Gotta find our way back home

Alltså, det är helt omöjligt. Mallen har raderats tre gånger nu, och jag är ganska skit mega arg över det just nu. Gör ett till försök nu, men om det inte funkar så är jag inte säker på om jag kommer ha en hel dator längre. Och icke hel dator innebär att jag inte kommer kunna vara med.

Namn: Armin Arlert
F.d värld: Attack on titan, levde bakom Mur Maria.
Ålder: 17
Utseende:, men eftersom det här rollet inte utspelar sig i en animerad värld så ser Armin ut såhär:
Armins röst i serien är väldigt könsneutral och kläderna avslöjade ingenting heller, så det gjorde att jag trodde att Armin var en flicka, men efter några avsnitt så förstod jag att så var inte fallet. Jag förstod att Armin ursprungligen är en pojke. Jag kommer aldrig någonsin att få en chans att låta Armin vara en flicka igen så jag tar nu chansen och rollar Armin som min ursprungliga ide av karaktären var. Armin är väldigt könsneutral plus att det faktiskt inte spelar någon roll, så därför kommer det knappast ändra någons uppfattning om Armin ♥
Klädstil: Attack on titan utspelar sig runt året 850, och samhället är ungefär lika utvecklat som vårat samhälle var under åren runt 850. Armin klär sig också ganska neutralt, och har inte heller haft råd med annat. Kläderna hon bär när hon förenas med de andra rollspelarna är de på fotot, vilket är hennes militära kläder, men hon har också ett ombyte nedpackat i ett fack som ingår i hennes utrustning. Ombytet är en ljusblå skjorta och ett par mörkbruna hängselbyxor. Paletten är ljusa jordnära färger.
Bakgrund: Armin har varit mobbad hela sitt liv, och har aldrig tyckt om att slåss. Hon blev slagen i princip varje dag och räddades bara ifrån det om Eren och Mikasa kom för att hjälpa henne. Många såg hennes som svag, men hon har alltid varit mycket tuffare och envisare än de anat. Men när hennes föräldrar och hennes farfar dog i attacken mot Mur Maria så blev det droppen. Armin bestämde sig för att utbilda sig för att försvara mänskligheten och hjälpa Eren att få ut sin hämnd mot titanerna som tog hans mor.
Personlighet: Armin är väldigt snäll och försiktigt. Hon har aldrig riktigt vågat ta för sig och har alltid blivit grovt mobbad under hela sitt liv. Folk såg henne som mentalt svag och har aldrig förstått varför någon av dem gillar henne.
Men egentligen är hon en väldigt stark person. Trotts allt hon gått igenom så har hon fortsatt kämpa, trotts allt så kämpar hon dagligen för mänskligheten och håller fast vid drömmen om att få upptäcka världen utanför murarna. Starkare personer är svårare att hitta, och därför är hon Erens och Mikasas bästa vän.
Egenskaper: Armin är väldigt blyg och försiktig, men hon står orubblig för det hon tror på och är mycket starkare mentalt än hon tror.
Hon är inte en av de bästa på att slåss i sin grupp inom militären, men i den världen hon kommer till så är hon en ofattbart bra krigare inom i princip allting. Det rör sig om en helt annan nivå inom skickligheten i strid i hennes värld som i den hon kommer till. Hon är medelmått där ( i militären, en vanlig medborgare utan militärisk utbildning har inte en chans) men blir oslagbar i världen hon kommer till.
Hon litar däremot inte på sig själv och förstår inte alls vilka hennes bra egenskaper är. Hon är mycket osäker och tar sällan plats. Hon är dålig på att försvara sig själv rent socialt och har svårt att lära känna nya människor.
Övrigt: Hon är awesome

Jag lyckades!
Jag kan fortsätta ha en hel dator. ^^

Ojojojojoj vad långt det blev! D:

Ändrade min char ^^ hahahaha AlexZz, du kommer döda mig ;'

Här är min nya mall :
Namn: Niklaus (Klaus) Mikaelson
F.d värld: The Vampire Diaries / The Originals
Ålder: 18 (egentligen över 1000 år)
Utseende:
Klädstil: mörka jeans, långärmad t-shirt med tre knappar vid halsen som är uppknäppta och en svart läderjacka. Oftast mer än ett läderhalsband runt halsen.
Bakgrund: Niklaus föddes under tidiga 1000-talet som en oäkting till sina halvsyskons far som under åren trakasserat honom på grund av sin mors otrohet. Niklaus har därmed växt upp med våld och hot av livet som fört med sig psykiska ärr hela hans liv. På grund av sin så kallade fars hat mot Niklaus har han fått för sig att ingen kan älska honom och allting han omedvetet strävar efter är bekräftelse, dock inte alltid harmlöst.
Niklaus familj blev under ett senare skede vampyrer, de första vampyrerna som någonsin existerat (The Originals), som även orsakade att delen som varulv inom Niklaus aktiverades eftersom hans biologiska far var en varulv. Hans mor, som var en häxa, utövade en trollformel som orsakade att Niklaus inte skulle kunna använda sig av sina varulvs-egenskaper. På grund av detta dödade Niklaus sin mor och flydde sedan i över 1000 år från sin far, som senare mötte sin död som Niklaus orsakade.
Niklaus största mål i livet var att utlösa sin varulvsgen igen, som han lyckades med ungefär vid samma tidpunkt som han dödade sin far. Därmed blev han en Hybrid, alltså en blandning mellan en vampyr och en varulv.
Personlighet: Sadistisk, vårdlös, paranoid, impulsiv, känslig, kort stubin, aggressiv, narcissistisk, charmig, manipulerande, svartsjuk, besatt och tävlingslysten. Tvekar inte att döda någon och hans humör kan ändras på en ynka sekund.
Egenskaper: Vampyr/varulvsegenskaper: övernaturlig styrka och kvickhet utan att bli utmattad. Alla känslor är förhöjda och i Klaus' fall är det hat och ilska det som kontrollerar hans känslor. Super "hållbarhet"; tål trauman och sånt. Super läkning såsom sår och sånt helar snabbt.
Som en original och vampyr, kan han även kontrollera andras sinnen och tvinga dem att göra någonting mot deras egen vilja (exempelvis tvinga någon hoppa från ett hustak). Han är i princip odödlig, det finns endast en white-oak stake som kan döda honom. Kan kontrollera andras drömmar i sömn. Som hybrid kan han förvandla sig till varulv närsomhelst. Hans blod kan hela alla sår.
Vampyr/varulvs-face:
Övrigt: Brittisk accent, använder sig ofta av ord som "Love" och "Sweetheart".


Btw, ska vi börja nu då?

Jag vill gärna börja!
Eller.. xD Inte göra första inlägget, men jag vill rolla!

Någon annan får göra första inlägget o_o

AlexZz skulle väl göra det??

Ye, here it is. XD

--

Lindsey flinar elakt samtidigt som hon ser på den stackare hon precis styckat upp och torkar av blodet från munnen och tvättar händerna.
"Var det där verkligen nödvändigt?" Frågar de före detta alfan Gregory Daniels. Lindsey vill skratta rakt ut. Istället vänder hon sig och lutar sig mot spegeln bakom sig och ska precis till att svara när Greg får ett förskräckt uttryck i ansiktet.
"Lindsey!?" Utropar han i chock samtidigt som hon ramlar genom väggen.

Lindsey stänger kvickt det ögat hon har i väntan på att hon ska falla ned på golvet i sitt rum eller något dylikt. Istället slår hon i något som liknar materialet av spräckt asfalt och när hon öppnar ögat igen så märker hon för det första att hon tittar upp på något som inte kan vara annat än innertaket en byggnad redo att falla rakt över henne. Varför är hon i en förfallen byggnad!? Sedan upptäcker hon till sin förskräckelse att hon inte har på sig sina glasögon så hon sätter sig rakt upp och hon börjar leta i fickor och liknande efter dem. Hon hittar dem till sin egen lycka och lägger de säkert över näsryggen. Lindsey är glad över att de klarade smällen. Hon älskar dem, de må vara billiga men svart spegelglas är brukligen väldigt billigt.

"Var det där verkligen, nödvändigt, Niklaus?" Elijah stod i dörröppningen i sin vanliga perfekta kostym med ett dömande uttryck i ansiktet.
Klaus rätade på sig och torkade bort blodet som runnit nerför hans läppar innan han rättade till sina kläder. "Du kan gå nu, Love."
Kvinnan nickade stelt och täckte över det öppna, blödande såret vid halsen med handen innan hon stegade ut med ett drogliknande uttryck i sitt bleka ansikte.
"Dagens middag", sa Elijah ogillande. "Borde du inte vara mer försiktig, broder?"
Klaus drog sin läderjacka över axlarna och skakade på huvudet medan han lade den till rätta. Elijah hade aldrig gillat utnyttjande av mänskliga offer, fast Klaus själv hade ingenting emot det.
Precis som han var på väg att svara på sin brors ogillande kände han hur marken skakade till under honom och hur han sedan föll rätt in i ett svept mörker.
Han landade hårt på något som vid första intrycket kändes som asfalt. Med en smärtsam grimas öppnade han ögonen och rullade över på rygg innan han tryckte sin axel tillbaka på sin plats med ett våldsamt ryck.
Först då uppfattade han, då han satt sig upp, att han befann sig i ett dammigt, fallfärdigt hus. Asfalten under honom hade breda, långa sprickor och taket ovanför honom hotade med att kunna rasa samman närsomhelst. Bara några meter ifrån honom såg han en flicka med mörka glasögon på den spruckna asfalten.

Aravis låg tätt tryckt under soffan skulle Tisrock, må han leva i evighet, se henne nu vore hon död. Hon bad en tyst bön till gudarna, till Thash att skona hennes liv, att inte låta Tisrock se henne. Skulle det hända skulle det betyda döden, eller värre åter som gemål till den gamle mannen hennes fader må han leva i evighet gett henne till.
Aravis drar sig bakåt, ett litet ljud hörs från henne. Väggen var inte där, hon föll, allt blev svart innan hon med en hård duns faller ner på något hårt slags stengolv.
Det värker i hela henne och luften hade farit ur henne i ren panik försöker hon häftigt dra efter andan vilket gör det bara än värre. Har hon fallit ner från tornet? Då borde hon vara död, ja låt henne vara död. Låt mig få träffa min moder och min broder, en tyst bön går genom Aravis tankar, hon skulle ändå dö.

Armin ser sig omkring och känner skräcken krypa inom henne.
Hon svalde och såg stressat på scenen som utspelade sig framför henne, luften var fylld av blod, och den bultande smärtan hon såg i människornas ögon var förtrollande.
Hon kunde inte röra sig, det kändes som om var förstenad, som om hon inte ens var där.
Ingen såg på henne, ingen brydde sig om att hon stod där, mitt på gatan och stirrade på människorna som i vild panik försökte ta sig därifrån.
Marken vibrerade under hennes fötter och hon vacklade till samtidigt som chocken lade sig.
Titanerna var här igen, de hade kommit tillbaka för att döda dem alla.
En rynka i Armins panna dök upp och hon handlade plötsligt snabbt och sköt ut en av hennes vajrar för att komma upp på en av de kvarstående byggnadernas tak.
Hon skaffade sig snabbt en överblick över situationen och hennes blick fästes på titanen som var närmast.
Vreden kokade i henne när hon såg hur den höll i ett skrikande barn, ett barn som höll på att sväljas levande.
Hon skrek av ilska och sköt åter igen ut en av sina vajrar för att kunna ta sig mot titanen, hon kastade sig upp i luften och hamnade över titanen, i perfekt position för att slå ner svärden i titanens nacke, och där med döda den.
Hennes ögon brann av hat och hon svingade svärden för att döda, för att förinta.

Svärden gick av, hennes vackra nyslipade svärd hade krossats mot den plana gråa ytan.
Hon andades snabbt och såg förvirrat ned i maken.
Var tog titanen vägen? Vart tog hennes värld vägen.
Hon höjde skräckslaget blicken och kände paniken gripa runt henne.
Vad var det här för ställe?

(Vet inte hur jag ska börja men typ...)

Yoshi hoppade genom den lilla ängen på väg mot Peachs slott. På vägen blev han attackerad av många goombas men åt upp dem så småningom. Han skulle precis nå fram till slottet då plötsligt ett rör dök upp från ingenstans. Han hann aldrig reagera och föll direkt ner i röret och snart vaknade han upp på ett mycket konstigt ställe.

Han vaknade snart upp i ett slags förfallet hus. Han hade ingen aning om vart detta stället låg men såg sig omkring. Det var någon annan i rummet.

(Vemsomhelst får ta den rollen för att jag vet inte, jag vill bara inte vara själv för att det är det jobbigaste med rollspel. >.<

(( sorry hörni men måste dra mig ur på grund av att jag inte kommer vara aktiv på mugglis längre ... :' ♥ Lycka till dock! ))