att osämjan fick mer substans när det fanns ett pris.

En lapp landade på magisk väg på Lees skrivbord, och hon visste att den var från Isac. Det hade blivit deras kommunikationssätt på lektionerna, att kasta wingardium leviosa på lappar som de skrivit eller målat på. På den här lappen hade Isac börjat en omgång tre-i-rad. Lee kryssade snabbt i en ruta, målade i en smiley och skrev en fråga vid kanten innan hon skickade tillbaka den.

---

Isac blundade. Han hade tappat bort sig i vad Binns sade för länge sedan och satt nu och halvsov istället. Han och Lee brukade göra miner åt varandra på hans lektioner, men Isac ville ta igen lite förlorad sömn. Han hade pluggat till sent inpå natten till idag. Till sist ruskade han iallafall på huvudet för att vakna upp och vände sig om med ett leende mot Lee. Hon log genast tillbaka, och flickan framför vinkade glatt. Isac hade, precis som Lee, ingenting emot Mathilda. Han hade aldrig sett någon speciellt dålig sida av henne, men Isac trodde att om han skulle få välja mellan att vara en eftermiddag med Lee eller Mathilda så skulle han välja Lee.

Han rev av en bit pergament och gjorde ett tre-i-rad på den. Han gjorde hastigt en ring i mitten och skickade den till Lee med en lätt rörelse med trollstaven. Det dröjde inte länge innan den kom tillbaka. På var en smiley som log mot honom och en mening: Göra läxor ute idag? Isac gjorde ännu en ring och svarade med ett ja på Lees fråga.

---

Mathilda var den enda som faktiskt alltid höll sig vaken på professor Binns lektioner. Hon gillade att lyssna på professorns släpiga röst som avkoppling medan hon antecknade och då och då slängde en blick på Isacs fluffiga frisyr. Hon hade lagt märke till honom först förra året, och nu verkade hon inte kunna få nog av honom. Mathilda hade aldrig sett någon med ett så fint leende som han hade, och hon visste precis hur hon skulle få honom. Hon skulle göra som hon alltid gjorde när hon ville få någon. Hon skulle bjuda in till fest någon gång framöver. När han fått i sig lite eldwhisky spetsat med kärleksdryck skulle han inte kunna motstå henne.

Mathilda såg hur Isac vände sig om och såg rakt på henne. Hon blev förvånad när hon såg ett leende spridas på hans läppar, för han hade aldrig verkat speciellt intresserad av henne förut. Hon vinkade tillbaka. Till hennes förvåning tittade Isac bort, och hon kunde höra någon frusta till av skratt bakom henne. Det var Lee, och då förstod Mathilda att det var henne Isac hade tittat på. En lapp susade förbi henne från Isacs bänk till Lees. Mathilda gillade inte Lee. Hon hade pratat med henne ett par gånger främst för att ta reda på exakt hur nära Lee och Isac var varandra. Det hon fått reda på gladde henne inte, och det hade inte fått henne att gilla Lee mer precis.

---

Lee satte sig bredvid Isac vid det stora trädet nere vid sjön. Hon slog upp sin bok.
"Hur vi ska klara tentan i trolldomshistoria har jag ingen aning om", sade hon med en gäspning. "Det känns mer som en kurs i avslappning än en där man ska absorbera kunskap."
"Får jag den där?", sade Isac och tog boken ur Lees händer. När hans hand rörde vid hennes blev Lee generad och varm i ansiktet.
"Skaffa din egen bok", sade hon med ett litet skratt och ryckte den ur hans hand. Isac grimaserade åt henne.
"Du är för kaxig för ditt eget bästa, vet du det?"
"Japp", svarade Lee glatt, "och du är för snäll för ditt eget bästa."
"Tack", sade han med ett flin. "Du är gullig, du." Lee visste att det var någon slags ironi, men hon kunde inte låta bli att inbilla sig att det var ett tecken på att Isac gillade henne. Så hade hon gått runt och gjort i flera år nu. Letat tecken på att han var kär i henne och sedan gått och ältat de tills hon verkligen trodde på att Isac älskade henne, men egentligen gjorde han säkert inte det. Jag måste berätta, tänkte hon. Nu har jag chansen.
"Isac?"
"Vad är det, Fleece?"
"Men lär dig att rimma. Fleece och Lee rimmar inte."
"Jo då. Det tycker jag", sade Isac glatt och bet på ett äpple han snott med sig från frukosten samma morgon. "Vad tänkte du säga?" Lee greps av plötslig panik för vad hon hade tänkt berätta. Hon kunde inte. Det gick inte.
"Bara att jag skulle behöva din hjälp med den där uppsatsen som ska in till Flitwick sen."
"Ja visst. Eftersom jag är bäst på allt så kan jag väl..." Lee slog till honom på axeln. Han skrattade. "Du har alltid varit svag...", sade han och brottade ner henne med ett skratt. Lee kunde inte heller låta bli att skratta. Till sist hamnade Isac så nära henne att hans ansikte bara var centimeter från hennes. Skulle kyssen äntligen komma nu? Lee kunde känna hjärtat banka hårt i bröstet, och undrade om Isac också kunde känna det. Han satte sig tvärt upp.
"Nej", sade han svävande. "Nu borde vi plugga." Lee kunde inte tro det. Hon hade varit så nära, och ville inte tro på att han inte känt vad hon hade känt. Han måste ha gjort det. Han bara måste.

Min önskan gick i uppfyllelse!
Nytt kapitel på båda dina ff!!!