Zombieapokalypsen

(det gör inget)

Al ställde sig upp. Hans ögon blev blanka och han svalde för att få bort klumpen i halsen. Han försökte tänka på annat. Men hur kunde han göra det när en död man låg precis framför honom? Han vände sig om och blundade i några sekunder. Det kändes som om han bara ville sjunka genom marken. Inte existera längre, bara försvinna. Han suckade. Han torkade bort några tårar från hans kinder och tittade upp igen. En liten pojke kom farandes fram mot flickan som nys hade skjutit mannen.
"Varför sköt de honom?" Han brast ut i gråt och tårarna forsade ner.
Flickan sa något till pojken som Al inte kunde höra. Al började gå med trötta steg bort från den döde mannen, bort från den oskyldiga flickan som nyss hade blivit en mördare, bort från den gråtandes lilla pojken. Plötsligt kom han ihåg att de var tvungna att gå tillbaka till stationerna. Eftersom att Al hade en storebror som jobbade på sjukhus så ville Bossen att han skulle hjälpa till lite extra hos det lilla "sjukhuset" de hade. Det var många som blev hårt skadade av t.ex zombies, om de hamnade i slagsmål med någon annan och Bossen inte vill straffa dem, olyckshändelser osv. Al satte sig på en sten utanför sjukhustältet bara för att tänka lite för sig själv.

[I suppose you're really talking about Rhiannon, Trädkatten.
Sorry for the time it took, hade massa saker att göra igår när jag faktiskt hade kommit på vad jag skulle skriva. -.-'' ]

"Han blev ursäktad då han är en av väldigt få som tar hand om djuren, speciellt eftersom en del av dem blivit sjuka på senaste tiden så måste någon se efter dem." Konstaterar Rhiannon kallt, hon har inte ens gett Kevin en blick än. "Thalia, visst?" Säger hon sedan, men det låter mer retoriskt, hon behöver inte bekräfta det egentligen nu när hon satt rätt namn vid rätt ansikte. "Elliot kommer inte bli den första du skjuter." Man kan väl säga att Rhiannon kände honom, de var ofta stationerade på samma ställen, hon kunde tala med honom utan att känna sig utlämnad. Han var en vän. Fast hon har lärt sig kontrollera det hela. Nu först ser hon på Kevin, hon vet ärligt talat inte om hon borde skrika på honom, tala vett med honom eller ljuga. Kan hon skjuta upp det? Hans byracka är som vanligt efter honom, hon hatar den där hunden. Mestadels för att hunden tycker om henne men Rhiannon lider av en mindre skräck för dem. Fånigt men sant, den rädslan får henne dock känna sig aningen mänskligare än de levande döda.
"Vi måste återgå till våra stationer nu." Rhiannon lägger huvudet på sned. "Jag kan ta det mer i detalj senare, men han försökte helt enkelt lämna lägret." Svarar Rhiannon, hon låter så fel när hon säger det. Det låter snett, vem försöker hon lura? Enda anledningen till att hon inte är en massmördare än är väl egentligen på grund av väggarna. "Jag måste städa upp här nu, om ni ursäktar mig." Säger Rhiannon och rufsar till Kevins hår innan hon drar sig loss. Rhiannon vandrar över till liket till synes obesvärad. Stackars Elliot, undrar om hon kan komma undan med att ha en begravning för honom? Knappast.

Kevin stod där, han hörde hur tystnaden åter upptogs och folk började stirra på honom. Vinden blåste som aldrig förr och hans hår blåste rakt i hans ansikte. Han stod där och stirrade på Rhiannon, men hon kollade inte tillbaka. Han kände oron sprida sig i hans kropp. Varför ignorerade hon honom? Hon hör att Rhiannon prata med någon. Hon vet inte riktigt vem, men ärligt talat bryr han sig inte. Han vill bara prata med Rhiannon ingen annan. Helt plötsligt tystnar hon och börjar kolla på Kevin. Glädjen finns åter inom Kevin. Kevin ser glatt på Rhiannon. Återigen pratar hon med någon, men han bryr sig fortfarande inte.Hon rufsar till honom i håret men sen gick hon. Kevin står kvar där med gråten i halsen. Han snyftar till och torkar sina ögon. Hans hand blev ovanligt blöt. Varför var han tvungen att vara en fegis som bara kunde gråta. Han satte sig sakta ner på marken. Marken kändes inte så hård som den såg ut. Han kurade ihop sig och började fundera. Varför var allt detta tvunget att hända medans han levde. Varför kunde inte alla de dumma hjärndöda idiotzombiesarna bara väntat typ 90 år. Nej men de var bara tvunga att komma nu. De kunde inte ens vänta tills han var lite äldre. Varför kunde inte… Hans tankar avbröts plötsligt av något som tryckte sig mot honom. Athena hade satte sig tätt intill honom och när han kollade upp så börjde hon slicka bort hans tårar. Kevin kände att den hundens tunga började kittla honom. Plötsligt började han skratta och busa med sin hund. Athena skällde lite och hennes svans viftade snabbt och ivrigt. Kevin brydde sig inte att folk kollade på honom när han lekte med sin hund. Han hade lärt sig det av Rhiannon: Att man inte ska bry sig om vad andra tycker, man ska bara vara sig själv. Kanske så var det samma sak som mannen som blivit skjuten gjort. Bara varit sig själv….

(Jag kommer vara borta till på söndag, bara så ni vet att jag inte har tillgång till dator)

Thalia svarar inte eftersom det egentligen inte var en fråga. Dock dunkar Rhiannons ord i hennes öron, "Elliot kommer inte bli den första du skjuter.". Som att hon behövde mer bekräftelse på en sådan sak? Hon visste redan sitt öde, obevekligt kom hon in bland leden med vakterna och soldaterna.
Tyst går hon fram till mannen, så det var Elliot han hette? Thalia visste inte ens det, pojken hade slutit mannens ögon, det var fint, som att han som. Hon knäppte hans händer över bröstet och la i en liten blomma. En prästkrage mindes hon att det var, hon knäppte hans händer om den. Han verkade ha ett fridfullt leende på sina läppar, som att han var lycklig nu. Tyst lägger Thalia pannan mot mannens bröst, mumlande ber hon om förlåtelse, till mannen och till gud om denne nu existerade. En klump samlas inom Thalia och den hotar att spränga henne, hela hon darrar av ansträngningen att håla tillbaka tårarna.

Al tog upp benen mot sin kropp och lade huvudet på sina knän. Han funderade på vad Mike och hans mor gjorde vid det här laget. Visste hans mor om att det här var ett läger där de sköt oskyldiga folk? Han huttrade till, inte för att det var särskilt kallt. Nej, hon visste antagligen inte om det, hon hade nog bara haft så bråttom att få honom i säkerhet att hon inte tänkte så noga. Var dem i säkerhet då? Han spärrade upp sina ögon och lyfte på huvudet. Kanske visste hans mor mycket väl att det här inte var ett så trevligt läger men att det ändå var bättre än där dem var. Tänk så var dem i fara. Han blev orolig och kände hur hans ögon blev blanka. Vilken lipsill han var! Men så kom han ihåg något Mike hade sagt en gång. Du visar alltid dina känslor, det gör dig så enkel att förstå, det är en sak jag älskar med dig. Sluta aldrig vara dig själv. Han lovade Mike att aldrig sluta vara sig själv. Han lät några tårar ljudlöst rinna ner för hans kinder och längtade tillbaks till den tiden då det inte fanns zombies. Den tiden där hans liv gick ut på att få folk att bara le eller skratta. Vad var teater bra till nu? Det ända folk tänkte på var överlevnad. Han torkade bort sina tårar och ställde sig upp. Dags att börja jobba.

(Sorry, I suck. I'm so sorry. Jag har... ingen ursäkt för min frånvaro. Jag tror jag bara behövde en paus och tog ett hemskt tillfälle för att göra det.)

Rhiannon låter henne vara i fred. Hon har inget motiv till att stoppa henne och eftersom det enda hon kommer göra med Elliots kropp är att dra med honom till grinden, hugga huvudet av honom och kasta både huvud och kropp utanför. Vilket är en otroligt korkad sak att göra med enligt Bossen är det smart! Rhiannon tittar upp mot himlen och korsar bara armarna i väntan på att hon ska gå, eller åtminstone vara klar med sitt innan Rhiannon förstör allting. Allt ifrån Elliots förbannat dåliga skämt till hur han var en av de få som hade mage nog att rusa upp i ansiktet på en av de odöda för att skydda någon. Rhiannon skakar lite på huvudet. Förbannade idiot, hon skulle övertalat honom till att stanna. Hon skulle gjort något.
"Vill du höra ett skämt?" De korkade minnena kryper in, de gör de alltid.
"Nej, Elliot, jag vill inte höra ett skämt."
"Det snöar i söder, det snöar i norr. Man kan säga att snö är ett vitt begrepp." Han hade skrattat, Rhiannon hade slagit till honom men han hade bara skrattat vidare. Idiot. Hon stänger av det, hon måste göra det.