ORP: The dark war

Hur många ska vara med? :3

Vi kan börja nu, men andra kan hoppa in sen c:

Vem börjar?

OwO
Okej det gör inget vi kan säga att båda bilderna är hon cx

Choppa hjälpte mig c:

Jag vill helst inte börja.. :$
Mwehe.

Okej jag börjar.
Kan någon skriva typ "." eller något? xD

"."

Marie:
Skogen utanför fönstret rörde lätt på sig när den svala morgonvinden blåste förbi.
Solen sken där ute och värmde glasrutan.
Fåglarna kvittrade, och de kunde man höra även genom glaset.
Ganska otroligt.
Fast, mer otroligt hade ju varit om jag faktiskt kunde vara där ute.
Men snart skulle Miss. Boúvie komma och ge mig en latinsk lektion.
Suck.
Sedan kunde jag vara fri, fri med Flight att galoppera i skogarna och känna vinden lyfta min fläta..
Men först var jag tvungen att lida igenom en lektion.
Jag gav naturen en sista blick innan jag reste mig från fönsterkarmen och började gå mot lektionssalen.

Amicia:
Jag kände mitt hjärta bulta då jag smidigt slängde benen över fönsterkarmen och tittade ned. Förhoppningsvis skulle jag inte få mer än ett blåmärke. Egentligen hade jag sysslor och lektioner idag, men jag kände inte för det. Jag tog sats och hoppade.
Mina fötter slog mot marken och jag rullade runt i det böljande, svala gräset. Men en suck reste jag mig upp och började gå mot grinden.
Jag kunde inte låta bli att le vagt.

Grace

Jag sprang längs den smala gränden med mammas hand i min. Den var nästan lika tunn som min alldeles för späda sextonårshand. I andra handen hade hon ett köttstycke, tillräckligt stort för oss båda. Ingen av oss hade haft ett jobb på två veckor. Ingen av oss hade ätit på två veckor. De flesta skulle inte klarat sig så länge utan mat, men vi visste vad uthållighet betydde. Nu hade vi stulit. Det var första gången. Men det kändes ändå ganska bra. Ända tills ett rytande hördes strax bakom oss. Specerihandlaren hade upptäckt oss. Den atletiske handlaren med hans stora, arga hund var efter oss. Mamma drog i min hand så att vi skulle öka farten. Bara han inte släpper lös hunden, tänkte jag. Då är det kört. Skällandes och skrikandes rusade specerihandlaren och hunden efter oss medan vi svängde in på en bakgård.
"Grace!", flämtade mamma.
Jag såg på henne.
"Du måste orka", väste jag mellan flämtningarna. Ingen av oss var direkt uppvuxna till att vara fysiskt starka direkt. Att dessutom ha en pappa och man som övergett oss direkt efter min födsel på gatorna gav ju inget plus.

Med en kraftansträngning kastade vi oss återigen iväg.