Det Fallande Riket [Öppet rollspel]

Egentligen så visste hon ju vad hon hette, men just nu var hon på alldeles för dåligt humör för att bry sig. Dessutom så var det ändå riktigt många människor och andra varelser så det var inte alltid man lärde känna alla.
"Om du anser dig ha rätt i den frågan så kan jag väl göra det, Avena", sa drottningen lugnare. Hon hann just ta en tugga av nästa rätt när hon sa åt alla vid hovet att lämna rummet.
Hon behövde en tid att förbereda talet. Det var tidigt på morgonen, men de hade ändå ont om tid. Det skulle ta tid att ta reda på vad som hänt och hur man eventuellt kunde stoppa det.

Mandus stod utanför slottet igen. Han såg ut över staden. Människor, så många människor. Och alla gick de ett hemskt öde till mötes. Om inget gjordes åt saken. De magiker som en gång fått världen, eller det som var kvar av den, att sväva var sedan länge försvunna. Om de alls levde höll de sig borta. Inte ens magikerna visste vart de fanns.

Mandus började promenera längs gatorna. Han var nyfiken på vad drottningen skulle säga i sitt tal. Han var också nyfiken på om hon skulle vilja ha hans hjälp. Kanske ville hon helt enkelt att han, som behärskade elementet vind, skulle få världen att sluta falla. Han hoppades innerligt att hon skulle inse att det inte var så enkelt. Ingen visste varför världen föll. Och en ensam magiker skulle aldrig kunna fixa det.

Mandus slog sig ner på en sten längs vägen och tittade upp mot slottet. Han skulle vila lite. Det skulle säkert hända många intressanta saker innan dagen var över.

Avena var nöjd med drottningens beslut samt att hon rådfrågat henne. Fast det var samtidigt en alv och alver ansågs kloka och allvisa. Hon drog sig till sitt rum och bytte om till mörka byxor, höga skinnstövlar och en röd skjorta. Klänning var inget alternativ skog och mark och hon skulle ut och jaga. Hon gillade att jaga och det var bra till slottets hushållning. Hon gick ner längst gatorna med pilkogret över axeln och bågen i handen. Hon såg mannen i kåpa, trollkarlen och tog en omväg för att tala med honom.
"Det är ära att ha en vis man i dessa trakter, trots dessa tidender och med naturens hot över oss." sa hon vältaligt och bugade artigt.

[Ursäkta att det tagit lite tid för mig. C: ]


Ildan hade aldrig gillat att befinna sig ovanmark eller med de arter som levde där. Dessutom så förminskade solljuset han och hans sinas förmågor avseendevärt. Så efter att ha varit ute i mörkret för att samla information till Alystin var han nu på väg tillbaka. Det talades om förändringar och oroligheter som rört sig ända ned till underjorden där de levde. Och det var nu det var dags att slå till. Då deras fiender var som svagast. Ett litet leende prydde hans annars uttryckslösa ansikte och var det enda som indikerade hur nöjd han var med sig själv.

Drottningen uppenbarade sig vid marknadsområdet med två av sina soldater gåendes vid sin sida.
Med sitt svarta hår uppsatt i en hög frisyr och sitt ansikte fyllt av tjockt smink blickade hon ut över folket.
Just nu hade hon på sig en svart lång klänning med guldfärgade dekorationer, en silvervit halskrage och två vita skor.

Hon gick upp på en slags scen som stod där, utomhus, där teatrar brukade hållas.
"Var hälsade gott folk", sa hon stelt.
Folket skyndade sig fram till scenen för att lyssna. Varje gång drottningen var bland folk så hade hon alltid något att säga.
"En viss mörk magi har samlat sig runt vår värld och det kommer inte att dröja många dygn förrän vårt rike landar på marken från den ödemark vi en gång kommit från", började hon.

Vissa förstod genast vad hon hade att säga och började bli oroliga.

"Behåll lugnet"! Röt hon allvarligt sedan.
"Men det betyder inte att vårt rike måste nå undergången! Vi har ett hopp, men det gäller att luftens och vindens trollkunniga ställer upp! Det är inte helt säkert att vi kan hålla oss i luften, men det finns lösningar", sa hon lugnande.

Allt hon sagt var inte sant. Det var inte säkert att det fanns hopp, men det var viktigt att folk behöll lugnet även om de visste den dystra nyheten.

Mandus stod i utkanten av folkmassan när drottningen talade till dem. Folket blev rädda. Folk viskade med varandra och såg oroliga ut. Men de visade en stor tillit till sin drottning. Dock kunde Mandus se tvekan i hennes ögon när hon sa att det fanns lösningar.

Drottningen var så ung. Mandus tvivlade på att hon skulle klara alla de saker hon skulle bli tvungen att gå ingenom nu. Mandus rörde sig framåt mellan människorna så att han kom närmare drottningen och hennes vakter. Han sökte ögonkontakt med henne, de var tvungna att ha ett samtal.

Är folk fortfarande intresserade av denna? För jag skulle vilja fortsätta på detta i så fall.

Jag vill gärna fortsätta!