Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

Jag och Liv satte oss i en båt. Vi fick sällskap av en ganska tjock pojke och en nervös flicka.
Båtarna började åka. Det var underbart att se. Månen lyste över sjön och stjärnor började titta fram. Jag rös av lycka och log det största jag kunde.

Sakta tornade det stora slottet upp för oss. Många slapp undan ett litet "ah" och "åh". Jag kunde inte göra något annat än att le det bredaste jag kunde. Jag log dels för att Jenny fanns vid min sida, och dels för att jag visste att jag skulle få det bra på Hogwarts. Det skulle jag verkligen.

Alla klev av båtarna och vi fick gå in i slottet. Pappa hade beskrivit hur det skulle se ut, och jag var inte förvånad. Jag tänkte på honom. Han hade sagt till mamma att jag hade skrivits in på en internatskola, och han hade i hemlighet åkt till Diagongränden med mig.
En gammal häxa stod framför oss. Hon log mot alla elever.

- Mitt namn är professor McGonagall. Jag är biträdande rektor på Hogwarts.
Hon började på framåt, in i en stor hall. Automatiskt krokade jag in min arm i Jennys. Det kändes helt rätt. Faktiskt mer än rätt. Utomordentligt, underbart, fantastiskt.

Liv tog sin arm runt min. Jag tog inte bort den, som jag skulle ha gjort tidigare, utan lät det vara. Jag kände mig tryggare då.
McGonagall ledde in oss i Stora Salen. Den hade pappa ockå berättat om. Den guldiga, ljusfyllda salen.
McGonagall tog fram en hatt. En gammal och sliten. Hon läste upp det första namnet.
"Acrey, Klara!"
En kort flicka med runda glasögon gick nervöst fram. Hon satte sig på stolen och hon fick hatten på sig.
Efter en liten stund skrek hatten: "RAVENCLAW!"

McGonagall fortsatte läsa upp namn.
"Emloy, Marcus!"
"Slytherin!"
Så fortsatte det. Allt annat än Jennys arm runt min arm var obetydligt.

Till sist kom hon fram till S. Efter "Sandrew, Molly!" sa hon:
"Skii, Jenny!"
Jag var nära att skrika till. Jag tittade på Liv, och hon nickade. Nu skulle vi kanske skiljas. Jag sköt undan tanken och satte mig på stolen.
"Hrm" sa en röst från hatten. "Ärlig, vänlig, lojal... detta ser ut som HUFF..."
Jag flämtade till. Liv tittade på mig. Den tog Hufflepuff.
"Nej vänta" sa hatten plötsligt. "Mod, vänskapsmod helt enkelt. Det får bli... GRYFFINDOR!"
Alla jublade och jag skuttade glatt ner till bordet för Gryffindorare. McGonagall förtsatte tills hon kom till det sista namnet:
"Wester, Liv!"

Jag tittade osäkert på Jenny när mitt namn ropades upp. Hon log uppmuntrande mot mig.
På darriga ben gick jag fram till professor McGonagall och sorteringshatten. Jag satte mig på pallen och sorteringshatten föll ned över mina ögon.
"Hm", hörde jag den säga. "Du är smart, ja, mycket vis. Du bryr dig inte om att synas, du är mycket blyg av dig. Du har gjort en mycket modig handling. Du har trotsat din blyghet och börjat prata med miss Skii. Ett mycket klokt beslut. Du har ett ädelt hjärta och är mycket lojal. Du passar faktiskt i alla elevhemmen förutom Slytherin. Ravenclaw passar du mycket bra i. Hm, men jag tror det blir bäst med GRYFFINDOR!"
Jag drog en suck av lättnad och skyndade till Jenny vid Gryffindorbordet.

Ja! ropade mitt hjärta tyst. Mitt livs viktigaste stund var över. Och det hade blivit precis det jag ville.
"Jenny!" ropade Liv och jag vinkade entusiastiskt.
"Liv! Kom!" skrek jag så glatt att tårarna rann.
Hon satte sig bredvid mig, och rektorn reste sig upp.

"Jag önskar er alla en riktigt trevlig kväll!" ljöd rektor Dumbledores röst. "Ni skall strax få äta er mätta och belåtna, men först vill jag säga några ord. Välkomna alla nya och gamla elever! Varsågod att ta för er av maten!"
Dumbledore satte sig ned och genast, som på en given signal, dök maten upp. Mat i mängder.