The living dead(Dragon Fantasy)

Mark fortsatte stirra och gick tillslut till ett skåp. Han drog ut en konservburk med vita böner. Hans och kvinnans mat för dagen. Han fick jaga sen, nu var han hungrig.
"Jag trodde inte det fanns människor kvar nästan, trodde alla var borta". Han sjönk ner på stolen igen och började få upo konservburken.

"Det är många kvar, i grupper eller själva." fick Alex fram med slutna ögon. Hon var varm nu, var det feber eller värmen från kaminen? Hon visste inte, hon började yra något osammanhängande. Hon hörde det välkända öppnandet av en konservburk, men inte ens det hann hon reflektera över eller känna hungern som rev inom henne innan hon föll ner i ett mörker.

Mark svarade inte utan bara såg hur hon svimnade. Han studerade henne mer, hon var söt, men ändå härdad. Framförallt mänsklig.
Han åt upp halva innehållet ur burken och ställde sedan den vid kvinnan så hon kubde äta sen. Efter det så lutade han sig tillbaka och slöt ögonen, det såg ut som han sov då han slappnade av.

Alex vaknade senare, hon visste inte hur lång tid det gått, men det brukade mörkna tidigare ju mer hösten led. Nu var det höst och hon hörde den kyliga vinden dra genom trädkronorna utanför. Tyst vände hon sig om i den svagt upplysta stugan och sökte efter mannen. Men hennes blick fastnade på en konservburk. Försiktigt drog hon sig upp och kände med ens hungern, hon tog burken. Vita bönor, halva kvar, då var det säkert ämnat för henne, tänkte hon innan hon började äta.

Mark hade tillslut somnat efter en stund han med och sov lätt. Han var lugn och tyst. Dock vaknade han till minuter efter henne. Han öppnade sakta ögonen och fick syn på kvinnan som åt.
Han studerade henne igen, fortfarande förundrad över att det fanns människor kvar än.

Alex åt upp och ställde sakta ner burken.
"Tack, men varför stirrar du så?" sa hon med rynkad panna, det började bli obehagligt och hon kunde inte ta sig därifrån.
"Har du vatten?" frågar hon sedan och försöker röra benet men det blev bara en grimas av smärta, än hade hon varken skrikit eller gråtit, man blev väl härdad.

Mark slutade stirra och tog burken och ställde den i ett annat skåp. Han tog sedan vattenflaskan och gav till henne. " Du är människa...Mänsklig" sa han bara åt hennes fråga. Han sög i sig det och känslan att prata med någon.

"Jo, jag har märkt det." sa hon konstanterande och tog emot vattenflaskan, drack i djupa klunkar innan hon sa något mer.
"Vad heter du? Varför sköt du mig? Varför räddade du mig? Samt vad är detta för ställe?" frågade hon, hon ville ha koll. Hon hade alltid klara sig själv, varit oberoende och ville inte visa sig svag även om smärtan var jobbig.

Mark var tyst en stund, han var tvungen att tänka efter lite, han visste knappt själv. "Jag heter Mark" sa han tillslut. "Jag trodde du var en zombie...Men då du visade sig att du inte var den kunde jag inte låta den första människan jag sett på månader dö". Han såg sig sedan om i stugan. "Det här är mitt hem nu, min stuga".

Alex nickade långsamt och drack det sista, hon förstod. Att förlåta och lita på honom var en annan sak, men han hade faktiskt försökt att gottgöra henne. Sen skulle hon bli bra var hon tvungen att vara stilla åtminstone en vecka kanske mer och hon som skulle finna något, en övergiven lägenhet kanske.
"Mitt namn är Alexandra, men du kan kalla mig Alex." log hon snett mot honom.